Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Mät din snorre

Foto: Illustration: Jesper Waldersten
Språket är den viktigaste vägen in i det svenska samhället, det är nästan alla överens om. Trots det är många språkkurser för invandrare direkt undermåliga, i alla fall för eleverna. Andra har upptäckt att det finns stora pengar att tjäna. Integrationen må vara ett misslyckande, men integrationsindustrin går utmärkt.

”Talar han svenska?” undrar arbetsgivaren.

”Men Hassan är född i Sverige.”

”Ja, det står så. Men talar han svenska?”

Rasism? Eller kanske till hälften fördomar, till hälften erfarenhet av gymnasister från Rosengård och liknande områden? Gymnasiet är numera ingen garanti för att studenten talar svenska, säger Sven Hagströmer, Öresund AB, under en konferens i Rosenbad. Han efterlyser ett nationellt språkprov, på högre nivå än dagens SFI (svenska för invandrare). Fick arbetsgivaren se ett sådant diplom skulle han inte ställa konstiga frågor och mycket obehag skulle undvikas.

Hagströmer, som sponsrar en ”arbetsmäklarservice” i Tensta, kan knappast misstänkas för att vilja jävlas med sådana som Hassan. Men vad menar han med ”Talar han svenska?” Jag vet utan att ha frågat att han menar mer än en britt som undrar ”Does he speak English?”

Det är oändligt mycket svårare i Stockholm än i London att få ett jobb eller ens bli tagen på allvar om man misshandlar språket. Säger du ”Varfår anvenda sevora outlendska årt ner dät finz inhemskt adekfat våkaboulär dispånibäl?” kommer folk att börja tala långsamt, undvika svårare glosor och i övrigt behandla dig som sinnesslö. Och de kommer inte att vilja ha dig på sin arbetsplats. Enligt våra antirasister beror det på att svenskar är mer rasistiska än andra. Det är inte så säkert. Men de är avgjort mer musikaliska än andra.

”Mät din snorre”, skriver lärarkandidaten på tavlan. Eleverna famlar efter linjalerna, de andra lärarna stirrar mållöst. Tills någon fattar. ”Det är ’mät ditt snöre’, hon menar.”

Ni skrattar rått, antar jag. Skratta på. Ni anar inte vilket helvete det kan vara för en vuxen arab eller polack att höra skillnad på långa och korta vokaler. Eller att memorera att det heter ”ett” snöre. Finns det någon regel?

Den som är uppvuxen med svenskan inser inte vilket märkvärdigt språk hon talar. Försök få en kines eller en fransman att upprepa ”luspudeln tjuter vid husknuten”. Till skillnad från de flesta tungomål är svenskan en porlande bäck där vokalerna tänjs ut över stenar och där orden stiger och sjunker till synes utan anledning men med en sådan precision att det går att skriva en mening över en hel boksida utan ett enda kommatecken eftersom läsaren själv placerar pauserna där de skall vara ty också när svensken läser innantill hör han i sitt inre andrummen mellan orden.

”Prosodi” kallas det, nästintill omöjlig att härma för den som inte vyssjats i det lätet. Därför låter i era öron svenska med rysk melodi mest gnällig, med arabisk påstridig och med polsk ilsken och enformig som Uppsalaslätten. Samt – låt oss erkänna – plågsam som falsksång. Jag vet. Efter en kvart med kraxande ungersk-svenska önskar jag bara att det skall ta slut.

Till råga på detta bär den oberäkneliga melodin på betydelser (”Han skjuter på bilen”, ”Kan jag lämna paraplyt här? Nej, ställ’et i stället i stället”), så tro inte att du vet vad du säger bara för att orden hamnat rätt. Och så det svåraste av allt, inversionen, en sällsynt egenhet, svenskans sista försvarslinje, omöjlig att forcera utan år av träning: ”Förstår du, Boris, subjektet placeras alltid efter predikatsverbet då satsen inleds med en annan satsdel än subjektet.” Hänger ni med? Ni behöver inte. Men Boris säger: ”Förra veckan jag förstod, jag trodde.”

Nej, det var inte allt. Försök läsa en tidning, eller gatuskyltarna för den delen, med hjälp av ordboken. Står cykelhjälmsförslag? Flyktingförläggning? Grovsoprum? Eller ens jullunch? (”Rimfläsk” trodde jag länge var en åkomma som drabbade stillasittande poeter.) Hur skall en vietnames, vars språk består av enstaviga ord (Za-rem-ba stavas det i Hanoi), veta i vilken ände han skall sprätta upp ”bidragsförskottsärende”? Bi verkar vara en insekt... Bidrag – fångstverktyg för bin?

Och så de svenska tonfallen: Här ropar matgästen ”Är du inte riktigt klok?” när kyparen försöker duka ut resterna av snapsen. Varje svensk förstår att yttrandet anspelar på gästens törst, inte på kyparens förstånd. Men numera finns det kypare som inte förstår. De tar det personligt. Jo, de behärskar språket, men inte dess nervsystem.

Inger Lindberg, professor i svenska som andra språk, som råkat ut för detta missförstånd, finner att utlänningen hade behövt studera den svenska dryckeskulturens historia, med all dess törst och skuld, nykterister och motboken – för att förstå ett tonfall. Så vems var felet? Kyparens, som visste för litet om nordisk spritneuros, eller professorns som visste för litet om kyparen? Kanske brast de båda i ”multikulturell kompetens”? Se där, en bra utgångspunkt för debatten om vem som bör anpassas till vem.

Vad vill jag säga med denna harang? Att eftersom det varken är sannolikt eller önskvärt att svenskar skall bli mindre musikaliska och eftersom språket i detta land lär förbli den främsta biljetten till gemenskap (viktigare än hudfärgen, vill jag mena) så borde svenska för invandrare vara ett prestigeprojekt med välbetalda lärare och den smartaste pedagogiken. Den borde vara ett musikaliskt äventyr. (Det inser de på språkskolan Paragona i Warszawa, som flyger in vokalexperter på det att ingen doktor skall föreslå patienten ”Skall vi bada naken?” när det är ”badda nacken” han menar.)

Och faktiskt, under en kort tid på 60-talet var det möjligt för den som hade litet tur att behärska till och med inversionen på tre månader. Då lyckades ett gäng vänstervridna språklärare övertyga regeringen om att det var ovärdigt att låta grekens svenska stanna vid ”gå ej under hängande last”. Det blev generöst med timmar, entusiastiska lärare och motiverade studenter.

Fortsättningen är en historia om förfall. Ingen annan skolform har genom åren utstått liknande misshandel som SFI. Så skyll inte genast på invandraren om han inte kan göra sig förstådd. Och skyll inte heller på lärarna. De har nästan inget att säga till om.

Försök att lära ut språk till en klass på trettio elever (femtio, om du har otur) som varje vecka fylls på med nybörjare, där några är docenter, andra inte kan stava, där några vill ge järnet medan andra inget kan ge, då de går på valium efter våldtäkten i Kenya. Ännu andra sitter här på tredje året, för att någon bestämt att de behöver ”ha fasta rutiner och någonting att göra”. Och du själv, bästa lärare, har kanske aldrig undervisat vuxna, om du alls är språklärare. Du kan vara danspedagog som frågar kollegerna vad det är för skillnad mellan objekt och subjekt (ja, det hände hos statliga Lernia i Stockholm). Men råkar du vara behörig SFI-lärare, vilket betyder att du pluggat längre är dina kolleger som undervisar svenskar, har du lägre lön och längre arbetsdagar.

Jag skall inte trötta ut läsaren med alla turer, till exempel om fungerande skolor som lagts ned gång på gång, jag skall bara ge några hållpunkter av symbolisk karaktär. Det tog exempelvis fyrtio år av invandring innan regeringen insåg att utlänningarna inte var lika varandra, varför man nog behövde olika kurser för akademiker och analfabeter. SFI-lärarna har vetat det från början. Men först år 2003 blev de bönhörda.

På språkskolan Paragona i Warszawa, som lär ut läkarsvenska på sju månader, har man snickrat ihop egna läromedel. De flesta av SFI-böckerna är oanvändbara, får jag höra, ”på grund av det obehag de skapar hos studenten”.

Jag prövar med ”+46”, den kanske vanligaste läroboken i svenska som andra språk. Det första svenska föremål som männi­skan får möta är klockan. Är hon kvart i eller kvart över? Det gäller att passa tiden. Bland det första hon lär sig att säga är att hon är sjuk. Vi heter sådant som Abdul eller Keziban. Vi är i skolan klockan åtta (det är noga med tiden), går till apoteket, bokstaverar vårt djävla namn, ber om ursäkt, är sjuka igen och redan på sidan 63 får vi veta vilken framtid som väntar: Fatemeh och Mohsen har en butik, jobbar 80 timmar i veckan och är glada för det. Sedan blir vi bestulna och lurade, vi kollar extrapriser, sparar kvittot, köper begagnat, blir sjuka för tredje gången, därefter deprimerade, får remiss, blir påkörda, träffar Gudrun som har ont i ryggen och bor ensam, därefter Peter som har ont i magen, vi blir allergiska, men orkar öva på vokalerna: ”Knäna värker och näsan är täppt” samt på betoningen: ”Hon har feber”, tempus icke att förglömma: ”Det finns ingen tid denna vecka.” Vi ser dåligt, hör dåligt och det kliar, men vi lär oss kroppsdelarna ”Han har ont i ...”.

På sidan 119 hoppas man att det lättar, det är Alma från 1800-talet som berättar. Men tyvärr, hon blev smittad av klädlus och dog, bara 49 år gammal, för det fanns inget penicillin på den tiden. Men nu finns det! Ett hopp tänds, men på nästa sida bryter Alice benet. Vi har problem med grannar, anmäler stopp i sopnedkastet, övar på hörförståelse: ”Nej, nu har någon tagit min tid igen.” Vi praktiserar i storkök och lär oss sammansatta ord: praktik-plats.

När vi kommit till sida 190 har vi ännu inte lärt oss att det heter ”sol” och ”måne”, men vi har uppgett vårt personnummer sju gånger.

Räcker det? Eller kanske en övning i grammatik? Gör en mening av två: ”Han är hemma i dag. Han är sjuk.”

Man tycker att det borde vara omöjligt att skriva en nybörjarbok i svenska utan hav, skärgård och fjäll, utan nubbe, psalmer och hockey, utan Taube och Bellman, utan asavärlden (varför heter det Torsgatan), utan så mycket som ett stänk av svensk kultur och där ingen någonsin flörtar, går på teater, drar ett skämt, lyckas med någonting eller åtminstone tar sig stiligt av daga med hjälp av AB Nobels osvikliga produkter.

Men det är alltså möjligt. Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen” är ett lustspel i jämförelse med det doftlösa helvete som presenteras på Almqvists & Wiksells förlag. Nej, det är inget olycksfall i arbetet. I ”Handbok i svenska som andraspråk” är adressaten en figur som säger ”precis” stup i kvarten, samt, av allt att döma, livnär sig medelst dropp och fortplantas genom knoppning, eftersom han varken äter eller flörtar, upptagen som han är med att fylla i blanketter.

Naturligtvis är det inte om Sverige som böckerna berättar. Det är Invandraren de porträtterar. Omedvetet, förstås. Men var­ifrån kommer bilden av denne stackare som är född socialfall, måste ledas vid nosen och tilltalas som ett barn? Ingen har gett författarna instruktioner, så det måste vara från luften de andas. Kan det vara ännu en nyckel till integrationshaveriet? I väntan på att forskningen besvarar den frågan, låt oss betrakta vad bilden får för följder.

”Jag tror inte att de är sadister på socialkontoret”, säger en SFI-lärare i Vårberg, ”de följer nog bara sina regler.” Hennes bästa elev, en armenisk lärare, skall tvingas avbryta svenskkursen en månad före examen. Livsviktig för henne, som vill studera vidare. Men socialen anser att hennes svenska räcker, nu skall hon söka vilket jobb som helst, det är arbetslinjen som gäller. Nej, något arbete till henne har de inte. Men vill hon behålla bidraget skall hon tillbringa tiden på ”jobbtorget” i Vårberg. (Vår armeniska är inte dum. Hon stämplar in på jobbtorget, sedan smyger hon i väg till skolan.)

På jobbtorget sitter däremot Juhan Khaled, möbelsnickare från Kirkuk i norra Irak, tillsagd av samma socialbyrå att minst två timmar om dagen leta jobb på datorskärmen. Om han inte gör det drar de in bidraget. Juhan skulle hellre snickra, om han hade några verktyg. Men nu har han suttit här i arton månader. Nej, han tittar aldrig på skärmen, eftersom han inte kan läsa. Jo, de vet om det på socialbyrån.

Bilmekanikern Marion Hanna åker varje dag från Södertälje till Liljeholmen för att läsa svenska på en turbokurs. Han har inte bett om det, säger han, han hänger inte med, det gör inte heller någon annan av de 18 i hans grupp. ”Halva dagen är bortkastad för min del. Jag lär mig mer genom att läsa sagor för min dotter”, säger Marion. Så hur hamnade han där? Han tror att kommunen redan hade upphandlat denna kurs och behövde fylla den med folk. ”Det är helt vansinnigt. En lågutbildad människa kan inte sitta i åtta timmar och få grammatik förklarad för sig – på svenska”, säger en SFI-lärare.

Och så har vi Abdulrahman Ali som har tur. Han har kört lastbil i Irak, nu kom han in på svenska för lastbilschaufförer, en smart uppfinning av SFI-lärarna i Vårberg (det fattas 7 000 chaffisar i Sverige). Men då tänker socialen dra in hans bidrag. Han skall sitta på jobbtorget, ty studier räknas inte som sysselsättning.

Eller Ali Firas, som råkar vara svetsare. Industrin ropar efter sådana, Firas lyckas till och med ordna fortbildning för svensk licens, så det enda han behöver är litet pengar till mat och hyra under kursen. Men socialen säger nej. De har upptäckt att Firas städar Finlandsbåtar på nätterna och menar att han skall fortsätta med det.

Jag måste också berätta om Safia Nasser som i Bagdad lärde ut arabiska och matte och där maken hade guldaffär. ”All gone.” Nu har hon nästan fått in en fot som förskollärare (bristyrke), ”men de säger jag måste bättre svenska”. Det vill hon gärna. Men socialen anser att hon kan tillräckligt. Hon blir av med bidraget om hon fortsätter med svenskan. Sverige har inte råd att ha henne kvar i SFI i två månader till. Konstigt land, tycker magister Nasser, eftersom det dock hade råd att skicka henne till en kurs som hon inte bett om. I sex månader pågick den, hos Lernia i Liljeholmen. Det var något med ”marknad” tror Nasser, hon kan inte säga vad, för på den tiden förstod hon ingen svenska.

(För er som inte vet det: För ”integrationen” ansvarar arbetsförmedlingen, vuxenutbildningen, länsstyrelsena, migrationsverket. Men det är socialtjänsten, som sitter på försörjningspengen, som bestämmer mest. Därav otaliga konflikter mellan dessa myndigheter.)

Integrationen må vara ett misslyckande, men integrationsindustrin går utmärkt. Runt om i landet blomstrar utbildnings­företagen, obekymrade av börsen, ty deras marknad är politisk, inte ekonomisk. Somliga levererar utbildning. Vad andra levererar skall vi strax få se.

Det tog mig tre dagar att lista ut vad för slags kurs som fru Ambro nu har gått i tre månader. Hon kunde inte säga adressen eller skolans namn. Man tar en buss som kanske heter 1831 som går från Farsta, berättar fru Ambro, sedan stiger man av efter Telje. Telje i Farsta? Jaså, Telia! Det gör hon varje eftermiddag, fem dagar i veckan. Hon är 59 år, mycket trött efter svensklektionerna på förmiddagarna, särskilt som hon inte hinner äta på vägen från Vårberg till Farsta. Så vad går den andra kursen ut på? ”Det kan jag tyvärr inte berätta”, säger fru Ambro, ”för jag förstår inte vad de säger. Men jag tror att det handlar om väder.” Hon har haft en affär i Mogadishu, talar även arabiska, men har aldrig lärt sig att läsa. (Hennes modersmål somali blev skriftspråk först 1972.) Hon vill inte åka till Farsta ”för att i tre timmar titta på klockan”. Men om hon inte gör det får hon inga matpengar.

Kursen heter Tema kommunikation. Företaget som sålt in den till Stockholms kommun heter Competens Utbildning AB. Det heter att eleverna skall få träning i vardagssvenska. Skriva brev, till exempel. Läkarstudenten från Tasjkent verkar klara det fint. Men är det en lektion jag bevittnar? Läraren talar mest själv, ja, faktiskt om vädret. ”Nu är det höst, löven faller. Vi skall ställa om klockan.” Ibland ställer hon en fråga, men rättar aldrig svaren. Vad gör fru Ambro i denna klass? Jag klockade: under det schemalagda tretimmarspasset fick hon öva sin svenska i en minut och tjugo sekunder. Det var den gången hon förstod frågan. För dessa sekunder betalade vi till Competens Utbildning AB 240 kronor. Vilket motsvarar ett pris av cirka 15.000 kronor per timme för fru Ambros effektiva språkträning.

Efteråt frågar jag platschefen varför hon inte genast meddelade kommunen att fru Ambro inte skulle få någon nytta av dessa lektioner (av vilka hon nu avverkat fem hundra). Det skulle varje normal lärare ha gjort. Då skruvar platschefen på sig och säger att ”lyssna till språket tillför alltid någonting”. Det är sant. Men fru Ambro har redan en radio.

Men säg inte att den dyra ”introduktionen” är en dålig affär. De 4 840 kronor som Competens inkasserar per månad för att förvara fru Ambro är mer än vad hon själv har att leva på.

”De tänkte bara på pengar”, säger en lärare som arbetat för företaget i början av decenniet. ”Nu skall det vara mångfald överallt, men kan man verkligen ha svensklärare som inte kan stava?” undrar en annan före detta anställd. Nyligen sänkte företaget lärarlönerna till de lägsta i branschen och ökade deras pensum till trettio klocktimmar i veckan, nära det dubbla mot vad som gäller i gymnasiet. Förr i tiden kallades sådant ”utsugning”. Alla vet att någon undervisning värd namnet kan det inte bli under sådana villkor.

Nu undrar kanske läsaren vilka de är, dessa kapitalister som upptäckt att flyktingen är en lönsam affär. Ordförande i Competens Utbildning AB heter Tomas Eneroth, ledamot av SAP:s styrelse, tidigare ordförande för riksdagens utbildningsutskott och även för Lernia. Och vd:n heter Jonas Thoursie, den förres kamrat sedan tiden i SSU.

Många kommuner, däribland Stockholms, lägger ut sin SFI-utbildning på entreprenad. Tanken är att konkurrensen skall sänka kostnaderna och höja kvaliteten. Helst samtidigt.

Visst kan också skolor och vårdhem under vissa omständigheter må bra av konkurrens. Men en fungerande marknad förutsätter att ”kunden” är välinformerad, myndig och att han verkligen har ett val.

Hur tror ni att det skulle gå med bilverkstäderna om vi tvingades betala broms­byte med kuponger som vi fått från socialen, fick välja verkstad från en lista som endast fanns på franska men inte fick byta om vi blev missnöjda? I bästa fall skulle en del bilmeckar av ren yrkesstolthet hålla stilen. Men knappast särskilt många.

Detta är emellertid läget för SFI. Som ”kund” betraktad är flyktingen i vårt sy­stem så gott som vanmäktig. Gamlingarna på hemmet har kanske en anhörig som kan larma vid vanvård. Flyktingarna har ingen. Många kan inte ens avgöra om den undervisning de får håller måttet, ty vad har en sergeant från Irak att jämföra med? Alltså kunde man ha räknat ut med rumpan att lägger man ut SFI på marknaden är det bara en tidsfråga innan klipparna rusar dit.

Hav därför medkänsla med de arma SFI-­lärarna som ständigt får höra att det är de som kvaddar integrationen. Det är sällan de får en chans att göra ett bra jobb. Så skyll inte på dem, men besiktiga deras arbets­givare och låt revisorerna granska den emellanåt nära frändskapen mellan oseriösa SFI-­entreprenörer och deras uppdragsgivare hos kommunen.

Under dessa omständigheter hade SFI blivit en katastrof, om det inte vore för idealisterna. Den som vill se SFI fungera kan ta röda linjen till Vårberg och Söderorts vuxen­gymnasium.

Med Michael Carnheden i Vårberg kan man diskutera växellådor på Scanias R-­serie, det rätta bruket av predikatsverbet eller den effekt som r-ljudet får hos Baudelaire. För närvarande undervisar han tjugo invandrare i lastbilssvenska. Kursen började i september och senast i maj skall de ha C-körkort och en lastbil att ratta.

SFI-lärarna i Vårberg har överträtt sina befogenheter. De finkammade länet på flyktingar med bristyrken, skräddarsydde kurser för dem, ingick pakter med vårdcentraler, åkerier och butikschefer, samt – det svåraste av allt – övertygade en hel radda socialkontor att göra undantag från diverse regler (som att utbildning inte räknas som sysselsättning) och såg till att människan har något att äta och tak över huvudet medan hon studerar. Ganska självklara saker, kan man tycka. Men som vår integrations­apparat är konstruerad var det en mindre bragd.

”Idealism”, skrev jag, men det var nog fel ord. ”Respekt” är mer på sin plats. För sig själva som lärare, i första hand. Och för eleverna.

Hur visar man respekt för en kvinna som pluggar till vårdare men kommer till lektionerna insvept i heltäckande grå somalisk dräkt? Så här kanske: ”I detta vackra plagg kommer du inte att kunna arbeta på vårdcentralen. Om du alltid måste gå klädd så här är det bäst att du slutar nu.” ”Och se, hon kom tillbaka nästa dag i en rosa schalett och vanliga kläder och verkade mycket nöjd över att ha fått mig att skylla på”, berättar hennes lärare.

Se där, ett elegant sätt att hantera det där med ”kultur”. Om de mindre eleganta handlar nästa artikel, nu på torsdag.

Juhan Khaled, Marion Hanna, Abdulrahman Ali, Ali Firas, Safia Nasser och fru Ambro heter i verkligheten något annat.

Litteratur:

Inger Lindberg: ”Andraspråkresan”,­
Folkuniversitetet, 2004
Jarema Bielawski: ”Vokalspaning”
Dagens Nyheter 1/10 -05
 

Alla utlänningar bosatta i Sverige har rätt till gratis svenska för invandrare

Inte bara flyktingar utan alla utlänningar bosatta i Sverige har rätt till gratis svenska för invandrare (SFI). Det heter att eleven själv får välja SFI. Men för flyktingar är den valfriheten ofta en illusion. Antingen som i Malmö, där man kan bli anvisad en bestämd skola, eller också, som i Nacka, där valet av nybörjarkursen förutsätter att man redan kan språket, eftersom all information om de tillgängliga skolorna endast ges på svenska.

I en del kommuner är SFI en del av komvux, men många har lagt ut SFI på entreprenad. I vissa kommuner (Stockholm) konkurrerar anordnare endast med ”kvalitet”, i andra, som Malmö, konkurrerar man också med priset. Det är mycket stora skillnader på lärarnas löner och kompetens. De lägsta lönerna ligger kring 20 000, de högsta kring 27 000. En ”behörig” SFI-lärare är svensk­lärare som dessutom läst 40 poäng i svenska som andra språk. Endast var tionde uppfyller det formella kravet.

Också antalet timmar som eleven får lov att läsa varierar mellan kommunerna – från cirka 550 till 1.000. För jämförelsens skull: en svensk gymnasist får sammanlagt 1 100 engelsklektioner.

Sedan 2003 har SFI tre studievägar – för låg-, mellan- och högutbildade. Den sistnämnda avslutas med ett så kallat D-prov. Det finns också påbyggnadskurser, men de finansieras i regel inte av socialen. Om en högutbildad flykting hamnar i en kommun där de flesta andra SFI-elever är lågutbildade har han ingen annan möjlighet att snabba på sina studier än att flytta.

Det är upp till varje kommun om den skall ge flyktingen bidrag för andra studier än SFI.

På senare år har det i Stockholms län startats en rad SFx- kurser där x:et står för ett bestämt yrke. Svenska för ingenjörer, hantverkare, pedagoger, busschaufförer och så vidare.

En avancerad intensivkurs i svenska för sjukvårdspersonal, som finansierats av staten i 40 år, (Länsarbetsnämnden/Folkuniversitetet) lades ned av regeringen 2006. Nu är det upp till varje kommun om den vill skicka sina flyktingar till betalkurser.

I väntan på Sverige

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.