Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Landet i nöd och lust

Snart är Sverige det enda land i Europa som inte kräver ­annat av nya medborgare än att de inte suttit på kåken. I den femte delen av serien ”I väntan på Sverige” undersöker Maciej Zaremba vad en medborgare borde lova sitt land.

En domstol i Kanada har funnit att förbudet mot söndagshandel diskriminerar judar och muslimer, som tvingas hålla stängt två dagar i veckan. Jag frågar ordföranden för Sverige­demokraterna om han gillar domslutet: alla affärer skall hålla stängt en dag i veckan, men inte nödvändigtvis på söndagen.

Nej, Jimmie Åkesson gillar det inte. Han är visserligen själv inte troende utan en ”blandning mellan agnostisker och ingenting”. Men skulle ett sådant problem uppstå i Sverige, fick alla anpassa sig till svenska helger.

I Ian Burumas reportagebok ”Mordet i ­Ams­terdam” möter vi Aboutaleb Ahmed, kommunalrådet som kämpar för att muslimska flickor i Holland skall få ha separata simlektioner. Han kan inte se på vad sätt denna eftergift åt pryderiet skulle rubba samhällets grundvalar. Men samme Ahmed säger att de marockaner som inte känner för att lyda holländsk lag borde återvända till Marocko.

Över hela Europa diskuteras vad ”det multikulturella samhället” egentligen skall innebära. Vem skall anpassas till vem – och hur långt? Vilka kulturkrockar är bara berikande och vilka hotar samhällsfreden? Trenden är entydig, framgår av Rogers Brubakers ”Ethnicity Without Groups”: multikulturalismen, som i tre decennier behärskat politiken, har inte infriat löfterna. Där man hoppats på en färgglad mosaik växte grå getton fram. Där man trodde sig visa respekt för den andres kultur uppmuntrade man snarare till utanförskap. Rätten att avvika, en fin liberal princip, kunde också tolkas som förbudet att ingå.

Paradoxalt visade det sig att i Tyskland, som saknar ”integrationspolitik”, är arbetslösheten bland immigranter hälften så hög som i det multikulturellt ledande Nederländerna. I Förbundsrepubliken går också immigranter med i facket, vilket tycks ge bättre skydd mot diskriminering än alla holländska ombudsmän tillsammans.

Multikulturalismen gjorde det inte lät­tare att vara marockan i Amsterdam, men svårare att vara holländare. Somliga blev osäkra på sina grundvärden. Var det feminism att beklaga arabiska fäders makt över döttrarna, eller var det unken etnocentrism som man borde skämmas för? Också i Sverige finns numera ”antirasistiska feminister”, vilkas ”anti” är riktat mot feminister som vågat antyda att hedersmord är mer accepterat i Libanon än i Norge.

Jag berättar ingen nytt, det är en poäng jag vill göra. Jag önskar inte att Sverige upprepar det holländska misstaget. Populisten Pim Fortuyn, läser jag i Ian Burumas bok, hade inte blivit så stor om inte samhällets stöttepelare drivit väljare i hans famn genom att missbruka epitetet ”rasism” mot de mest anständiga kritikerna av multikulturalismen (däribland sociologen Paul Scheffer vars ”Het multiculturele drama” varnade för att politiken permanentade fattigdomen). Följden blev en ordentlig backlash. Populisterna fick opinionen med sig. Numera stiftar det liberala Holland öppet diskriminerande utlänningslagar.

Jag hittar inte längre mitt medborgarskaps­bevis. Inser att jag måste ha förlagt det i vredesmod direkt när det kom. Det var en massutskrift modell 70-tal. Jag vill minnas att den perforerade kanten satt kvar. Och jag, min idiot, som såg fram emot att bli kallad till Stadshuset, skakad hand med, en blomma kanske, ett minimum av rite de passage. I stället hittar jag beviset på att jag 1969 ”förordnats” till tjänsteman i Postverket. Brevbärare, alltså. Det är på värdepapper, med namnteckning och stämpel.

Snart är Sverige det sista land i Europa som inte kräver annat av nya medborgare än att de inte suttit på kåken. Eller rättare sagt – inte förväntar sig mera. Man kan bli svensk utan att förstå vad ordet ”medborgare” betyder, om vi slogs med Hitler eller kanske mot honom, eller med vilka redskap som vi avrättar homosexuella. Den officiella förklaringen är att på det viset känner sig den nya medborgaren mera inkluderad. Andra menar att det är likgiltighet, nödtorftigt förklädd till hänsyn. Jag tillhör de senare. Har aldrig känt mig inkluderad av axelryckningar.

Det är något paradoxalt med ett land som förväntar sig att alla skall leva upp till dess exotiska seder (du skall skaka hand med alla, dock inte på jobbet) men inte bryr sig om huruvida människan förstår språket som sederna förmedlas på. (Missförstå mig inte. Asylrätten kan inte villkoras med språkkrav. Alltså skall man kunna blir medborgare utan att kunna svenska. I vissa fall, som den 59-åriga fru Ambro som vi mötte i en tidigare artikel, är det ofrånkomligt. Men det kan inte vara den önskvärda regeln.)

I USA, Kanada, Storbritannien med flera länder gäller att den nya medborgaren aktivt skall ansluta sig till gemenskapen: ha ett hum om hur landet styrs och gilla modellen. Formerna skiftar, från bevis på att man gått kursen till regelrätt examen och krav på närvaro vid ceremonin. Det kan vara intressant att veta vad som enligt det brittiska testet är det mest brittiska. Jag prövar frågan på ett tiotal bekanta, alla gissar fel. ”Britain is a country where people of many different cultures and faiths live. What brings British people together is ...” (här tror folk att det kommer något om språket, historien eller drottningen) ”... that they listen to different points of view, they have respect for equal rights and they believe that community is important.”

Sedan september gäller ett medborgartest också i Tyskland. Efter många kontroverser blev det endast frågor om hur landet och EU styrs, om modern historia och folkliga kulturtraditioner. Jag kan nästan ingen tyska, men klarade testet galant. Det är inte svårt att gissa rätt bland flervalsfrågor: ”Pingsten är: 1. En kristen helg. 2.Tysk minnesdag. 3. Internationell sorgedag. 4. Bayersk sedvänja.” Eller: ”Tysk lag säger att: 1. Man får ej röka på gatan. 2. Kvinnor måste gå i kjol. 3. Man får inte slå barn. 4. Kvinnor får inte dricka sprit.” För att ta de lättaste frågorna.

”Jag testade tyska vänner. Det var flera som inte klarade provet”, säger Kenan Kolat, ordförande i Türkische Gemeinde in Deutschland. Han har massvis med kritik mot hur Tyskland behandlar sina invandrare. ”Villkoren för medborgarskap skärps ständigt. Är det för att vi inte skall känna oss välkomna?” Men han vill inte avfärda medborgartestet. ”Om regeringen vill att tysk-turkar skall bli bättre tyskar än de själva, är det okej för mig.” Jag frågar vad jag måste göra för att han, Kolat, skall se mig som landsman. ”Lär dig tyska”, säger han, ”vi måste ju förstå varandra.” Skall jag inte plugga hur Hitler kom till makten? ”Det behöver du veta. Men jag tror att det kommer med språket.”

Fatma Erdem, tjugo år yngre än Kolat, grimaserar när testet kommer på tal. Hon är själv rådgivare i medborgarfrågor, kom till Berlin från Turkiet som elvaåring och anser att testet är ett filter som skall hålla de lågutbildade utanför. Mest upprörd är hon över frågorna om kriget. ”Vad har historia med medborgarskap att göra?” Jo, säger jag, tysk historia... Hon avbryter: ”Vi lever i ett multikulturellt samhälle. Varför skall jag formas av just tysk historia?”

Efter den repliken hör jag inte längre vad hon säger för alla de frågor som den sätter i gång. Är Fatmas likgiltighet för tysk historia bara en fråga mellan henne och Tyskland – eller kan även icke-tyskar ha synpunkter på den saken? Vilket ansvar har nya medborgare för hur den gamla historien förvaltas? Fatma är ju lika litet skyldig till Tredje riket som hennes jämnåriga tyskar, men de senare tvingas att ständigt hantera den plågan. Slipper hon det – på den grunden att hon inte är född av en tysk? Men då är vi tillbaka i det läge där skyldigheter (och kanske rättigheter) följer med blodsbanden.

Det sägs att en förklaring till Tysklands ointresse för att göra medborgare av sina turkar är att tyskarna inte begriper att någon människa helt frivilligt vill göra sig till tysk, med allt som denna tillhörighet för med sig. Men Fatma anser alltså att deras trauma inte är hennes problem. Skall tyskarna jubla över nyheten – eller skall de förfäras? Ett är säkert: Deras idé om vad som menas med att vara tysk är inte densamma som Fatmas.

Jag tänker på postkoloniala ideologer som likt den svenske integrationsutredaren Masoud Kamali anser att alla européer ärvt en gigantisk skuld: det var kolonialismen och slavhandeln som byggde upp de vitas välfärd, inklusive Sveriges. Men när han själv blivit europé och åtnjuter denna välfärd – blir han därmed delaktig i skulden? Eller kan man, som medborgare och ideolog inta en position bortom alla skuldtyngda gemenskaper och utom räckhåll för all fordran? Jag ställer frågan, eftersom jag inte vet svaret.

Om läsaren tycker att det börjar osa metafysik vill jag försäkra att problemet inte alls är teoretiskt. Det är praktiskt och brännande aktuellt eftersom miljontals männi­skor plågas av det: Vad står nationen för i den globaliserade världen, vad förpliktigar den till? Vad har man rätt att kräva, vad måste man uthärda i toleransens namn? Obesvarad eller avfärdad kan den frågan lätt bli till ett sår, som xenofoberna nog ser till att ständigt riva upp.

Kan man vara svensk när det passar? Vara med i lust men dra sig undan i nöd? För den som hetat Svensson i tre generationer låter det med rätta som en idiotisk fråga. Han har ju inget val. Men de som bär på multipla hemhörigheter känner igen frestelsen: att mäla sig ut när det går emot.”Vi är bäst!” när Sverige vinner, men ”Fy vad dåliga de är!” när det förlorar.

I en briljant liten essä frågar sig filosofen Leszek Kolakowski vad en nation är för något. En förening av fria individer kan det inte vara, eftersom de flesta föds in i en given gemenskap med ett språk, en kultur och en historia av bragder, tristess och förbrytelser om vartannat. Snarare är nationen en sorts moralisk entitet, en ödesgemenskap. Man ärver förfädernas skåp och tavlor – men också deras skulder. Kan man säga: Jag tar bohaget – men inte skulderna? Nej, i arvsfrågor gäller allt eller intet.

Så är det nog också med det historiska ansvaret, resonerar Kolakowski. Förvisso kan ingen främling kräva av dagens tyskar att de skall tyngas av skulden efter Hitler. Men för sin andliga hälsas skull bör tyskar (liksom alla andra) känna ett särskilt ansvar för vad som förbrutits i den nationens namn.

Vad händer om man vägrar? Måste en turkisk flicka i Berlin välja mellan den tyska och den turkiska skulden? Eller, hemska tanke, ärver hon båda? Skulle det vara omöjligt att ställa sig utanför historiens alla spökhus? ”Mig angår varken era bedrifter eller era brott, jag är inte med i något öde, jag svarar bara för mig själv.” Visst kan man säga så, svarar filosofen, men om man också tänker så, då lurar man sig själv. Den som sagt upp all gemenskap har också gett upp alla anspråk på solidaritet. Den dagen han hamnar i nöd har han inget att fordra av andra. ”Vår likgiltighet kommer att återgäldas med likgiltighet, och vi må icke klaga.”

Nyamko Sabuni menade att ”integrerad” blir man i sitt eget hjärta. När man slutar tänka ”de” och börjar tänka ”vi”. Jag delar den erfarenheten. Alltså borde vi fråga oss om den processen underlättas av vår nobla respekt för mångfald, vars främsta uttryck tycks vara att ständigt påminna folk om att de inte riktigt hör hemma.

Häromåret ålades en högskola att bevisa sin mångfald. En inventering vidtog och se – man upptäckte ett antal individer om vilka man inte anat att de hade en förälder född utomlands. Invandrare! Rektorerna var lyckliga, statistiken räddad, anslagen säkrade. Det var bara en och annan lärare som fick gå hem med en ny och inte helt behaglig känsla i maggropen.

Kanske är det omöjligt att få allt samtidigt: bli både införlivad och sedd i sin egenart. Inget illustrerar det bättre än anekdoten om Akilahs öden. I Sverige, dit han kom först, frågade folk intresserat var han var ifrån, berömde hans svenska och gjorde sitt bästa för att uttala namnet rätt. Han uppskattade det. När han sedan flyttade till USA var det ingen som frågade något och han blev kallad Al. ”Excuse me, my name is Akilah.” ”C’mon Al, you’re American now!” blev svaret, åtföljt av en dunk i ryggen. Akilah (eller Al) har verkligen ett problem. Han anser sig ha rätt till sitt namn. Å andra sidan blev han i Sverige aldrig kallad svensk. Eller dunkad i ryggen.

Litteratur

Ian Buruma: ”Mordet i Amsterdam”, ­Natur & Kultur, 2008

Rogers Brubaker: ”Ethnicity Without Groups”, Harvard University Press, 2004

Leszek Kolakowski: ”Freedom, Fame, Lying, and Betrayal. Essays on Everyday Life”, 1999

I väntan på Sverige

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.