Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kommer kapitalismen att överleva?

"Tydligt är i alla fall att vi låst in oss i ett system som har två lägen. Det ena är högkonjunktur – då går klimatet under. Det andra är kris – då går människor under" skriver Kajsa Ekis Ekman.
"Tydligt är i alla fall att vi låst in oss i ett system som har två lägen. Det ena är högkonjunktur – då går klimatet under. Det andra är kris – då går människor under" skriver Kajsa Ekis Ekman. Foto: Axel Schmidt / AFP

Soppköken har åter dykt upp i Europa och USA i takt med att miljontals människor blivit arbetslösa och förlorat sina hem. Samtidigt är finanskrisen bra för klimatet. Kajsa Ekis Ekman har läst två böcker om kapitalismen.

En finansbubbla brister. Miljoner människor blir arbetslösa och förlorar sina hem. Varannan spansk ung människa står utan arbete. Soppkök kantar återigen Amerikas och Europas gator. Kyrkan – kyrkan! – måste stiga in och förse hungriga människor med mat. De väljare som under årtionden röstat för att sänka skatterna upptäcker för sent att det sociala skyddsnätet är borta. Ekonomerna mumlar förläget att de inte hade en aning om att det kunde ske. (Samma sak sa de 1929, 1973, 1991 och 1997.) Världens ledare sammanträder och gör allt för att rädda kapitalismen, även om det innebär att ställa demokratin åt sidan i länder som Italien och Grekland. Det är bara tillfälligt, lovar de, när bankcheferna fått styra ett tag kommer tillväxten åter att skjuta fart och vi kan utlysa val igen. Ett litet olyckligt avbrott, men snart är allt som vanligt – eller?

Nej det är det inte, menar den norske författaren Pål Steigan i sin nya bok ”En gång skall jorden bliva vår”. Den här gången är det annorlunda. För det första omfattar den här krisen långt fler människor och fler länder än under trettiotalets depression. Dessutom sker den samtidigt med två andra kriser som man inte ens hade hört talas om på trettiotalet, nämligen klimatkrisen och oljekrisen. Oljan sinar och klimatet orkar inte mer. Vi lever i de tre E:nas kris: ekonomi, ekologi och energi. Ekosystemen håller på att kollapsa, haven är utfiskade och temperaturen stiger med översvämningar och torka som följd. Under loppet av tvåhundra år kommer kapitalismen att ha gjort slut på den fossila energi som det tagit naturen miljoner år att bygga upp. Oljan kommer inte att helt ta slut, men det blir allt dyrare att få fram den och snart kommer det inte att vara värt mödan. Det är svårt att tänka sig en kapitalism utan olja. Oljan behövs till att producera bilar, datorer, krig, kläder, plast och mat.

Pål Steigan var under sextio- och sjuttiotalen ordförande för det norska kommunistpartiet och en av de första västerlänningar som redan då förutsåg Kinas ekonomiska uppgång. Han är en i raden av författare och socialistiska tänkare som, till skillnad från världens ledare, tar ett helhetsgrepp på de utmaningar som världen står inför. Andra böcker på samma tema är kulturgeografen David Harveys ”Kapitalets gåta och kapitalismens kriser” och svenske David Jonstads nyutkomna ”Kollaps – livet vid civilisationens slut”.

Jag läser dem i ett kallt Aten, omsvept av allt i filtväg jag kunnat hitta. Jag trodde aldrig att det jag saknade med Sverige skulle vara värmen, men så är det. Centralvärmen har slutat fungera i huset där jag bor eftersom människor inte har råd att betala räkningarna. De flesta går runt med rinnande näsor och en envis hosta. Då jag glömmer att stänga av varmvattenberedaren efter att jag duschat blir folk vansinniga; fattar du inte vad det kostar? Det råder brist på allt i Grekland för tillfället med tomma kylskåp, skolor utan böcker, mängder av människor utan mat. Och detta trots att det varken saknas mat, böcker eller el.

Krisen är ett mardröms-Absurdistan. Allt finns tillgängligt, men människor får hellre dö än ta det. Som David Harvey skriver: ”I kristider blir kapitalismens irrationalitet uppenbar för var och en. Överskott på kapital samexisterar med överskott på arbetskraft utan att någon tycks veta hur man ska sammanföra de två, trots att männi­skor lider och behov lämnas otillfredsställda.” Samtidigt, och detta är hela kruxet, är krisen bra för klimatet. Det finns ingen klimatåtgärd som har sänkt koldioxidutsläppen så mycket som finanskrisen. Kanske måste vi vänja oss vid att frysa? Kanske är situationen jag just nu befinner mig i, snorig, kall och underbetald, en signal om hur framtiden kommer att se ut? Den framtid som känns märkligt lik det förflutna. Tydligt är i alla fall att vi låst in oss i ett system som har två lägen. Det ena är högkonjunktur – då går klimatet under. Det andra är kris – då går människor under.

Men herregud, tänker ni, det här låter ju vansinnigt, finns det inget stabilt mellanläge? Där både vi och naturen kan garanteras överlevnad? Nej, inte så länge vi har ett kapitalistiskt system. Eftersom det kapitalistiska produktionssättet inte har någon plan förutom att skapa maximal profit, hamnar det om och om igen i våldsamma svängningar. Marxister har länge påpekat att det inte finns någon kapitalism utan kris. Under mitten av nittonhundratalet var västvärlden dock relativt förskonad eftersom kapitalet inte fick fritt spelrum. Regleringar, en stark arbetarrörelse och lagar som försvårade spekulation höll tillbaka profitintresset från att löpa amok.

Nyliberalismen gjorde slut på denna epok, skriver David Harvey. Nyliberalismen var ett klassprojekt med syfte att knäcka den organiserade västerländska arbetarklassen. Den nyliberala epoken inleddes på åttiotalet och gick ut på att systematiskt ta bort alla hinder för profit. Det blev fritt fram för kapitalet att röra sig över jorden och förflytta sig dit lönerna var lägst. Trettio år senare är resultatet uppenbart för alla – klyftorna har ökat över hela västvärlden. I USA är de större än på hundra år. De rika blev superrika, medan vanliga människors löner stagnerade. Hemlöshet och arbetslöshet blev institutioner även i länder med hög tillväxt. Men därmed skapade kapitalismen två problem för sig själv. Det ena var: Om människor inte har pengar, hur ska de kunna konsumera? Det andra var: Var skulle de rika investera alla sina rikedomar?

Svaret på båda frågorna blev lån. Genom krediter kunde löntagarna fortsätta att konsumera. När bankerna lånat ut till medelklassen gick de över till att erbjuda lån till arbetarklassen, ofta till ännu högre ränta. Till slut lånade de ut till och med till människor som inte hade jobb. Många tog emot lånen som en välsignelse: trots att lönerna inte steg nämnvärt kunde de köpa nya hus, renovera dem och skaffa platt-tv på köpet. Men vad vi inte insåg var att förutom att vara löneslavar, hade vi nu också blivit låneslavar. Nu hade vi två kapitalister som skulle leva på frukterna av vårt arbete: på den ena axeln satt arbetsgivaren, på den andra banken.

De här lånen blev grundplåtar i en allt komplexare ekonomi, där lånen paketeras och säljs om och om igen. Problemet, skriver Pål Steigan, var bara att ju fler kapitalister som slutade investera i produktion och gick över till finansspekulation, desto mindre produktiv verksamhet fanns som kunde mata dem. Man kan jämföra det hela med en mygga som suger blod av en människa: så länge myggan är relativt liten och människan stor och stark, kan detta förhållande upprätthållas. Men om myggan blir gigantisk och människan mindre och svagare, kan vem som helst förstå att både myggan och människan kommer gå under – och att människan kommer att dö först. Precis detta hände också 2008. Den riktiga ekonomin hade blivit alltför liten för att kunna mätta finanskapitalisternas hunger. Först hotades bankerna av konkurs. Då gick stater in och räddade dem. Nu är det stater som riskerar konkurs. Både Europas och USA:s skuldberg är gigantiskt. Som David Harvey skriver: kapitalismen löser inte sina kriser, den bara flyttar runt dem.

Allt detta har lett oss till en situation där maktbalansen i världen skiftar. Kina har köpt upp USA:s skuld och även delar av den europeiska. Kina producerar som sjutton och det är bara en tidsfråga innan landet tar över rollen som världens ledande ekonomi. Kina beter sig som den värsta kolonialmakt i Afrika och Asien; utarmar land och roffar åt sig cement, olja och kol. Men inte ens för den kinesiska kapitalismen är resurserna oändliga. Om Kina fortsätter att växa i samma takt, skriver Steigan, kommer det år 2035 knappt att finnas någon energi kvar till världen utanför de fyra stormakterna EU, USA, Kina och Indien.

Kan kapitalismen överleva dessa utmaningar? Nej, menar Steigan. Den kommer att lägga krokben för sig själv när gränsen för utsugning är nådd. Han ser framför sig en tid då kapitalismen överlever i enklaver och där resten av världen lämnas åt sitt öde. Själv ­förespråkar han i stället en ”Kommunism 5.0” – en öppen och demokratisk kommunism med vidsträckt statligt ägande.

David Harvey frågar sig samma sak i slutet på sin bok, men har ett annat svar: ”Ett rungande Yes it can!” Kapitalismen har en enastående förmåga att återskapa sig själv och ofta sker det genom ”kreativ förstörelse” – att ödelägga allt och börja om. Till exempel genom krig. Flera är de kriser som överkommits genom stora krig. Kapitalistklassen kommer att reproducera sin makt, skriver Harvey, men om det sker genom en ny uppfinning, genom krig eller genom att införliva nya territorier vet vi ännu inte.

Det vi vet är att för att kunna behålla makten, måste kapitalistklassen få världens befolkning att acceptera tre saker. Att fortsätta lämna över frukterna av vårt arbete till dem. Att acceptera en galopperande miljöförstöring. Och att stillatigande gå med på den försämring av levnadsförhållanden som vi bara sett början på i södra Europa. För även om eurokrisen blir löst, finns det inget som säger att de härskande klasserna kommer att ge oss åter vad de tagit ifrån oss. I ett svep har de lyckats sänka löner, dra in pensioner och avskaffa kollektivavtal. Varför skulle de vilja backa från dessa segrar? Nej, det är klart att de inte kommer göra utan strid. Jag säger då det: här trodde man att kapitalismen var något seriöst och ordentligt, representerat av alla dessa myndiga herrar i slips, och så visar det sig att det är ett fullständigt vettlöst plundrande.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.