Intolerans, positionering och en instrumentell syn på konst präglar dagens digitala samtalsklimat. Den identitetspolitiska diskussionen har gått över styr, skriver förläggaren Johan Hilton.
Som homosexuell man har jag länge trott på värdet att avskärma sig från omvärlden. I stort sett alla viktiga hbtq-politiska insikter som jag har fått i mitt liv har uppstått i samtal med andra personer som på ett eller annat sätt har erfarenheter från att avvika ifrån heteronormen. Även om behovet av en separatistisk miljö kan ses som ett slags kvitto på hur påtagligt det strukturella homofobiska förtrycket är, har det samtidigt alltid skapat fria rum för den politiska tanken.
Jag vet inte vad jag känner inför dessa fria rum längre – utöver en stor mättnad på de senaste årens hårdföra identitetspolitiska kulturdebatter. Tre i de officiella debatterna vanligt förekommande tendenser har i allmänhet fått mig att rygga tillbaka: oviljan att övertyga fler än de redan rättänkande, benägenheten att positionera sig snarare än att mobilisera samt den mästrande, enkelspåriga och instrumentellt politiska synen på konst.
Ett exempel på det senare är Aftonbladets Lidija Praizovic, som den 15 maj recenserar Johanna Holmströms roman ”Asfaltsänglar”. Romanen handlar om mångkultur och hedersförtryck och Praizovic fastslår krasst att vita skandinaver ”inte ska skriva dessa berättelser”. Detta för att gruppen, enligt Praizovic, på grund av sitt vita språk och sina vita koder aldrig nöjaktigt kan skildra processerna bakom hedersförtryck.
Det är naturligtvis en rimlig, för att inte säga självklar, invändning att berättelser som handlar om en viss samhällsgrupp vinner på att skildras av dem som det berör. Det deprimerande är konsekvensen av det kategoriska resonemanget. Om en författare i allmänhet skulle sluta skildra andra ämnen än sådana som hen är en del av blir världslitteraturen till slut en tunn historia.
Men det är också en grov underskattning av fantasins makt. En av de bästa och tidigaste svenska bögskildringarna skrevs, trots allt, inte av en homosexuell man. "Duktig pojke" från 1977 författades av heterosexuella Inger Edelfeldt.
Men inte ens det självupplevda kan per automatik förvänta sig nåd inför det identitetspolitiskt kulturkritiska ögat. Förra hösten anklagade historikern Sara Edenheim, i en debattartikel på denna sida, Jonas Gardells romansvit ”Torka aldrig tårar utan handskar” för både lesbofobi och krypterad rasism. Anledningen var att svarta heterosexuella kvinnor, som i dag drabbas hårdast av sjukdomen, och lesbiska inte representeras i romanerna.
Att ”Torka aldrig tårar utan handskar” utspelar sig i Sverige på 1980-talet och dessutom är en personlig skildring av en bögmiljö så som den såg ut för 30 år sedan var egalt.
Och eftersom författaren inte hade tillmötesgått debattörens kravlista utan helt enkelt skrivit en annan romansvit än den hon önskade sig anklagade hon Gardell för narcissistisk sexism och undrade om han ens hade lyft ”ett endaste finger” för dagens missgynnade grupper. Det är en anklagelse ungefär lika rimlig som att beskylla Vilhelm Mobergs utvandrarsvit för att osynliggöra den irländska massemigrationen och inte ta hänsyn till dagens integrationspolitiska debatt.
Två exempel på besynnerlig identitetspolitisk debatt gör dock ingen trend. Men 700 på sociala medier gör det. Ett axplock av ämnen som de senaste åren har fått debattvågorna att rulla höga i 140-teckeninfernot: Hen-ordet. Diskussionen huruvida bokstaven q hör hemma i hbtq-begreppet. Fixeringen vid vad Ulf Brunnberg tycker om kvinnokampen. Frågan om strukturellt underordnade behöver hålla en god ton i debatten.
Alla utgör de prov på samtal som inte sällan urartar i ett slags digitalt VM i inkvisitorisk ordmärkning där begrepp, signaler och symboler, via inte minst Twitter, blåses upp till gargantuanska proportioner.
I detta landskap kan minsta snedsteg, förfluget ord eller misslyckade skämt brännmärka en hel livsgärning. Trots att livsgärningen inte sällan har gått i jämlikhetskampens tecken. (Jag rekommenderar exempelvis läsningen av det som skrevs på sociala medier om Gardells visserligen klumpiga burkaskämt, men som helt ignorerade hans livslånga engagemang för mångfald och mot rasism. Eller, för den delen, diskussionen om Damon Rastis SvD-text förra veckan om rasism bland vissa invandrargrupper. Eller de hårdaste formuleringarna om Makode Linde i förra årets tårtdebatt. Tre exempel där åtminstone det senare rör sig om ett konstverk och därmed är oändligt mycket mer komplext än den bokstavliga politiska utsaga det tolkades som.)
Det krävs dock inget större politiskt snille för att spåra orsakerna till denna aktivistiska fixering vid ord, symboler och utspel. I en tid då de klassiska socialistiska analyserna spolats bort av globaliseringens privatiseringsdiktat och det inte längre tycks finnas några stora vänsterideologiska berättelser att samlas kring och där fascisternas stöveltramp samtidigt åter ljuder i Europa blir det konkreta och radikalt entydiga engagemanget en snuttefilt.
En i många fall livslång och rent fysisk upplevelse av att vara ett normativt undantag – antingen på grund av hudfärg, religion, sexuell läggning, genus eller klass – genererar dessutom en ackumulerad vrede och sorg, en revanschlust gentemot makten. Då blir identiteten både en tröst och en avvikelse att vårda eller aggressivt skydda från majoritetssamhällets alla tolkningsföreträden. Visa av sina bakgrunder har man förstått att man måste slåss för sin position samt ta varje tillfälle att göra sig hörd i debatten för att inte glömmas bort eller aktivt osynliggöras.
Problemet är att röststarka delar av den svenska intersektionellt lagda vänstern alltmer tycks ha kört fast i denna rundgång av försvar eller sönderprocessade ställningstaganden som är så trivialiserade, hårdragna eller oprecisa att de inte ens går att diskutera, men där bilorna över dem som ännu inte skådat ljuset ändå faller på löpande band. Att åka på betongsafari är problematiskt som begrepp och därför bör folk inte se teaterföreställningen med samma namn. En vit man är per default alltid kränkt, omedveten om sina privilegier och har aldrig upplevt strukturellt förtryck. Vi måste problematisera läsningen av den homosexuella kvinnokroppen.
Om man inte diskuterar popkultur som vore det världspolitik. Kan vi godkänna Beyoncé som feminist trots att hon är kristen? Får Miley Cyrus ”twerka”, dansa, trots att hon är vit? Bör vi bojkotta Snoop Lion för att han tycker att Frank Oceans homosexualitet inte är något att orda om?
Allt medan de rent sakpolitiska identitetsfrågorna – ekonomi, våldsutsatthet, förföljelse, framtidsstrategier – lyser med sin frånvaro.
De kretsar där tankarna förr kunde sväva fria har kort och gott anpassat sig till fluffigt akademiska figurer där luften känns alltmer unken och instängd. En besvärande retorisk intolerans inför allt och alla som inte omedelbart har greppat strukturbegreppen eller som, ironiskt nog, kommer från en annan samhällsklass, och därför inte har samma tillgång till det akademiska språket som analytikerna på Twitter, har kommit att dominera de offentliga och halvoffentliga samtalen.
På håll påminner identitetspolitikens samtalsledare allt oftare om Mumindalens hemuler som grälar om perifera ämnen som frimärken och växtarter. Samtidigt växer sig kometen på himlen – fascismens återkomst, särlagar för hbtq-personer i Ryssland, förra söndagens hatbrott i Malmö, fortsatta trakasserier av transpersoner – större och större.
