För två veckor sedan skrev DN:s Åsa Beckman en artikel om Kulturmannens död. Den fick ett stort gensvar. I dag publicerar Boklördag ett manifest av scenpoeten Olivia Bergdahl där hon uppmanar sina konstnärssystrar och -bröder att fylla hans plats med nytt liv.
Att vara den MANLIGA KONSTNÄREN är att hänsynslöst utnyttja sin kreativitet och sin begåvning för att leva gott. Det görs ofta på bekostnad av andra.
Det må vara själva kärnan, men den MANLIGA KONSTNÄREN är en mer komplex figur än så.
Nedan följer en lista, utan inbördes ordning, på egenskaper hos den MANLIGA KONSTNÄREN. Se den inte som ett facit! Vissa kanske stämmer in på dig, vissa på någon du känner.
Att vara den MANLIGA KONSTNÄREN är att vara övertygad om sin egen förmåga. Det finns ett givet allmänintresse för det man gör, eftersom man;
1. Gör det på ett helt nytt sätt.
2. Har förstått någonting andra än så länge inte har kommit på, och/eller
3. Är ett geni.
Den MANLIGA KONSTNÄREN lämnar ett spår av krossade hjärtan bakom sig, och kan då säga saker som: ”Man lär sig någonting om mänskligheten för varje hjärta man krossar.”
Den MANLIGA KONSTNÄREN har MANLIGA KONSTNÄRSVÄNNER, som förstår honom på ett sätt ingen annan gör. Vänskap är över lag viktigt. Han har ofta har långa och trogna vänskapsrelationer.
Trohet i monogama kärleksrelationer är inte viktigt för den MANLIGA KONSTNÄREN. Frihet och sex är det.
Den MANLIGA KONSTNÄREN blir ofta djupt och intensivt förälskad, och hamnar snabbt i centrum av relationen oavsett om han bedyrar att allt som sker, sker på grund av/tack vare den andre parten. Han kan skriva långa kärleksbrev och/eller dikter. Kan ringa och förklara sin kärlek. Kan börja storgråta av skönheten i den andres ansikte. Etcetera. Det viktiga är att den MANLIGA KONSTNÄREN är den som reagerar starkast på alla känsloyttringar, annars blir han osäker och ointresserad.
Att vara den MANLIGA KONSTNÄREN innebär att man placerar sig själv utanför samhällets normativa lunk. Från början är det en konsekvens av det konstnärliga arbetet, med oregelbundna och ovanliga arbetstider, men blir en del av identiteten.
Resandet är starkt kopplat till den MANLIGA KONSTNÄRENS självbild. Han kan säga saker som: ”Jag tycker om att åka tåg” – och njuter av att komma som främling till en plats där människor inte kan ifrågasätta sanningshalten i det han säger. Han slipper vardagslivets roller som samhällsmedborgare, familjemedlem och får vara just den MANLIGA KONSTNÄREN. Berlin, New York, Lissabon, Köpenhamn, San Fransisco. Eller Ljungby, Karlstad, Övertorneå. Det är sak samma.
Den MANLIGA KONSTNÄREN söker bekräftelse. Därför blir han lätt kränkt, och kan vara långsint in till idiotins rand. Kan till exempel ha en svart bok eller en svart lista, över namn på personer han aldrig kommer att förlåta.
Den MANLIGA KONSTNÄREN skulle aldrig begära någonting av någon annan. Därför upplever han lätt en önskan som ett krav. Har mycket svårt att förstå en beroendesituation. Skulle han hamna i en sådan själv blir han, givetvis, storslagen i sin tragik.
Den MANLIGA KONSTNÄREN söker det enklaste och mest effektiva sättet att få maximal utdelning av livet. Därför har han inte särskilt stora problem med att leva på gamla meriter så länge publiken, fansen och groupisarna byts ut.
Den MANLIGA KONSTNÄREN är konservativ, alltså ingen revolutionär. Han klär sig gärna i könsnormativa kläder och utnyttjar ett könsnormativt beteende.
Den MANLIGA KONSTNÄREN vill gärna påskina en problematisk barndom. Mobbning, fattigdom, självdestruktivt beteende, dåliga föräldrarelationer etcetera. Detta för att rättfärdiga det gränslösa liv han lever i dag.
Den MANLIGA KONSTNÄREN har karisma, men påstår gärna att han är blyg.
Den MANLIGA KONSTNÄREN är ofta oerhört fåfäng, men skulle aldrig erkänna detta.
Ja vin, kroppar och sång! Den MANLIGA KONSTNÄREN älskar alla njutningsmedel, och drivs av sin hedonistiska inställning till livet, alltid och i första hand.
Den MANLIGA KONSTNÄREN kan vara medveten om att han beter sig omoraliskt eller politiskt inkorrekt. Njutning före ädelmod. Därför finner han gärna ett specifikt område där han kan uttala sig, med magstöd och gloria.
Att vara den MANLIGA KONSTNÄREN är i mångt och mycket att vara ett as, men ett bedårande as.
Känner du igen dig?
Gratulerar! Du är den MANLIGA KONSTNÄREN. Det råder dock en allmän missuppfattning om att rollen som den MANLIGA KONSTNÄREN är bunden till det biologiska könet man. Det är i grunden felaktigt. Situationen ser däremot olika ut, beroende på vilken kropp du är född i.
Lever du med det biologiska könet man utnyttjar du tyvärr patriarkala strukturer. Är du en klok person lever du förmodligen redan med en enorm (och rättmätig) skuld över vad män som grupp har utsatt, och utsätter, kvinnor som grupp för. Försök att minnas att denna skuldkänsla är ett steg mot den totala friheten, och att det är möjligt för dig att göra skillnad utan att tystna genom att bjuda in dina konstnärssystrar på samma sätt som du bjuder in dina bröder. Tänker du tankar som att kvinnor skulle tänka, skapa, umgås på ett annat sätt än män sluta genast tänka. Börja i stället prata, skapa och umgås med kvinnor. Läs feministisk litteratur. Konsumera varannan kvinna, varannan man när det kommer till kulturella upplevelser. Titta på vilka historier som berättas. Glöm inte bort att det finns betydligt fler som har mens än som har kraftig skäggväxt. Gör dig sedan inte till något du inte är – du är en människa och en konstnär – inte något så fantasilöst och dammigt som man. Det är du endast i andra hand. Du frågade aldrig efter din kropp, den fick du. Undvik skammen. Den är inte konstruktiv.
Lever du med det biologiska könet kvinna står du inför helt andra problem. Fördelen är att du är fri från rättmätig skuld, däremot (för de allra flesta) fylld av orättmätig skuld, alltså den som det patriarkala samhället ständigt översköljer dig med. Du kommer vara tvungen att ständigt svara på frågor som börjar Du som kvinna … och människor kommer vilja ha dig till en förebild, en ”stark kvinna”. De kommer att kalla dig modig, så fort du till exempel reser, framträder, uttalar dig om sakernas tillstånd. Din kropp kommer att recenseras, ditt intellekt ifrågasättas. De sexuella utspel du gör av ren glädje kommer att ge dig ett gammaltestamentligt horrykte, din ilska kommer kallas gnällighet, skaffar du barn kommer dessa tryckas upp i ansiktet på dig som bevis på att du är en ”dålig mor”. Glöm aldrig bort vad du är. Du är en människa och en konstnär – inte något så begränsande och frustrerande som kvinna. Det är du endast i andra hand. Du frågade aldrig efter din kropp, den fick du. Undvik skammen. Den är inte konstruktiv. Trots det – hur fri du än lyckas göra dig själv – kommer du att tjäna mindre, få ligga mindre och ha en betydligt kortare karriär. Det är visserligen överjävla orättvist, men är du en klok person vet du att din frihet är större än dina konstnärsbröders, eftersom du, ständigt, har den moraliska rätten på din sida.
Så, mina konstnärsbröder och systrar och alla varken eller och både och! Detta vill jag säga er: Sträck på ryggen! Dansa fram! Minns att den värld vi lever i är fylld av mörker och smärta, men också av överväldigande, storslagen glädje, kärlek och njutning. Just vi kom till denna jord med en särskild uppgift: att maximera allt! Lycka till!
Olivia Bergdahl är 24 år. Som 12-åring började hon tävla i poetry slam. Hon blev svensk mästare 2007. Året efter blev hon bästa kvinnliga deltagare i World cup of poetry slam i Paris. I vinter debuterar hon med romanen ”Efter ekot” (Ordfront).