Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 08:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/martin-jonsson-public-service-utspelen-ar-illa-underbyggd-signalpolitik/

Kulturdebatt

Martin Jönsson: Public service-utspelen är illa underbyggd signalpolitik

Foto: Patrik Österberg/TT

Det är egentligen ingen nyhet att enskilda partier gör sporadiska utspel om att de vill ”smalna av” public service-bolagens verksamheter. De kommer lika regelbundet som deltävlingar i en Melodifestival. Men de har väldigt lite med den politiska verkligheten att göra.

Ta bort allt ”krims-krams” från public service-bolagen, kräver Kristdemokraterna. Det var väldigt historielöst uttryckt. De borde förstås ha sagt ”tingel-tangel”, som ju är det begrepp som använts för att skälla på underhållning och lättviktigt innehåll i SVT; SR och UR sedan dåvarande TV4-vd:n Jan Scherman lanserade det på 90-talet.

Varken Scherman, KD eller några andra partier har dock kommit med någon bra definition på vad krims-kramset eller tingel-tanglet består i. I sin debattartikel försöker KD beskriva det på lite olika sätt: dels ”sådant som redan tillhandahålls av marknaden”, dels ”bred underhållning”, dels väldigt konkret med till exempel ”hitlistemusik”.

Redan där försvann större delen av utbudet i SVT och SR, från Skavlan till Svensktoppen. Marknaden gör mycket, vilket dock inte är detsamma som att den gör det på ett optimalt sätt. Om man gör definitionen för bred i sin reglering av public service blir det orimligt (man kan till exempel inte likställa musikutbudet i P3 och P4 med det som sker i reklamradion bara för att båda råkar innehålla sådant som förekommer på hitlistor). Om man i stället gör definitionen smal hamnar vi ett läge av extremt detaljerad innehållsstyrning, av ett slag nog ingen tycker att politiker ska ägna sig åt.

Tanken att public service-bolagen enbart ska vara ett reservat för sådant som inget kommersiellt bolag ser någon som helst affärsmässighet i är i grunden feltänkt. För att det ska finnas fog för en gemensam finansiering, vilket ju det fanns stor partipolitisk enighet om i senaste finansieringsutredningen, måste det finnas en utbredd uppfattning av att public service inte bara ger en samhällsnytta utan också nytta för individen. Legitimiteten i systemet bygger på att det finns en bredd i användandet – och det kräver i sin tur en bredd i innehållet. Då räcker det inte att sända barnprogram på meänkieli och jiddisch.

Politiskt har utspelen från enstaka partier dock ingen reell betydelse och borde därför mest tas med en ointresserad axelryckning. Det finns definitivt inget skäl för att se det som allvarliga hot mot verksamheten i SVT, SR och UR.

Arbetet med att definiera hur uppdraget för public service-bolagen sker ju inte på partikongresser eller i debattartiklar, utan i de utredningar som görs inför varje sändningstillstånd, i en kommitté med representanter för alla partier. Där har enigheten kring de stora dragen om vad public service ska vara varit påfallande stark, även inför det sändningstillstånd som snart ska klubbas i riksdagen och som kommer att gälla de kommande sex åren.

En eventuell förändring av public service kommer alltså att ske först 2027. Det kommer att bli fler slarviga utspel om krims-krams och tingel-tangel fram till dess. Men  diskussionen om behovet av public service och om balansen mellan det statligt finansierade utbudet och de kommersiella medieverksamheterna förtjänar ett betydligt mer seriöst anslag.

Läs också: Moderaterna öppnar för reklamfinansierad public service