Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Det är inte ens individer som utvisas längre – det är kompetens

Brittiske arbetskraftsinvandraren Charlie Chaplin fastnar mellan produktivitetens kugghjul i ”Moderna tider” (1936).
Brittiske arbetskraftsinvandraren Charlie Chaplin fastnar mellan produktivitetens kugghjul i ”Moderna tider” (1936). Foto: IBL

Debatten om utvisningarna av högproduktiva migranter blottar en dyster människosyn. Kristina Lindquist vänder sig mot uppdelningen av människor i närande och tärande.

Ni har nog läst rubrikerna. ”Tog för lite semester – hotas nu med utvisning”, ”Ingenjör utvisas – för arbete i projekt utomlands”, ”Ardian, 20, fick heltidsjobb – nu ska han utvisas”. I krocken mellan små missar hos arbetsgivaren och blind byråkrati hos Migrationsverket manglas individer som gjort sitt yttersta för att göra rätt.

I en serie i sommar har Svenska Dagbladet granskat denna utvisningsvåg av högkvalificerad arbetskraft, och den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl är full av ”genans och frustration”. Och vem skulle inte känna samma sak? ”Idiotiskt”, skriver Aftonbladets ledarsida. ”Migrationsverkets agerande urholkar Sveriges konkurrenskraft”, skriver Borås tidning. En ”häxjakt” som är ”förödande för Sverige” säger en vd till SvD och i en intervju medger Migrationsverkets generaldirektör att man kanske varit för nitiska.

Ibland låter det som att regler om försäkringar och semester finns där för att jävlas med folk, men de är naturligtvis ett svar på den laglösa exploatering som också är verklighet i arbetskraftsinvandringens Sverige – en verklighet som bland annat skildrats i Daria Bogdanskas serieroman ”Wage slaves” (Galago, 2016). I båda fallen är det den enskilda migranten som betalar, med hela sin tillvaro.

Fenomenet med ingenjörer och dataprogrammerare som utvisas på grund av bagateller har till och med fått ett namn. Det är Tove Lifvendahl som nominerat begreppet ”kompetensutvisning” som årets nyord – ”placeras i bokstavsordning mellan kapitalförstöring och korkad”, skriver hon.

Det är onekligen lite lustigt, närmast rörande, att plötsligt se denna ledarsida blöda för migranters väl och ve. Det är inte riktigt så det brukar låta hos gänget som talar om ”så kallade ensamkommande flyktingbarn” (22/6 2015), som beklagar Sveriges ”attraktivitet som destinationsland” (26/10 2016) och funderar på hur vi kan sluta vara ett av ”EU:s mest generösa asylländer” (20/3). Att exakt alla samhällsproblem kan kopplas till flyktingmottagandet blev kanske som tydligast när Lifvendahl gick ut och talade om ”det politiska ansvaret” för integrationsfrågorna efter de tragiska morden på Ikea för två år sedan (11/8 2015). En annan skribent på tidningen menade att ”den som begår grova brott i Sverige bör utvisas, oavsett situation i hemlandet” (25/1 2016). Detta skulle som bekant strida mot internationell rätt, och meningen justerades efter kritik.

Invandrare beskrivs antingen som en apokalyptisk förlustaffär för Sverige – eller som en ekonomisk tillgång.

Så absolut, denna plötsliga omsorg är en trevlig omväxling. Och de så kallade kompetensutvisningarna är en skandal i mänskliga termer. Men detta fokus på hur vi behandlar lönsamma individer pekar också ut en större tendens, där hela migrationsdebatten tycks ha blivit en fråga om plus och minus. Invandrare beskrivs antingen som en apokalyptisk förlustaffär för Sverige – eller som en ekonomisk tillgång. Argumenten om att ingen människa ska mätas med sådana mått hörs ytterst sällan i debatten.

När Sverige för tio år sedan fick nya regler för arbetskraftsinvandring talades det vitt och brett om vikten av att hålla isär de olika ”spåren” i migrationspolitiken. Kommittén för arbetskraftsinvandring skriver i sitt betänkande (SOU 2006:87) att denna separation är ”av största vikt för att inte asylrätten skall urholkas”.

Sedan dess har den svenska flyktingpolitiken genomgått en radikal omdaning med kraftigt försämrade asylvillkor. De permanenta uppehållstillstånd som tidigare var huvudregel har i andrummets Sverige ersatts med tillfälliga, och den stora grupp som klassas som ”alternativt skyddsbehövande” får bara stanna i tretton månader. Därefter kan permanent uppehållstillstånd beviljas ”om personen kan försörja sig”, som regeringen uttrycker det. Vad betyder det egentligen? Jo, det betyder att vi bara vill ha friska och produktiva personer i arbetsför ålder.

Som en bonus medför de skärpta reglerna för anhöriginvandring hårdare försörjningskrav, vilket i praktiken innebär att du måste ha ett jobb. Om du vill leva med dina närmaste, vilket kanske kan räknas som standardkrav på ett mänskligt liv. Den där skiljelinjen mellan asylrätt och arbetskraftsinvandring börjar i alla händelser se lite suddig ut.

Det är knappast fel att rasa över det vårdslösa i att dataingenjörer utvisas över byråkratiska futtigheter. Men det säger något väsentligt om vår tid att enskilda öden måste paketeras i termer av produktivitet för att fånga vårt intresse. Det är inte ens individer som utvisas längre – det är kompetens. Så pågår ett slags omförhandling av vad det betyder att vara människa i det här landet, där två separata grupper kommer ut på andra sidan: de som på ett grundläggande plan får finnas till som mål i sig själva, och de andra – som tvingas hänga upp hela sin existens på förmågan att skapa tillväxt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.