Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Lars von Trier odlar en radikal feminism

Den unga Joe spelas av Stacy Martin i ”Nymphomaniac”.
Den unga Joe spelas av Stacy Martin i ”Nymphomaniac”. Foto: Christian Geisnæs

I likhet med flera av hans tidigare filmer har Lars von Triers ”Nymphomaniac” anklagats för kvinnofientlighet. Monica Anjefelt ser snarare en filmskapare som konsekvent ­utmanar den manliga maktordningen.

Med ett roat leende bakom gaffa­tejpen som täpper igen munnen kan Lars von Trier i självvald tystnad åse hur journalister och debattörer famlar efter beskrivningar av ”Nymphomaniac”. Regissörens egen utsaga om porrfilm är ett genialt marknadsföringstrick och diaboliskt villospår i ett och samma drag. Till och med filmaffischerna vill lura i oss att vi ska få se Stellan Skarsgård, Uma Thurman och Christian Slater i sexuell extas. Men detta är givetvis ingen runkrulle – snarare en radikalfeministisk Golgatavandring genom patriarkatet. Eller en intuitiv, mångbottnad Lacaniansk skildring av sökandet efter objet petit a: det förlorade kärleksobjektet som aldrig går att återfinna, mer än i små, otillfredställande fragment.

Filmens verkligt subversiva udd är riktad mot det ända in i språkets minsta beståndsdelar normerande förtryck som fråntar kvinnan rätt att definiera sig själv; mot det hyckleri om individens frihet parat med kärnfamiljsdravel som vi dagligen glatt sväljer ner i valfri Hollywood-film. Filmens titel vill få oss att tro att vi har att göra med en beskrivning av en avvikande perversion; en nymfoman, eller en sexmissbrukare, som det heter i den terapigrupp som huvudpersonen Joe (spelad av Charlotte Gainsbourg) tvingas in i. Men tolkningar av Lars von Triers filmer utifrån ett renodlat narrativt plan hamnar ofelbart vilse.

Teoretiker som Julia Kristeva och Luce Irigaray kan däremot vara till hjälp. I deras vidareutveckling av Jacques Lacans tankegods är språket, den symboliska ordningen, en patriarkal ordning, där representation för kvinnlig erfarenhet per definition blir omöjlig. Kvinnan får inte artikulera sig, men i denna stumhet bryter ändå förtvivlade försök fram att representera sin erfarenhet, med kroppen som uttrycksmedel – ett spår som Lars von Trier har följt med klar konsekvens ända sedan ”Breaking the waves” 1996. Den kvinnliga huvudpersonen Bess ropar ut sina frågor till Gud i kyrkorummet – en emblematisk bild av patriarkal kontext – men tystas med ett brutalt ”Kvinnan tige i församlingen!”, varpå hon påbörjar en Golgatavandring med kroppen som väg till frälsning. Bess är den första av Lars von Triers kvinnliga versioner av Kristusgestalten.

Språket står för våldsutövningen även i ”Antichrist” 2009. Här ser vi en ytligt sett välmenande make som med rationell handlingskraft vill föra sin sörjande fru tillbaka till normalitet. Med ett slags kognitivt flerstegsprogram söker han täppa till det oregerliga, grumliga flöde av tårar och andra kroppsvätskor som hans fru producerar. När hon inte svarar på behandlingen lurar raseri och våld under en lövtunn fernissa av civilisation. Inte ens när kvinnan offrar sin sexualitet går hon säker. Detta är samtidens stora dubbelbindning av kvinnan: Du ska vara en sexuell varelse – men endast när och på det sätt som patriarkatet önskar.

Av alla män som passerar revy i ”Nymphomaniac” tycks bara en enda vara intresserad av att sätta Joe’s sexuella njutning i förgrunden. Sökandet efter objet petit a, minnesspåren av faderns kärlek som aldrig går att återskapa, kan leda till ett par starka händer som sitter på en brutal mekanikers kropp. En dålig mekaniker, till råga på allt.

Lars von Trier är varken först eller ensam om att utforska gränsfenomen som kan beskrivas med Lacanianska termer. På liknande sätt har konstnärer särskilt under 1970-talet erbjudit sig själva som rituella offer genom plågsamma kroppsliga performances. Ta till exempel Marina Abramović performance ”Thomas Lips (The star)” där hon åt ett kilo honung, drack en liter rödvin, ristade in en stjärna runt naveln med rakblad, piskade sig själv tills hon inte längre kände smärta, och slutligen lade sig ner på ett kors av is.

Genom att pressa mot gränsen för det fysiskt uthärdliga kan det reala, det för- eller utanförspråkliga, möjligen artikuleras som ett gränsfenomen. Den danska psykoanalytikern Judy Gammelgaard talar om hur Lars von Trier lyckas upphäva skiljelinjen mellan det symboliska och det reala i ”Antichrist”, en sorts omedierad visuell materialitet, ungefär som om nattligt drömarbete kunde projiceras rakt ut, utan mellanhänder. Språket har uppenbara begränsningar i att ge form åt detta gränsfenomen mellan medvetet och omedvetet, denna omöjliga uppluckring av vad som är möjligt att förnimma. Gilles Deleuze talar om en hysterisk våg – en positiv, subversiv kraft, med hans terminologi. Han har beskrivit Francis Bacon som en konstnär vars motiv lyckas fly ut ur den givna ordningen med hjälp av köttets konvulsioner, och som förvandlar cerebral pessimism till nervernas optimism. ”Antichrist” och ”Nymphomaniac” hör utan tvivel hemma i denna synapsernas och nervernas uppiggande hysterivåg.

Joe överträffar sina föregångare i ”Breaking the waves” och ”Antichrist”. Hon agerar i princip uteslutande med kroppen. Blasfemiskt nog bräcker hon rentav Jesus när hon villigt tar emot 40 piskrapp i stället för det romerska maxstraffet på 39. Det tycks nära att hon likt de förvridna kropparna i Francis Bacons målningar ska lyckas fly ut genom sina egna kroppsöppningar, till en ny livsform. Nå nollpunkten, bli fri!

Men det funkar bara nästan. Inga intellektuella eller kroppsliga övningar kan väl radera ut behovet av att bli älskad – och att kunna älska – i sin helhet. Joe har försökt pussla ihop en hel man utifrån tusentals delar, men bilden blir aldrig komplett. Objet petit a finns inte någonstans. Gråtande klamrar hon sig fast vid ett herbarium av torkade löv, symbolen för det förlorade kärleksobjektet, den älskade pappan.

Det är ingen småsak att skapa sprickor i den symboliska ordningen – vare sig det sker i feministisk teori eller i nyskapande konst. Lars von Trier är kompromisslös, han följer den logik han har stakat ut till vägs ände. Att hans filmer skulle ifrågasätta könsmaktsordningen är säkert en svårsmält tanke för många. Bruket av porrskådespelare svär onekligen mot radikalfeminism. Dock används de i ett syfte som underminerar själva premisserna för porrfilm. Hans metod, som går ut på att traumatisera och förvirra betraktaren och slå sönder förutsättningarna för identifikation, förhindrar all form av njutning. Kanske hade vi till och med behövt den oklippta sextimmarsversionen för att budskapet ska nå varje por.

Hur ska du få ihop ditt behov av frihet och kärlek? Trivs du i patriarkatet? Har du lärt dig att njuta av piskan?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.