Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/magnus-bremmer-den-franvarande-humanisten-kan-vitalisera-vart-fantasilosa-ideklimatet/

Kulturdebatt

Magnus Bremmer: Den frånvarande humanisten kan vitalisera vårt fantasilösa idéklimat

Vem sprider kunskapen? Det kunde vara kloka mediechefer och entusiastiska akademiker. Foto: Marijan Murat/Scanpix

Humanioraforskaren har blivit alltmer osynlig i medierna. Varför då? Just deras mänskliga och historiska kunskaper borde spridas och uppvärderas utanför universitetsvärlden. Magnus Bremmer efterlyser en storsatsning på humanistisk folkbildning.  

Rätta artikel

”Det slår mig hur fruktansvärt frånvarande (men efterlängtade) många historiker, forskare och vetenskapsmän är i den allmänna debatten”, skriver Johan Croneman i en krönika ( DN 5/3). Det kryllar av statsvetare i rutan, konstaterar han – men var är alla andra? Arkeologer, historiker, litteraturvetare, filosofer, arkitekter, språkvetare? 

Inger Enkvist gör en liknande poäng när hon i SvD (7/3) påpekar bristen på intellektuella, kunskapsbaserade samtal med forskare i public service.

Efter att ha arbetat i gränslandet mellan journalistik och forskning i över ett decennium kan jag inte annat än känna igen mig. Även en bra bit bortom samhällsdebattens rampljus är intrycket att särskilt humanioraforskaren blir alltmer osynlig. Det gäller inte bara tv och radio, det gäller också kultursidor, sakprosautgivning och lokala scensamtal.

Så visst är frågan motiverad: Varför är humanistiska forskare så sällsynta i den svenska offentligheten?

Synlighetsproblemet gäller givetvis forskare generellt, men det är inte svårt att se att humanioraforskarens situation är mer komplicerad. Och då handlar det inte bara om att dagens medielogik har en särskild smak för tvärsäkra statsvetare och mytdödande naturvetare.

I grunden handlar det om att humanistisk kunskap värderas annorlunda än övrig akademisk kunskap. Till och med när Sveriges Radio förra veckan bjöd in till ett spännande, perspektivrikt samtal om vetenskap och journalistik var det slående att humaniora aldrig hade ägnats en seriös tanke. När det talas om forskningskommunikation utgår man nästan alltid från en naturvetenskaplig ”rön”-logik, även på universiteten.

Humanioraforskaren konkurrerar också i mycket högre grad än andra forskare med andra sorters sakkunniga – journalister, kritiker, författare. En strid om utrymmet de som regel förlorar i offentligheten i dag. Lotta Olsson surnade till rejält häromdagen i en kommentar ( DN 9/3) om hur litteraturprogrammet Babel debatterade barnlitteraturens påstådda politisering, utan att bjuda in en enda barnlitteraturforskare.

När jag pratar med forskare och journalister möter jag ofta en ömsesidig frustration över kommunikationen. Journalister talar om forskare som inte vågar ta sig utanför sina specialistsrevir och resonera fritt mot bakgrund av sin kunskap. Och som då hellre avböjer. Forskare vittnar om att särskilt journalister på etermedier blivit betydligt sämre på att skilja intervjuer från researcharbete. I jakten på formuleringar missar de att ge rättvist utrymme och kredd för den ofta unika, hårt framarbetade kunskap forskaren delar med sig av.

Ingenting är förstås lättare i den här diskussionen än att lägga ansvaret på den enskilde. Det är också de vanligaste argumenten. Forskare måste bli bättre på att kommunicera! Journalister måste bli bättre på att ”dammsuga universiteten”, som Croneman uttrycker det, i stället för att förlita sig på sina forskarstammisar.

Jag tror vi måste lyfta blicken. Det är uppenbart att mycket av situationen beror på den radikala omstöpning som medielandskapet utsatts för. Den har påverkat såväl synen på kunskap som hur kunskap sprids, liksom ökat konkurrensen om utrymmet. Det är en kommunikationsrevolution som mediebranschen fortfarande kämpar för att överleva, men som även universitetsvärlden haft svårigheter att förhålla sig till.

Det är lätt att bli förbannad på hur nedskärningar inom mediebranschen i så hög grad tillåtits påverka villkoren för just kultur- och vetenskapsjournalistiken. Seriöst journalistiskt arbete är resurskrävande. Och resurserna har på många håll strypts till en ohållbar nivå på redaktionerna. På kultursidor debatteras kritikens kris med osviklig regelbundenhet, men vem drar i dag en lans för en folkbildande kulturjournalistik värd namnet?

Det finns inget egenvärde för en kulturredaktion att göra plats för forskare, men i dag är möjligheterna ytterligt begränsade till att faktiskt sondera den akademiska terrängen eller få tid att hjälpa de som kan mest om ett ämne att också formulera det bäst.

I universitetsvärlden och särskilt inom humanioran har man i gengäld för ofta lagt frågan om den så kallade tredje uppgiften – uppdraget att sprida kunskap till allmänheten, utöver att utbilda och forska – i den enskilde forskarens knä. 

Uppförsbacken är förstås monumental för den forskare som inte redan har naturliga ingångar till offentligheten. Då blir kommunikationsstöd i form av skrivarkurser, medieträning och digitala kanalstrategier i många fall mest en sorts konstgjord andning.

Det är dags för universitetsledningar, forskningsfinansiärer och andra tunga spelare inom högskolevärlden att på allvar inse att man har ett folkbildningsmandat, ett slags public service-ansvar att sprida kunskap. Just nu behövs den mer än någonsin.

Universiteten har haft en tendens att kommunicera i konkurrens med varandra. Nu måste mer av de statliga kommunikationsmedlen gå till att också bygga gemensamma infrastrukturer för oberoende kunskapsförmedling till hela offentligheten. Det måste skapas fler och större redaktionella miljöer där akademiska kunskapsförmedlare (redaktörer) och kunskapsproducenter (forskare) tillsammans kan hjälpas åt att lyfta den unika kunskapen ut till en bred allmänhet.

Sådana miljöer är inte bara ett medel till ett mål. De blir också plantskolor för och skyltfönster mot den bredare offentligheten, ungefär som det rika utbudet av kulturtidskrifter en gång var. En plats där forskare både kan träna och visa upp sina förmågor att nå ut.

Kanske är det så att allt kokas ned till behovet av att driva fram en kulturförändring. Att ingjuta tro på att humanistisk kunskap verkligen behövs utanför campus, även i de fall där inga säkra svar kan ges. Det handlar trots allt om att göra världen mer begriplig. Nog så viktigt i en tid som kämpar så med att förstå sig själv.

Magnus Bremmer är mediehistoriker, kritiker i DN och driver det digitala bildningsmagasinet Anekdot.se, ett samarbete mellan Stockholms universitet och Kungl. Vitterhetsakademien.

Läs mer: ”Varför väljer Babel okunskap?” 

Läs mer: ”Släpp loss forskarna i debatten”