Knappt hann ”Den motvillige monarken” komma ut förrän folksporten rycka-på-axlarna-åt-kungens-eskapader var ett faktum. Det var också min första instinkt. Det är ju så skönt att slippa verka sipp. Särskilt som feminist gäller det att försäkra opinionen om att man inte är emot samlag. Som journalist vill man dessutom gärna framhålla att man hela tiden har vetat. Ja, inte bara journalister, säg den svenska medborgare som inte själv minsann vetat om både det ena och det andra. Då slår vi fast det – vi har alla vetat. Är vi klara där?
Nej. För vad biografin faktiskt visar är att det inte handlar om en kung med ”hälsosam aptit på livet”, eller vilka fryntliga omskrivningar vi nu föredrar. Det handlar om en grupp män med en extrem social och ekonomisk samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, så vida man inte tillfälligtvis avlar arvingar med dem.
Med en monarki följer också adel och ärvda pengar, eftersom det är viktigt för den här gruppen människor att ha goda relationer till hovet. Så vi har inte bara kungen, vi har följdriktigt och som en naturlig del av detta statsskick också ett gäng högbördiga hangarounds som präglar statschefen, och därmed konstitutionen, med sina specifika värderingar.
Med adel och ärvda pengar följer en patriarkal kultur som mer än i några andra samhällsskikt bevarat en syn på könen som bara kan beskrivas som en atavism – en historisk rest. Ordet atavism råkar just i det här sammanhanget vara extra passande: enligt SAOL betyder det ”uppträdande eller arv av egenskap från långt tidigare släktled”, och man kan lägga till att ordets etymologi också handlar om släktskap på fädernet.
”Bara skvaller” är en återkommande invändning mot boken. Få argumenterar för att ”skvallret” skulle vara falskt. Det är snarare skvallrets innehåll, beskrivningarna av hur överklassmän helt enkelt konsumerar kvinnor, som inte tycks relevant för vidare diskussion.
Att boken inte är något mästerverk i genren biografi är Jens Liljestrands huvudinvändning (DN 7/11). Detta hindrar honom tydligen från att intressera sig för det innehåll den faktiskt har. För här finns just en bra sammanställning av statschefens mest privata umgängesvanor, och ”kaffeflickor” är inget tillspetsat, skämtsamt uttryck. Man äter mat, man dricker vin, sedan kaffe och till sist något litet för driften.
Vad är det som får en glödande republikan som Per Svensson att gäspa åt innehållet i biografin (Sydsvenskan 7/11), mest bekymrad över att den inte stimulerar honom litterärt och intellektuellt? Jag kommer inte ifrån känslan av att Svensson, liksom andra axelryckande kommentatorer, är betydligt mer marinerade i monarkistisk acceptans än de själva anar. Ska republiken segra, så får det på något sätt inte ske på bekostnad av självaste kungen. Och definitivt inte med hjälp av argument som fråntar kungen hans grosshandlarprivilegier.
Det är som om fiktionen kungahuset får oss alla att tänka enligt samma lokala logik. I sagan ingår ”frillor”, officiella hemligheter om Oscar II, motvilliga 16-åringar och så vidare. I det perspektivet är inbussade tonårstjejer till jaktstugor också i vår tid bara helt logiskt, i det närmaste önskvärt, så att vi känner igen vår monarki.
Är det ”nyviktorianskt”, som John Chrispinsson skriver i en indignerad debattartikel i Svenska Dagbladet (7/11), att invända mot dagens hovkultur? Nej, det är själva hovkulturen, så som den framstår i ”Den motvillige monarken”, som är viktoriansk: religiösa drottningar, ”virila” kungar.
Chrispinsson antyder att biografikällornas vandel är tunga argument mot deras trovärdighet: ”Här finns ett okänt antal kvinnor i fyrtio–femtioårsåldern, bland dem en före detta modell som själv beskrivit sig som hemlös efter sina drogproblem. Deras uppgifter måste naturligtvis få bli offentliga, sedan får varje människa själv göra sin bedömning av trovärdigheten i upphovsmakare och källor.”
Vad betyder den här meningen? Den insinuerar att en före detta fotomodell som haft ett jobbigt liv inte kan vittna tillförlitligt om sina sexuella erfarenheter. Ett klassisk avfärdande, rent av äktviktorianskt.
Snarare ska ”kaffeflickornas” brist på etablering i samhället ses som en viktig ingrediens i deras attraktionskraft på kungagänget. Lättare att skrämma till tystnad, lättare att ”jobba” med över huvud taget. Och som gjorda för att avfärdas som vittnen av en opinion som på något primitivt känslomässigt plan faktiskt inte vill putta pappa från piedestalen.
Det är inte ”moralism” att invända mot hur kungen och hans gäng enligt ”Den motvillige monarken” bedrivit samtida hovliv. Däremot är det direkt tragiskt att ha ett statsskick som odlar en hora/madonnakultur värdig Oscar II:s dagar.