"Gud är alltid större än våra föreställningar", avslutar Ann Heberlein sin kritik (DN 25/10) av min kritik (DN 19/10) av just den sortens luftiga påståenden, typiska för Svenska kyrkans rådande teologi. Undersöker man dem vidare kallas man undantagslöst svartvit, fyrkantig, tondöv, existentiellt omogen och nu också dum.
Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.
Prenumerera
Logga in