Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 06:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/marit-kapla-manniskor-som-bor-pa-landet-ska-inte-skylla-sig-sjalva/

Kulturdebatt

Marit Kapla: Människor som bor på landet ska inte skylla sig själva

Marit Kapla har skrivit ”Osebol”, om sina hemtrakter i norra Värmland. Foto: Jonas Eng

I ”Osebol” skildrar Marit Kapla hemkänslan och avfolkningen i norra Värmland. Nu återvänder författaren till sina hemtrakter och möter dem som kämpar för grundläggande samhällsservice, i skuggan av skidturismen.

I april i år gav jag ut boken ”Osebol”, som består av intervjuer med nästan alla vuxna som bor i min gamla hemby Osebol i norra Värmland. Jag arbetade med den i tre och ett halvt år och den kändes färdig. Trots det har ett par rader inte lämnat mig någon ro. Det är något jag borde ha gjort innan boken kom ut. En plats jag borde ha återbesökt.

”Det är som en annan värld där uppe”, säger Anders Barhammar på sidan 598. Hans fru, Annica Barhammar, fyller i: ”Det är en som en stad. / Höghus.” Anders igen: ”Du ska ta en tur om du hinner med. / Det syns inte så mycket från vägen. / Du måste upp på toppen.”

En lördag i mitten av juni åker jag dit. Mamma och jag kör norrut längs Klarälven från Osebol och passerar byarna, en efter en. Björby, Ljusnäs, Ändenäs, Björkenäs, Spikebol, Hjällstad, Bänteby, Brönäs, Branäs. Det är hit vi ska, till Branäsberget.

Vi kör uppför berget på den nybrutna väg som invigdes 2009. Den förkortar restiden från Likenäs på andra sidan älven till stugbyn på bergets topp med 45 minuter, googlar jag mig fram till dagen efter, och kostade 38 miljoner kronor att bygga. Som jämförelse skulle det kosta 5,5 miljoner kronor att bygga en ny bro i Osebol. Den gamla tvåbågsbron som fortfarande står kvar stängde för trafik år 2000. År 2009 slog lanthandeln igen och närmaste livsmedelsbutik blev Coop i Stöllet på andra sidan älven. Vägen dit går nu över en annan bro och har blivit fyra kilometer längre.

På Branäsberget är det avverkat och uthugget och bakom en krök ligger verkligen, som Annica Barhammar beskriver det i boken, en hel liten stad. Jag har inte varit här på många år och häpnar. Det är som om en alpresort korsad med ett nybyggt förortscentrum har landat mitt i skogen. På höjderna klättrar fritidshus i olika storlekar och intill vägen står fyra våningar höga bostadshus med butiker och matställen i bottenplan. Det är vindstilla och tyst, solen sänker sig sakta mot horisonten och bakom de bebyggda sluttningarna skymtar blånande berg i frusna vågrörelser mot Norge och Dalarna. I vägkanten promenerar en orrtupp.

När Branäs skidanläggning öppnade inför förra säsongen skrev Nya Wermlands-Tidningen (11/12 2018) om de nybyggda höghusen på bergets topp: ”Till de nya lägenheterna kör besökarna in i det underjordiska garaget via en garanterat isfri ramp. Därifrån är det bara att ta hissen till lägenheten där liftkorten finns.” Projektledaren på Branäsgruppen, Sveriges största privatägda skidkoncern, berättade att fokus ligger på att göra allt så enkelt som möjligt för de tillresta gästerna: ”När de burit in packningen är det bara att åka ned i garaget igen och gå bort till deras bås där all hyrd utrustning står klar att använda. Sedan är det bara att öppna dörren och åka rakt ut i backen.”

Några befolkar byarna och kämpar för bevarad infrastruktur och grundläggande samhällsservice. Andra anländer i bil och åker rakt ut i backen

Det finns inget att protestera mot. Jag tycker om att åka skidor och hoppas att så många som möjligt ska få möjlighet göra det. Branäs skidanläggning spelar en avgörande roll för Nordvärmland, det vittnar till exempel flera intervjuade i boken ”Osebol” om. Men det går inte någon förbi att mycket av inkomsterna skattas för i andra kommuner: där huvudkontoret ligger och där de säsongsanställda bor. Och skillnaderna mellan vad olika grupper av människor gör på och i närheten av berget är, som på många andra ställen i Sverige och världen, iögonenfallande. Några befolkar byarna och kämpar för bevarad infrastruktur och grundläggande samhällsservice. Andra anländer i bil och åker rakt ut i backen.

Tidigare under lördagen har jag och mamma suttit i solgasset på Osebolssätern, fäktats med mygg och bromsar och sålt boken ”Osebol”. Det var den årliga säterrundan, då Föreningen Värmlands Säterkultur visar upp hur en viktig del av bygdens försörjning fungerade förr i tiden. Som ofta är fallet på landsbygden händer mycket annat samtidigt. Folk träffar skolkamrater, grannar och nya bekantskaper. Några minns hur fläsk stektes, kort spelades och brännvin dracks i den gamla skogsarbetarbaracken vid sätern under älgjakten. Det småpratas om bebisar, studenter, rally, fotbollsmatcher, torkan förra året och hur händelserna i Persiska viken kan komma att påverka priset på bensin. Mer förtroligt även om sjukdom, sorg, stress och isolering.

En del som dyker upp bor inte längre i Klarälvdalen, andra har kanske aldrig gjort det. Ändå har de, som jag, rest hit enkom för detta; tagit av från E45:an och kört sju kilometer in på en grusväg som efteråt sitter kvar som en finkornig souvenir på bilens bakruta till nästa regn. Den här dagen träffar jag människor som är ättlingar till dem som ägde gårdarna när sätern var i bruk, men också sådana som är födda i Ungern, Tyskland, Nederländerna och Afghanistan. Nya och gamla trådar tvinnas kring varandra i det livets nätverk som genomkorsat Klarälvdalen i många hundra år.

När jag samma kväll lämnar Branäsbergets topp och den tomma skidstaden som väntar på vintern, väljer jag vägen på andra sidan älven och kör genom andra byar. I Likenäs ligger apoteket. Här demonstrerade ortsborna förra sommaren för att förhindra att det sommarstängde i elva veckor. I Ambjörby har fotbollsklubben Nordvärmlands FF med hjälp av ideella krafter tagit över driften av ortens nedläggningshotade lanthandel och byggt ut med kafé och restaurang. I Värnäs står ett hotell tomt med stängd restaurang och i Gravol håller en förening liv i en bygdegård som i dag är en av få större lokaler i trakten där folk kan samlas.

Det finns fler och andra anledningar att välja att bo på landsbygden än de tre stereotypa sådana Malin Wollin kan tänka sig i sin artikel

På sätt och vis är jag glad att Malin Wollin skrev som hon gjorde i Aftonbladet, torsdag den 9 maj, i en text om bensinupproret. ”Det är inte en mänsklig rättighet att leva på landet”, skrev hon. Det är något att ta spjärn mot, fast det är så dumt att det borde förbigås med tystnad. Snarare än att samhället ska fortsätta att – oftast mer outtalat – förmedla inställningen att människor som bor på landet får skylla sig själva, borde det vara samhällets skyldighet att upprätthålla alla delar av landet som något mer än bara föremål för exploatering och rekreation. Det finns fler och andra anledningar att välja att bo på landsbygden än de tre stereotypa sådana Malin Wollin kan tänka sig i sin artikel: ”de låga nivåerna av stress”, ”möjligheten att bo billigt” samt ”tillgång till en vacker utsikt”. Det finns också en möjlighet att inte ens betrakta livet på landet som ett val, utan mer som – ett liv. Ett liv med kvaliteter som drar människor från när och fjärran till en säter mitt i skogen en het dag i juni.

I den österrikiske författaren Robert Seethalers roman ”Ett helt liv”, översatt av Jörn Lindskog, funderar bergsguiden Andreas Egger över alpturisternas drivkrafter. ”Uppenbarligen sökte människorna något i bergen, något de trodde sig ha tappat för länge, länge sedan. Han lyckades aldrig förstå exakt vad det handlade om, men under årens lopp blev han allt säkrare på att turisterna i grund och botten mycket mindre stapplade runt efter honom än efter någon ostillbar längtan.”

Något har rasat ner i den där avgrunden av skillnad som syns från Branäsbergets topp. Jag tror många fler saknar det än de som bor i Klarälvdalen.

Marit Kapla är författare till ”Osebol” och redaktör för tidskriften Ord & bild.

Läs mer: Marit Kapla låter hela byn komma till tals