Ofta minns vi bara det som lyckades. Historien blir en ganska rätlinjig utveckling fram till dagens lyckorike. Men så gick det sällan till. Ibland gjorde den säregna utflykter, sidospår som aldrig ledde någonvart. Här och var ligger en Göta kanal kvar som tydlig påminnelse, men den allra märkligaste omvägen finns överallt. Det var utdikningen, uppodlingen och torvbrytningen från 1800-talet några årtionden in på 1900-talet, kanske den största förändring som det svenska landskapet gått igenom i historisk tid.
Mossar, myrar och kärr har landet i sällsamt överflöd. En fjärdedel av hela Sveriges yta är täckt med torv, växtdelar vars förmultning stannat av på grund av syrebrist. Termerna är luddiga och går in i varandra, men myrarna är samlingsbegreppet, mossarnas vatten kommer från regnet och kärrens från grundvattnet. Därför är mossarna ofta näringsfattiga, medan kärren berikas av mineraler från omgivningen.
Tidigt tog man torv till bränsle, ibland också som byggnadsmaterial. På de sanka starrängarna slog bönderna mycket av djurens vinterföda. Känslorna för myrarna har alltid varit blandade. "Hela denna lappens land var mest myra, hinc vocavi Styx [därför kallar jag det dödsriket]", skrev Linné, när han 1732 kämpat sig fram genom Lycksamyran norr om Lycksele, i regn och blåst och med vatten till knäna. "Aldrig kan prästen så beskriva helvete, som detta är ej värre. Aldrig har poeterna kunnat avmåla Styx så fult, där detta ej är fulare."
Men jordhungern tog överhanden. Så småningom skrev Linné om möjligheterna att odla upp Norrland, och in på 1800-talet blev drömmen alltmer pockande. På 1810-talet publicerade Kongl. Landtbruks-Academiens annaler artiklar om uppodling av mossar. Nästan 100 år efter Linnés umbäranden i lappmarken hyllade Johan Ludvig Runeberg bonden Paavos slit på Saarijärvis moar.
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbel bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.
Nu återkommer Lantbruksakademien till myrarna. "Svensk mosskultur. Odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000" är en tjock och vildvuxen antologi med Leif Runefelt som redaktör och flitig bidragsgivare. Sommarläsaren hoppar mellan bokens tuvor, från lantmäteriets vackra kartor till Carl Kylbergs reklam för konstgödsel, mellan geologi, botanik, historia och noggranna genomgångar av olika jordbruksmaskiners konstruktioner. Måtte det bli regn så att många får läsa, måtte det bli uppehåll så att många sedan kan rusa ut i bokens spår!
Till en början räckte den fasta marken. Den odlade jorden ökade från 600 000 hektar åker 1750 till 2,5 miljoner 1860, men sedan avtog nyodlingen. Då riktades blickarna mot mossarna. År 1886 grundade mångfrestaren Carl von Feilitzen Svenska mosskulturföreningen, som står i centrum för antologin. Ett par årtionden senare flög Nils Holgersson genom nyodlingarnas Sverige. Herr Ermenrich och de andra storkarna dikades ut ur Skåne, Åsa gåsapiga och lille Mats såg sin stuga brinna på ljunghedarna i Halland, Hornborgasjön skulle sänkas. Sammanlagt har 600 000 hektar myrmark dikats för jordbruk och 1,5 miljoner hektar för skogsbruk.
Att odla upp en myr tog flera års drygt slit. Först skulle huvuddiket handgrävas, sedan fick det vattna ur mossen något år. Huvuddikena var ofta en meter djupa och dubbelt så breda. Därnäst grävde odlaren smala diken in i den mark som skulle odlas, och så krävdes ytterligare ett par år för att bryta stubbar och slå sönder tuvor. Ofta fick huvuddiket grävas om, mossen satte sig, den lösa torven rasade och beckade igen fårorna. Redskapen var ofta hemmagjorda, för det mesta av trä, bara med skärande delen av spaden förstärkt med järn ("gubbaskägg"). Först på 1910-talet förenklades avrinningen med effektiva tegelrör.
Många bönder var skeptiska. De blev av med fodret från myrängarna, ålafisket i Halland slogs ut av dikningarna, och många uppodlingar slog fel. Mossarna blev en angelägenhet för de rikaste och de fattigaste.
Det var havreruschen i mitten av 1800-talet som gav impulsen. Svenska bönder skar guld med skäror när hästarna korkade igen London och Paris, och bristen på foder blev den tidens energikris. Men spannmålen utarmade snabbt de nya jordarna, och efterfrågan rasade när ångfartygen drog in Ukraina och den amerikanska prärien i konkurrensen.
Men myrarna blev bara en episod. Ibland odlades de nya åkrarna bort. Torvlagret sjönk ihop när syret satte i gång förmultningen, och efter något årtionde var allt borta. I Norrland blev arbetskraftsbristen haken. Vem brydde sig om den tunga dikningen, när gruvorna, järnvägen och skogsbolagen skrek efter folk? Längre fram slog mekaniseringen ut mossodlingen.
I mosskampanjen möttes många intressen. Åttiotalsradikalerna såg myrarna som en del av lösningen på den "sociala frågan". Uppodlingen blev ett alternativ till utvandring och socialism. I Norrland hoppades bolagen att mossarna skulle dra till sig kolonister, som sedan kunde bli arbetskraft i skogen när skördarna inte räckte till.
Staten engagerade sig också, när protektionisternas seger i tullstriden 1888 banade väg för mer interventionism över hela linjen. "För att stimulera sådana odlingsprojekt inrättades en mängd olika lån och bidrag, som nyodlingslån, frostminskningsanslag, avdikningsanslag, premielån, gödselvårdsbidrag, egnahemslån och täckdikningsbidrag", skriver idéhistorikern Erland Mårald. "Mosskulturföreningen både pläderade för inrättandet av sådana bidrag och kunde genom sin konsulentverksamhet hjälpa till så att de användes på ett korrekt sätt."
Det gick att tjäna pengar på mossarna. De nya jordarna var mycket fattiga på kalk, fosfor och kalium. Till en början försökte man klara näringstillförseln genom att bränna av det översta lagret, men efter något år hade tillskottet lakats ut och odlingen drabbades av missväxt. Att förbättra de näringsfattiga jordarna blev en av de drygaste kostnaderna vid exploateringen.
Därmed kom kemin och handelsgödseln in i jordbruket. Mosskulturföreningens grundare Carl von Feilitzen drev en kemisk station i Jönköping, som gjorde jordprover och rekommenderade näringsgivor åt uppodlarna. En av föreningens främsta mecenater var grosshandlaren Moritz Fraenckel, som hade praktiskt taget monopol på kaliumgödselmedel i Norden.
Vid förra sekelskiftet öppnades nya perspektiv. Den tidiga svenska industrialiseringen gick på ved och stenkol. De kraftiga prissvängningarna fick industrialisterna att leta efter andra energikällor. Så småningom blev elektrifieringen och explosionsmotorn svaret, men det var inte självklart för samtiden. Landsbygden var svår att elektrifiera, och 1916 (!) varnade en debattör för att USA förbrukade 68 procent av världens bensin med bara en sjättedel av befolkningen - hur skulle det gå om resten kom i kapp?
Torvindustrin hade tynat under 1800-talets slut, men med bränslebristen växte den snabbt. Nya fabriker bröt torv och omvandlade den till bränsle. För att öka kapaciteten lade man ut flyttbar räls på mossarna, så att handdragna vagnar kunde lastas fulla med bortåt ett ton i varje. Valter i Vilhelm Mobergs "Soldat med brutet gevär" kämpade med sådana lass, Harry Martinson slet ont i torvpulverfabriken vid den väldiga Vakö myr på gränsen mellan Småland och Skåne och skrev om det i den självbiografiska "Vägen ut".
Med första världskriget kom "torvbubblan", som Leif Runefelt kallar den. Avspärrningen ledde till en frenetisk jakt på olika substitut. I dag är cikoriakaffet det mest berömda, men torven stod högt i kurs när det begav sig. Torven skulle bli bränsle och byggmaterial, den skulle driva SJ:s ånglok, men påhittigheten gick längre än så. "Vid Mosskulturföreningens sommarmöte i Jönköping 1916 uppträdde dess föreståndare Hjalmar von Feilitzen iförd en torvkostym utförd av Sahlströmska", skriver Runefelt. Men freden kom och bubblan sprack, torven blev aldrig lika bränsleeffektiv som kolet, och sög åt sig vatten när den användes som isolering i husen. Här och var på landets myrar står industriskeletten fortfarande kvar.
Men allt tog inte slut. I skogen fortsatte dikningen. Entusiasten Frans Kempe på MoDo lät gräva 11 900 kilometer diken under åren 1897-1917. På 1950-talet kom dikningen igen, nu med maskiner, innan den i vår tid blivit tillståndspliktig och i praktiken utrotad - nu går naturvårdens hänsyn före, och brukare får bidrag för att "återställa" våtmarker. Det går inte, påpekar antologins författare, vad som en gång dikats ut kan inte göras ogjort - men torven nybildas hela tiden, med fyra fem millimeter om året, så att myrarna växer med 20 miljoner kubikmeter varje år.
1970-talets oljeprishöjningar gav ny näring åt intresset för torven. Ett 20-tal kommuner driver värmeverk med torv - Uppsala, Södertälje och Örebro är de största torvförbrukarna i Sverige. Den förre centerledaren Olof Johansson blev ordförande i den statliga torvutredningen, som 2002 definierade torven som "långsamt förnybar biomassa". Det kan låta som en klarsignal för nya bränsleförsök, men klimateffekten har kommit emellan. "Den naturliga myrmarken är i allmänhet en sänka för koldioxid", påpekar Kerstin Berglund vid SLU:s institution för markvetenskap, och metangasutsläpp är också ett problem på en del marker.
I dag ligger användningen närmare vardagen. Redan i slutet av 1800-talet började man använda torvströ för att suga upp urin och gödsel, när allt fler kreatur stod inne allt längre tider på året. Under de senaste årtiondena är det användningen av torv som jordförbättring och i trädgårdsodling som varit mest framgångsrik. Torven håller fukt, torven blir mull när den bryts ner - inte särskilt spektakulärt, men trevligt nog för oss som drar nytta av den.