Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/lars-strannegard-den-klassiska-bildningstanken-maste-uppvarderas/

Kulturdebatt

Lars Strannegård: Den klassiska bildningstanken måste uppvärderas

Bild 1 av 2
Foto: Mats Roslund
Bild 2 av 2
Foto: Bertil Ericson / TT, @image_author_name

Den klassiska bildningstanken borde få större utrymme i universitetsvärlden. Kulturen tar oss till platser dit fakta och vetenskap inte når. Och det är kanske dags för den nya regering som tillräder i dag att slå ihop kulturen och forskningen i ett departement, skriver Lars Strannegård. 

Rätta artikel

Universiteten och den högre utbildningen står inför något som liknar en identitetskris. Hela utbildningar från världsberömda universitet ges numera över nätet. Många av dagens yrken kommer att försvinna eller omstöpas i grunden. Artificiell intelligens och robotisering gör att många yrken kommer att utföras av maskiner. De digitala techprofeterna hävdar att universitetens undervisningsmodell är uttjänad. Frågan är angelägen: vad är ett universitet av i dag och hur ska högre utbildning bedrivas?

Kunskapsfilosofin och Ingemar Hedenius har ett möjligt svar. I ”Tro och vetande” från 1949 står att den bildade människan är den som är fri och levande i förhållande till det ovissa. Den välutbildade tar sig an världen och dess brist på ordning med ödmjukhet och nyfikenhet. Hedenius skulle säkert skriva under på att vår värld i dag karakteriseras av osäkerhet. Den geopolitiska maktbalansen, de nationella politiska landskapen och de pågående klimatförändringarna är alla exempel på rådande osäkerheter.

Stockholms stadsbibliotek Foto: Hasse Holmberg/TT

I denna vår värld ökar behovet att tydligare artikulera syftet med den högre utbildningen. Det florerar vulgärdefinitioner av målet ”anställningsbarhet” som något som skulle göra utexaminerade studenter till avintellektualiserade instrument helt anpassade för samhällsmaskineriet och företagens vinstmaximering. Men anställningsbarhet kan också ses som individens frigörande, ett öppnande av dörrar till försörjning och självförverkligande. Att utexaminera mångfacetterade studenter som tänker fritt och kritiskt eller förbereds för den framtida arbetsmarknaden är inte två motstridiga mål. Att samtidigt vara fritänkande, analytisk, kritisk, intresserad av att tjäna pengar och att bidra till samhällsutvecklingen är faktiskt möjligt. 

Kunskaps- och kompetenskraven ser annorlunda ut i dag jämfört med för bara några få år sedan. Det finns en bred efterfrågan på analytiska, ödmjuka, omdömesgilla och fritänkande människor; vilket rimmar väl med den klassiska bildningstanken. Högre utbildningsinstitutioners kanske viktigaste övergripande roll är därför, i vår uppkopplade värld, att lära ut sådant som inte kan googlas. Som inte stipulerar vad som ska tänkas och tyckas, men som ökar tankeförmågan och benägenheten att ställa frågan varför. 

Ett sådant utbildningsuppdrag kräver ett samtidigt färdighetsmässigt, faktabaserat och vetenskapligt förhållningssätt. Vi ska inte luras att tro att analys och kritiskt tänkande kan ske i ett baskunskapsmässigt vacuum. Om inte ekonomen vet vilka siffror som ska placeras var i balansräkningen, om inte konstvetaren ser skillnaden på barock och klassicism, och om läkaren inte kan sin anatomi saknas faktakunskaper att bryta förutfattade meningar eller nya idéer mot. Fakta är basen. 

Universiteten måste säkerställa att baskunskaperna finns på plats. Och i en värld av alternativa fakta, där företag som Cambridge Analytica formar våra världsbilder blir det vetenskapliga och kritiska förhållningssättet mer centralt än någonsin. Kraven ökar på epistemologisk känslighet, på förmågan att värdera kunskapsanspråk. Men att tro att detta krav gör de hantverksmässiga och grundläggande kunskaperna överflödiga är en tankefälla. Ingen djup analys eller insiktsfull kritik utan fackkunskap. De samtidiga praktiska och teoretiska kunskaperna är i dag viktigare än någonsin. 

Med denna kunskapssyn blir reflektionen och den egna självkännedomen central: att förstå vilka krafter som formar uppfattningar och livsval. Detta är områden som inte alla högre utbildningsinstitutioner är vana att verka inom. Men en ekonom, ingenjör, journalist eller forskare som inte ges förutsättningar att förstå sig själv och sina drivkrafter kan bli en farlig person i yrkeslivet. 

Så vår digitaliserade tid kräver att vi bättre förstår oss själva, men kanske än viktigare att vi blir bättre på att förstå andra. Den empatiska förmågan – att se världen ur den andres perspektiv är nyckeln till inte bara humanism, utan också bättre yrkespraktik. En empatisk person blir en bättre läkare, statstjänsteman eller chef.  Än så länge är människor oändligt mycket bättre på att vara människor än vad maskinerna är. En välutvecklad empati stärker helt enkelt vår konkurrenskraft. Och vägen dit går via kulturell känslighet. Därför blir kulturen – konsten, litteraturen, filmen, musiken, teatern  – så viktig. Den estetiska kommunikationen talar till våra sinnen och får oss att se världen på andra sätt än den strikt faktabaserade. 

Lars Strannegård Foto: Elin Åberg

Kulturella uttryck försätter oss i andra sinnestillstånd än dem vi kan ta till oss av egen kraft, och förmår oss att vinna tillträde till världar som inte är våra egna. Kulturen tränar vår empati och vår självreflektion. Den tar oss till platser dit fakta och vetenskap inte når. 

Häri ligger den högre utbildningens svåra uppgift: att kombinera de vetenskapliga och estetiska kunskapsformerna. Ett sätt att närma sig den högre utbildningens essens är därför att se kultur och utbildning som två sidor av samma mynt.

Att öka bildningsnivån innebär alltså att vårt lands konkurrenskraft stärks, att vår innovationsförmåga förbättras, och att demokratin och den fria tanken värnas. Därför är det hög tid att begrunda de svenska universitetens bristande självständighet. Ska verkligen, i en tid när antidemokratiska krafter trånar efter regeringsmakt, universitetsrektorer vara myndighetschefer och statliga universitet och högskolor befinna sig riskzonen för politiska nycker? 

Vi ser i den svenska debatten ifrågasättande av viss forskning. Från både vänster- och högerhåll hörs röster om att vissa forskningsinriktningar ska kväsas, det må vara genusforskning eller ekonomi. ”Vad får vi för skattepengarna?” Så ljuder populismens lockrop. Hur lätt är det inte för den regering som vill ändra förutsättningarna för den högre utbildningen att skruva åt resurskranarna? Varför ser vi inte händelserna inom den högre utbildningen i Turkiet, Ungern och Polen som varningsflaggor för styrningen av universiteten i vårt land? Ska vi inte eftersträva en mångfald av drifts- och finansieringsformer i den högre utbildningen? Ligger inte alltför många av våra universitet och högskolor i samma statsfinansierade äggkorg?

Kanske ska vår nya regering modernisera den gamla idén om ett ecklesiastikdepartement som hanterar både kulturen och utbildningen. Uppdraget skulle vara att göra kulturen, forskningen och utbildningen mer fria från politiska intressen. Politiken behöver aktivt arbeta med att skapa mer autonoma lärosäten och kulturinstitutioner. Styrningsprinciperna behöver ses över. Finansieringsmodellerna likaså. I de tider vi lever i behöver vi skapa bättre förutsättningar för ett fritt kulturliv, fri forskning och en skyddad yttrandefrihet. Jag hoppas att tiden är mogen för upprättandet av en robust infrastruktur som värnar demokratin och den fria tanken. 

Professor i företagsekonomi och rektor för Handelshögskolan i Stockholm