Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-22 07:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/mans-hagberg-sa-beskriver-tva-personlighetstyper-den-vaxande-politiska-klyftan-i-usa/

Kulturdebatt

Måns Hagberg: Så beskriver två personlighetstyper den växande politiska klyftan i USA

Du är vad du kör, enligt enligt författarna till boken ”Prius or Pickup?” Foto: David Zalubowski/AP

Förr kunde amerikaner med olika världsbild träffas i vardagslivet och kompromissa inom höger-vänsterskalan. Nu styr andra värderingsfrågor och allt är mer polariserat. Enligt författarna till boken ”Prius or Pickup?” kan väljargruppernas allt skarpare ytterkanter i USA beskrivas med hjälp av två personlighetstyper: fast eller flytande, berättar Måns Hagberg.  

Om man undrat över hur Donald Trump kunnat bli vald som president och måhända kan bli återvald så kan man läsa den nyutkomna boken ”Prius or Pickup?”. Den tar upp det allt mer kluvna USA och hur klyftorna har uppstått. Intressant och faktiskt skrämmande. Och som alla vet har även Sverige en del att begrunda. 

Författarna, Marc Hetherington och Jonathan Weiler, återfinns på University of North Carolina i USA och är professorer i statsvetenskap respektive globala studier. Då boken kom ut i USA i oktober blev den omedelbart en bästsäljare i sin nisch. 

Bokens tema och slutsatser stämmer med de som framförs av Ronald Inglehart, mannen bakom World Values Survey. Den gamla höger-vänsterskalan finns kvar och betyder mycket, men stiftelsens forskning visar hur sekulära och individualistiska värderingar tog över allt mer från 1981 och framåt. 

1999 blev Sverige världens modernaste land. Sverige sticker fortfarande ut, men den modernitet som på gott och ont jobbat sig fram har mött allt mer motstånd både här, i övriga Europa och i USA. Då USA efter några år kom med i undersökningen hamnade landet nedanför mitten i skalan för moderna värderingar. Där ligger USA kvar, fast genomsnittet döljer oerhörda spänningar. Liberala storstadsbor på öst- eller västkusten rankas högt på modernitetsskalan, konservativt folk i mellanvästern betydligt lägre. 

Författarna till ”Prius or Pickup?” har silat igenom tusentals opinionsundersökningar, gjort egna undersökningar och jämfört med data från offentlig statistik. De driver tesen att två olika personlighetstyper ser tillvaron helt olika. De mer extrema kan inte med varann, sätter bo på skilda håll och blir allt mer fördömande. Fördömandet styr utvecklingen. Polariseringen ökar. Folket i mitten fick till slut välja mellan Donald Trump och Hillary Clinton utan att gilla någon av dessa. Clinton fick flest röster, Trump vann valet.

För att beskriva extremtyperna lanserar boken begreppen ”fixeds” (fasta) respektive ”fluids” (flytande), detta för att undvika värdeladdade begrepp som ”reaktionär” respektive ”progressiv”. De i mitten kallar författarna ”mixed”, blandade.

Fixeds vill ha ordning och reda, värderar säkerhet högt, har därför en laddad revolver hemma och kan tänka sig att en stark man styr landet. Fluids letar efter nytt, ser privata vapen som vansinne och avskyr tanken på auktoritära ledare. 

Arv eller miljö? Enligt boken finns genetiska skillnader. Fixeds har känsligare smaklökar. De kan må direkt illa av att behöva äta viss mat. Om det ska vara sallad får det bli isbergssallad. 

Fluids smaklökar tål och behöver mer. Fixeds mår fysiskt illa av att se spyor på trottoaren. Fluids tar inte vid sig av att behöva göra en mindre omväg. Fixeds reagerar starkt på plötsliga ljud, fluids märker mindre.

Synen på barnuppfostran är fundamental. Vad är allra viktigast, att barn har respekt för äldre eller att de är självständiga? Lydiga eller självsäkra? Artiga eller vetgiriga? Att de kan föra sig eller att de tar hänsyn? Författarna har funnit att just dessa frågor belyser respondenternas världsbild. Frågorna ser tämligen harmlösa ut. Man väljer ju inte mellan ont och gott. Men svaren skiljer ut ”fixeds”, ”fluids” och ”mixed” och visar med god precision hur enkätdeltagarna röstar.

Fixeds styrs delvis av rädsla. Inte personlig feghet utan av att man måste se om sitt hus i en ond värld. Annars kan man gå under. Man får se upp med folk som talar andra språk. Fluids känner inte alls sin personliga överlevnad hotad. De oroar sig istället över miljö, klimat, rasism, transpersoners ställning och hur det ska gå för immigranterna. 

Från genetik till nutida amerikanskt vardagsliv: Då välbeställda familjen Redd (rött är den republikanska kulören) flyttade till dynamiska Nashville, Tennessee valde de ut en välmående förort. Där togs de väl emot av grannarna och kyrkan. De har två biffiga suvar, en Chevrolet Suburban och en GMC Yukon XL. Hemmafru Redd tycker att bilarna känns trygga för de tre barnen. Två ton stålplåt och en rejäl motorhuv där fram skyddar mot omvärlden. Made in the USA känns också rätt. Sist men inte minst har både föräldrarna och farföräldrarna hållit sig till bilar från General Motors. 

Likaledes välbeställda familjen Bleu (blått är demokraternas färg) har ett enda barn, Esme. De har flyttat till en chic stadsdel i Nashville. I princip är de för kommunala skolor, men i praktiken valde de en privat skola med hög status. Dit kör de Esme med familjebilen, en Toyota Prius. Det ultimata liberala fordonet. Det är inte störst och tyngst, utan reducerar familjens fotavtryck på miljö och klimat. Bilen är ju japansk, men om någon skulle klaga så kan de svara att den monteras i USA. Och nog har de hört att Toyota tillämpar könsneutrala anställningsprinciper? Så om företagets vinster går till Japan, må så vara.

Förr träffades amerikaner med olika världsbild i vardagslivet. På jobbet, i skolan och i värnplikten. De flesta gick i kyrkan åtminstone emellanåt. Trots skilda världsbilder kunde man sympatisera med samma parti. Förr var det egalt om sonen eller dottern ville gifta sig med någon från det andra partiet. Nu är det verkligen laddat. Och man bor på olika håll, befolkar olika IT-bubblor och förstår sig inte alls på varandra. 

Till bilden hör att även nyhetsförmedlingen blivit politiserad. Förr fanns tv-ankare som Walter Cronkite på CBS News. I en undersökning 1972 hade 72 % av amerikanerna stort förtroende för honom. Andra medier tog oftast upp samma nyheter. I dagens USA har medierna till vänster och till höger inte bara olika bedömningar, de tar inte ens upp samma ämnen. De har helt skilda berättelser som ofta nog syftar till att förstärka den egna tittar- eller läsargruppens världsbild. 

Därtill kommer det ständigt ökande behovet av att jaga tittarsiffror. Program om infrastrukturutbyggnad eller utbildning säljer sämre än känsloladdade debatter om kontroversiella ämnen. Innehållsmässigt utmärker sig särskilt Fox News för att tämligen ogenerat tillhandahålla tillrättalagda nyheter dygnet runt. Deras tittare tycker att konkurrenten MSNBC sänder outhärdligt politiskt korrekta program. 

Ibland rapporterar media om hur delstaterna röstar. Men kartorna är alldeles för grova. ”Fluids” bor ofta i de största städerna. Där kan en karismatisk politiker samla stora möten. ”Fixeds” tenderar att bosätta sig i mindre städer och på landet. Dit är det svårt att nå ut på det sättet.

Värst av allt, partisympatierna linjerar allt mer upp med de här gruppernas olika världsbilder. Det har blivit en självförstärkande spiral. I stället för som förr, att amerikaner ofta var ganska likgiltiga för politiken har man fått hat mot oliktänkande. Då tyckte man olika om hur stort utrymme staten skulle ta och därmed om beskattningen, men inom höger-vänsterskalan gick det att kompromissa. Numera blir allt mer grundat på andra värderingfrågor och icke förhandlingsbart. Politiken blir låst. 

Åsikter om abort, vapen, invandring och hela den moderna samhällsutvecklingen delar folket. 

Uttalad rasism har blivit allt mindre accepterad, men finns kvar latent i bakgrunden. Donald Trump slog an på de strängarna i sin kampanj mot Barack Obama, inte rakt på utan genom att ifrågasätta att Obama är född i USA. Liberalerna försöker vara bättre, men har rätt ofta varit de som startat oförsonligheten. 

Enligt Inglehart var det ökande välstånd och trygghet i vardagen som utgjorde fundamentet till den tidigare utvecklingen. Då vann modernitet och viss liberalism terräng. Då jobben hotas eller försvinner och inte heller medelklassen hittar fasta jobb eroderas det fundamentet. Samtidigt behärskar en liten klick superrika en allt större del av tillgångarna. Allt fler känner att utvecklingen spårat ur.

Hetherington och Weiler visar att motvilja mot modernitet, vetenskap och miljötänkande är djupt rotad i många amerikaners arv och miljö. De framhåller också att modernitetsutvecklingen i stater som Holland och de skandinaviska länderna i viss mån brutits av liknande orsaker. Moderniseringen har gått mycket fort, de som driver den har kanske gynnats, men de som inte hängt med känner sig allt mer främmande. Inglehart visar på en liknande motvilja. 

Alla tre forskarna har visat att det är en motvilja som inte går att missionera bort med fördömanden. Att bli fördömd bara stärker motviljan. Tänk exempelvis på de t-shirts med texten ”I am a deplorable” som såldes i massupplaga direkt efter Hillary Clintons famösa uttalande (ungefär: ”Hälften av Trumps anhängare tillhör ett bedrövligt gäng. Rasistiska, sexistiska, homofobiska, främlingsfientliga, islamofobiska.”) och som blev ett återkommande inslag i Trumps kampanj, ofta med tillägget: ”I am Deplorable and I am Proud”. 

Det fungerar inte heller att argumentera med fakta. Vi människor är så funtade att den som ser fakta hota sin världsbild in i det sista förnekar fakta. Författarna bedömer att den trögheten är särskilt uttalad på högerkanten, men den finns ju överallt. 

Ronald Inglehart, nestorn i sammanhanget, hävdar att det som behövs är en politik som skapar ekonomisk trygghet och framtidstro för alla grupper i samhället. Alltså en mittpolitik på höger-vänsterskalan. Det skulle lugna ner stämningarna. Samtidigt behöver man hitta sätt att få människor att mötas, se varandra som människor och hitta sätt att acceptera varandra. Det blir inte enkelt, men det är nödvändigt.