"Gud är alltid större än våra föreställningar", avslutar Ann Heberlein sin kritik (DN 25/10) av min kritik (DN 19/10) av just den sortens luftiga påståenden, typiska för Svenska kyrkans rådande teologi. Undersöker man dem vidare kallas man undantagslöst svartvit, fyrkantig, tondöv, existentiellt omogen och nu också dum.