Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-22 07:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kristina-lindquist-surrogatfragan-handlar-om-att-underkasta-manniskan-en-marknadslogik/

Kulturdebatt

Kristina Lindquist: Surrogatfrågan handlar om att underkasta människan en marknadslogik

Bild 1 av 2 De svenska riksdagspartierna är splittrade i frågan om surrogatmödraskap.
Foto: Hasse Holmberg/TT
Bild 2 av 2
Foto: x

Med en politisk kampanj under Stockholm pride har surrogatdebatten fått ny fart. Kristina Lindquist synar argumenten och finner ett svårsmält mönster av tillgång och efterfrågan. 

”Min mage, mitt val, ert barn.” 

Moderaternas nya kampanj består av svart text på en rund mage, skrivet som ett slagord. Kvinnan med magen har inget ansikte, men är solbränd, vitklädd och välmanikurerad. ”Fler barn borde få växa upp i kärleksfulla familjer”, förklarar Moderaterna, och fortsätter: ”Ett ansvarsfullt föräldraskap bygger på förmågan att ge barnet kärlek, trygghet och omsorg – oberoende av hur barnet blivit till, föräldrarnas sexuella läggning eller om föräldrarna lever i en parrelation.”  

Det fiffiga med den här kampanjen för surrogatmödraskap är inte bara att den lanseras under Stockholm pride och därför kan putsa på varumärket för ett parti som en gång i tiden röstade nej till både partnerskap (Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson gick emot partilinjen) och adoption för samkönade par. Dessutom svarar kampanjen lämpligt nog på motståndarsidans svagaste argument. Problemet med surrogatmödraskap har aldrig handlat om sexuell läggning eller vem som kan utöva ett ”ansvarsfullt föräldraskap” – det vet nog både Moderaterna och andra som försöker lansera outsourcade graviditeter som en fråga om likabehandling. 

Så vad är problemet? Tidigare i somras skrev Expressens Helena Granström att surrogatmödraskap reducerar den gravida kvinnan till ett förvaringskärl – ”som i ett högteknologiskt eko av Aristoteles idé om den havande kvinnan som en passiv behållare för mannens livgivande substans” (24/6). ”Graviditeten har enligt detta synsätt ett syfte, ingen mening”, skriver Granström. 

Frågan är bara om den meningsskapande graviditeten är ett särskilt starkt argument mot surrogatmödraskap, eller mest kan avfärdas som nattstånden biologism? Uppenbarligen finns det i alla fall en opinion som inte ser detta med ”kvinnan som kärl” som ett problem – så länge hon själv väljer att reduceras till en sådant.  

Häri ligger också surrogatförespråkarnas retoriska trumfkort – i rätten att bestämma över den egna kroppen. DN:s Maria Schottenius citerar i en krönika Statens medicinsk-etiska råd, som menar att samhället bör utgå från en syn på kvinnan som ”självständig, stark och normbrytande” och som ”själv har kompetens att fatta beslut om sin kropp” (27/5). Min mage, mitt val och så vidare. 

Hur är det ens möjligt att vara för fri abort och samtidigt vara emot surrogatmödraskap? Frågan är rimlig, men samtidigt är kroppslig autonomi långtifrån den okomplicerade utgångspunkt som en del vill ha den till. Det är till exempel inte möjligt att samtycka till grov misshandel, du får inte ta vilka droger du vill, och inte heller få hjälp av någon att ta ditt eget liv. Eller för att tala med John Stuart Mill: Du får inte sälja dig som slav. Dessa skyddande begränsningar kring kroppen kan man absolut ha åsikter om, men de måste nog räknas som allmänt accepterade. 

Men principen om självägarskapet som dygd är ändå en gemensam nämnare mellan abort och surrogatmödraskap. I båda fallen finns dessutom en tänkbar risk för påtryckningar utifrån, vilket alltså omintetgör det fria val som framställs som så avgörande. Just risken för påtryckningar var för övrigt en av huvudpoängerna i den utredning som 2016 avrådde från att tillåta någon form av surrogatmödraskap. 

Men det finns en viktig skillnad mellan abort- och surrogatfrågan, som kanske för oss till själva kärnan av den här konflikten. Det surrogatmödraskap i grunden innebär är nämligen att underkasta reproduktionen och människan en logik som handlar om tillgång och efterfrågan. Det här gäller oavsett om arrangemanget är kommersiellt eller – som det heter – altruistiskt. 

Surrogatlobbyn vill gärna dra en skarp gräns dem emellan, trots att erfarenheten visar att en sådan är mycket svår att dra. I Aftonbladet skriver Kajsa Ekis Ekman att det i länder som bara tillåter altruistiskt surrogatmödraskap har växt fram en svart marknad där ”fattiga kvinnor låtsas vara vänner till familjen för att sen inte ha några rättigheter om de inte får betalt” (29/5).  

Det här diskuteras också av regeringens särskilda utredare, som hänvisar till studier av dold kommersialisering i Grekland. Kvinnor som beskrivits som ”nära vänner” var inte sällan unga migranter från Östeuropa som inte hade någon koppling till det beställande paret: ”I de flesta fall hade det förekommit ekonomiska arrangemang, trots att kommersiellt surrogatmoderskap är förbjudet i Grekland.” 

Utredaren konstaterar också, med Storbritannien och Australien som exempel, att de kommersiella surrogatresorna utomlands inte minskar när ett land inför altruistiskt surrogatmödraskap, tvärtom. Hur kan det komma sig? Om vi ska tro Moderaternas bildspråk – och för den delen Statens medicinsk-etiska råd – torde det ju finnas gott om vita medelklasskvinnor som vill vara gravida åt någon annan som ett slags frigörande aktion? 

I fallet Australien konstaterar utredaren att det som gör att folk söker sig utomlands är ”oro över att surrogatmodern ska behålla barnet, uppfattningen att den inhemska processen är för lång och komplicerad och avsaknad av en lämplig surrogatmor”. Det som händer tycks alltså vara att altruistiskt surrogatmödraskap normaliserar fenomenet, och att folk ändå söker sig utomlands. Delvis för att dessa närstående systrar och vänner som ständigt återkommer i debatten uppenbarligen inte ville ställa upp när allt kom omkring, delvis för att folk tydligen vill ducka för de strikta regler som ofta är argumentet för att surrogatmödraskap ska tillåtas över huvud taget. 

Det är knappast alarmism att peka på att den internationella surrogathandeln är kantad av skandaler där kvinnor exploateras, luras och fråntas rätten att fatta beslut om sitt eget liv. Jag har tidigare hävdat att det bara finns ett sätt att garantera att surrogatmödraskap inte innebär kommersiell exploatering – att radera ut alla ekonomiska klyftor i världen. Frågan är bara hur många livmödrar som skulle finnas tillgängliga på marknaden i ett sådant läge. 

Men även om det nu skulle gå att dra en sådan magisk gräns mellan kommersiellt och altruistiskt så kvarstår ändå logiken om tillgång och efterfrågan, rent begreppsligt. För vad utmärker egentligen ett surrogatupplägg om inte den tredje part vars själva funktion är att göra anspråk på din kropp och det den frambringar genom en graviditet? Konsumentens begär är det definierande elementet här – oavsett om pengar byter ägare.

Det finns säkert kretsar där varufiering av människan är något helt okontroversiellt – högerdebattören Teodor Koistinen skriver till exempel på Twitter att den som inte har råd med sina böter bör betala med sina hornhinnor (23/6). Lite kul är det ju, med väl förutsedd chockverkan. Men för de flesta går nog ändå en skyddande gräns vid kroppen, som grundar sig i tanken på människan som ett mål i sig själv – och inte ett material. Ingen har rätt att göra anspråk på att använda min mänsklighet för eget bruk, oavsett hur ömmande omständigheterna än må vara. 

Är vi överens om det här så måste vi som samhälle också förhindra att folk utnyttjar en stark förhandlingsposition för att förmå andra att frivilligt gå med på sådana uppgörelser. För vad är frivillighet, mer än frihet att välja det minst dåliga alternativet utifrån givna omständigheter? Då spelar det roll vilka alternativ vi ställer upp som möjliga. 

Man skulle kunna invända att organdonation faktiskt är tillåtet trots risken för påtryckningar och illegal handel, och ja – det finns paralleller. Men en njure är inte ett levande barn. Och ytterst är det där frågan hamnar: Ska vi leva i ett samhälle där själva existensen kan göras till föremål för transaktioner?