Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Maaret Koskinen: Lyssna på Gunnar Myrdal

Foto: Hasse Persson/TT

Den nya regeringens första budgetförslag för kultur och högre utbildning är ­knappast några isolerade misstag. ­Filmprofessorn Maaret Koskinen ser symtomen på ­humaniora-analfabetism.

Turerna kring de svenska Medelhavsinstituten, nedläggningen av svenskundervisningen utomlands, och nu även Terminologicentrum är, för att citera Björn Wiman ”på alla sätt ett formidalbelt haveri” och tyder på ”en grundläggande oförståelse för humanioras avgörande betydelse i samhällets kretslopp” (DN 6/11).

Just det sistnämnda är värt att begrunda. För ska man nu fromt tro att regeringen efter den massiva kritiken lärt sig något och är beredd att omvärdera sina beslut? Tillåt mig tvivla. Den närmast bedövande raden av felgrepp redan på en enkel politisk-logistisk nivå (till exempel sedvanlig remissrunda i syfte att kunna ta grundade beslut) talar för en långt gången urholkning av kunskaper och värderingar som inte låter sig fixas i första taget.

Det finns tvärtom all anledning att misstänka att haveriet inte utgörs av ett antal isolerade händelser utan är symtomet på en utbredd humaniora-analfabetism – en som på sikt även fortsättningsvis kommer att drabba humaniora och den högre utbildningspolitiken överlag.

Oroväckande är inte minst den instrumentella kultursyn (att kultur är ett verktyg för demokratin) som kulturministern gett uttryck för, och det faktum att en liknande syn uppenbart även ligger bakom besluten på utbildningsdepartmentet. Det vill säga en syn på humanistisk kunskap vars nytta definieras i snävt instrumentella termer, som i till exempel (förbättrad) ekonomi och ökad (materiell) välfärd.

Det är högst ironiskt i en tid när forskare till och med från de så kallade hårda vetenskaperna och samhällsbärande yrkesområdena (jurist, ekonom, läkare och ingenjör), både här och utomlands, efterlyser ett större inslag av humaniora i sina utbildningar, just för att de ser dess nytta i vidare termer.

I till exempel sin debattartikel förra året pläderade finansmannen Robert Weil för behovet av ett sådant vidgat nyttobegrepp influerat av humaniora (DN 31/8 2013). Här citerade han rapporten ”Carnegie foundation for the advancement of teaching at Stanford”, som riktade sig till den amerikanska kongressen och kritiserade ensidigheten i ekonomiutbildningarnas utformning, som just på grund av sina begränsade perspektiv på samhälle och kultur utpekades som bidragande orsak till den ekonomiska krisen 2008.

Och det intressanta: Weil skrev i uttrycklig polemik mot den dåvarande koalitionsregeringens utbildnings- och forskningspolitik – men den skulle lika gärna kunna ha varit riktad mot den nuvarande regeringen.

Därmed inte sagt att humaniora enbart skulle få sitt värde genom att agera allmän hjälpreda åt andra, underförstått mer värdefulla vetenskaper. Tvärtom, humaniora har ett icke förhandlingsbart egenvärde. Eller som Arne Jarrick har uttryckt det, inom humaniora produceras kunskaper och insikter som inte produceras någon annanstans – en grundläggande, nödvändig kunskap som samhällsnyttan, även i snäv betydelse, inte klarar sig utan.

Det är, för att nu ta ett axplock, genom insikter i språkets betydelse, konstens representationskraft, religionens inverkan och historiens närvaro i nuet som man erövrar kunskap som antingen främjar eller förhindrar lösningar på samhälleliga problem.

Men, invänder någon, humaniora är ju så usla på att föra ut frukterna av sin verksamhet. Det kan så vara men är samtidigt en sanning som tarvar en kraftig modifikation. Saken är ju den att humaniora pågår överallt och hela tiden, mitt framför näsan på oss, och därför tas för given.

Saken är kort sagt den att den faktiska nytta som humanistisk kunskap producerar förblir osynlig, kanske just – hemska tanke – när den fungerar som bäst. För där finns, som Daniel Sandström uttryckt saken (SvD 11/5 2014) helt enkelt en tendens att ta det humanistiska ekosystemet för givet, därför att den verkar indirekt, genom en inbyggd och ofta nödvändig långsamhet som visar sig vara till nytta för samhället först på sikt.

Det är just ett sådant förgivettagande och bristen på insikt i humanioras osynliga och konstant pågående verkan som tycks ligga bakom regeringens beslut att demontera än det ena, än det andra inflytelserika och lyckosamma kunskapsinstitutionen. Vad bättre (värre) exempel än det senaste debaclet med Terminologicentrum: där pågår en verksamhet som de flesta av oss inte känt till men vars arbete vi, utan att veta det, drar nytta av varje dag.

Återstår att vädja till den socialdemokratiskt ledda regeringen att lyssna åtminstone till en av sina egna ideologer, Gunnar Myrdal, vars gamla devis väl aldrig har varit mer aktuell: Inte bara all kunskap men all brist på kunskap är opportunistisk.

Men det hjälper sannolikt föga. För det krävs måhända en viss, ska vi säga, bildning.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.