Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Mishu Dhar: Mitt namn står på islamisternas dödslista

”Jag kunde inte tänka mig att mitt skrivande kunde kosta mig livet. Men i augusti 2014 överfölls jag i Chittagong av militanta islamister.”
”Jag kunde inte tänka mig att mitt skrivande kunde kosta mig livet. Men i augusti 2014 överfölls jag i Chittagong av militanta islamister.” Foto: Marc Femenia

”Min hälsa har tagit stryk, jag lever med rädsla och ångest, en dag i taget.” Bloggaren Mishu Dhar som hotas av utvisning till Bangladesh skriver själv om förtrycket och våldet i landet han tvingades fly.

Jag är född på en ort som heter Satkania på Bangladeshs landsbygd. Redan som barn fick jag bevittna mycket av det våld som genomsyrar vårt samhälle; jag fick tidigt inblick i en lång historia av religiös extremism, av övergrepp mot minoriteter, av annektering av andras land och det våld som sedan gammalt genomsyrar samhället.

Satkania är en plats där minoriteter behandlas illa. Redan när Bangladesh blev självständigt 1971 fick det islamistiska extremistpartiet Jamat al-Islami ett stort antal röster i den delen av landet och då jag fötts i en familj som inte var muslimer blev jag tidigt varse hur diskrimineringen fungerar. Redan som barn kände jag en stark önskan att säga ifrån, att protestera mot religiöst förtryck och fanatismens blindhet.

Alltså började jag skriva. För det mesta publicerade jag mig på bloggar och på Facebook, med början i juni 2013. Och jag fick mycket snabbt ett stort antal läsare som uttryckte stark uppskattning för det jag skrev, vilket naturligtvis inspirerade mig att fortsätta. Men då kunde jag aldrig tro att det jag skrev skulle tvinga mig i landsflykt.

Jag skrev för att värna yttrandefriheten, om rätten att vara ateist, mot det våld som genomsyrar samhället. Och snart började mordhoten komma, på Facebook och i min mobil. Det skrämde mig naturligtvis, men jag kunde ännu inte tänka mig att mitt skrivande skulle kunna kosta mig livet. Men i augusti 2014 överfölls jag i Chittagong av militanta islamister, misshandlades och hamnade på sjukhus med omfattande skador. Men jag vågade inte anmäla misshandeln till polisen – eftersom det i Bangladesh finns en lag, ”paragraf 57”, som mer eller mindre förbjuder ”hädelse”. Den gör det möjligt för polisen att arrestera, förfölja och tortera bloggare för det de skriver. Detsamma skulle förmodligen ha drabbat mig om jag vänt mig till polisen. Jag bestämde mig för att hålla tyst och försöka ta mig ut ur landet.

Jag lade snart märke till att jag var övervakad och att folk följde efter mig på gatan: någon försökte kartlägga mina rörelser, vilket skrämde mig ännu mer.

Ändå hade jag svårt att bestämma mig för hur jag skulle göra. Men vid samma tid utförde militanta islamistgrupper två mord som kastade sin skugga också över mig och tvingade fram ett beslut. Det första offret var universitetsprofessorn Shafiul Islam som höggs ihjäl den 15 november 2014. En grupp vid namn ”Ansar al-Islam” sade sig ligga bakom det mordet. Att just den gruppen nämndes skrämde mig, då de den 12 februari föregående år också hade mördat bloggaren Ahmed Rajib Hayder, som brukade skriva under pseudonymen ”Thaba Baba”.

När Hayder mördades grep polisen ett antal personer och jag trodde då att det rörde sig om en liten grupp, utan större inflytande. Men när de åter gjorde sig hörda genom mordet på professor Shafiul Islam vaknade min oro igen. Gruppen skrev på sin Facebooksida: ”Shafiul Islam: fallet avslutat. Brottet begånget i april 2010. Straffet utfärdat i november 2014. Vi glömmer aldrig. Med Guds hjälp ska vi straffa fler.”

Under de senaste två åren har tolv personer huggits ihjäl för vad de skrivit. Mina vänner och kolleger har mördats. Mitt land förvandlas långsamt till ett bårhus.

Två månader senare höggs en lärare på en vårdhögskola, Anjai Devi, ihjäl på en basar i Chittagong – inte långt från där jag bodde. Det fyllde mig med verklig dödsångest, då det skett alldeles i närheten av mitt hem. Anledningen till att de radikala islamisterna mördade dessa lärare var att de motsatte sig krav på att deras studenter skulle bära hijab. Jag förstod att dessa mord skulle följas av flera.

I början av februari 2015 reste jag till Sverige på ett studentvisum. Det var den 25 februari, alltså efter det att jag kommit till landet, som den stora mordvågen mot bloggare drog i gång. Den dagen höggs den framstående författaren och bloggaren Avijit Roy ihjäl. Bloggaren Washiqur Rahman Babu mördades den 30 mars och Ananta Bijoy Das den 12 maj, Niloy Neel den 7 augusti och förläggaren Faisal Arefin Dilpan den 31 oktober samma år.

Fler offer följde. Professor Rezaul Karim, bloggaren Nazimuddin Samad, grundaren av den första hbtq-tidskriften i Bangladesh, Xulhas Mannan (anställd vid USA:s ambassad) och hans vän Tonoy. Alla dessa mord utfördes under 2016 av samma terroristgrupp.

Men redan i november 2015 hade denna grupp publicerat en lista över ”dödsdömda” – och där stod även mitt namn. De menade allvar. Redan 2013 hade de lagt ut en liknande lista där flera av de nu mördade stod upptagna – som Avijit Roy, Ananta Bijoy Das och Niloy Neel.

Jag har under flera år fått liknande hot på min Facebooksida. Migrationsverkets avslag på min asylansökan gör mig skräckslagen. Hur skulle jag kunna återvända till Bangladesh? Jag kan inte föreställa mig vad det skulle innebära att återvända till mitt hemland i det klimat som råder. Jag är nu den enda bloggaren kvar på den senaste ”dödslistan” – alla andra har mördats eller lämnat landet. Den rad från extremisternas hot som ekar i mitt huvud är denna: ”Vi glömmer aldrig. Med Guds hjälp ska vi straffa fler.”

Att tvingas leva under ett sådant hot är en långsam död. Sedan mitten av februari sover jag knappast alls.

• Mer om fallet: Läs inlägg av PEN Internationals ordförande Jennifer Clement och DN:s kulturchef Björn Wiman

Under de senaste två åren har tolv personer huggits ihjäl för vad de skrivit. Mina vänner och kollegor har mördats. Mitt land förvandlas långsamt till ett bårhus.

Även Bangladeshs myndigheter hotar bloggarna. Polisen har arresterat och torterat dem för vad de skrivit – och ”hädelseparagrafen” 57 är fortsatt i kraft. Det är inte bara religionskritiker som lever farligt, regeringen tillåter ingen kritik. Den 23 februari i år arresterades Irad Ahmed Siddique på en flygplats, på väg till Nederländerna – misstänkt för att ha skrivit några kritiska rader om premiärministerns far på sin Facebooksida.

Själv har jag vid flera tillfällen kritiserat regeringen offentligt och det fortsätter jag att göra. Så vad skulle hända om jag återvände? Den mördade bloggaren Niloy Neel vände sig till polisen när han blev hotad, men fick aldrig någon hjälp. Polisen uppmanade honom att lämna landet. Några månader senare var han död.

Bloggaren Rajat Roy arresterades den 20 februari i år. Två poliser blev själva gripna samma månad sedan de diskuterat religion på Facebook. Alla tre är kvar i häktet. Nu blir till och med poliserna själva gripna för hädelse – sådant är klimatet i Bangladesh. Hur skulle jag kunna lita på den polis som vägrade hjälpa Niloy Neel?

Just nu lever jag en dag i taget under osäkerhet och ångest, min hälsa har tagit stryk. Hur ska man leva med all denna skräck? Jag varken äter eller sover. Om domstolen inte godkänner mitt överklagande av Migrationsverkets beslut – vad kommer då att hända?

Innan han blev mördad ansökte bloggaren Ananta Bijoy Das om visum för att resa till Sverige men fick tyvärr avslag. Hade han lyckats ta sig hit hade han kanske ännu varit i livet. Det är hans öde jag försöker undgå. Sverige har under årens lopp varit tillflyktsort för många människor som sökt skydd från politisk förföljelse. Jag hoppas att denna möjlighet ännu står öppen även för mig.

Detta har hänt.

Migrationsverket står fast vid beslutet att skicka tillbaka bloggaren Mishu Dhar till Bangladesh. Trots att han står på en dödslista som upprättats av islamister, och flera andra bloggare och intellektuella har mördats. I augusti 2014 blev han attackerad i sitt hemland efter att ha anklagat regeringen för att blunda för extremism. Han flydde till Sverige och ansökte om asyl 2015.

Dhar har fått stöd av PEN International, Amnesty och Freedom house. Alla har kritiserat det svenska Migrationsverket för att nonchalera hur allvarligt läget är för mänskliga rättigheter i Bangladesh.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.