Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-22 07:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nationalister-anvander-hbtq-kulturen-for-sina-egna-syften/

Kulturdebatt

Anna-Maria Sörberg: Nationalister använder hbtq-kulturen för sina egna syften

SD har inte stött en enda hbtq-reform i riksdagen, men vill gärna plocka poäng på en framväxande rosa nationalism. Anna-Maria Sörberg ser en maktförskjutning långt bortom partiets gayvänliga inviter. 

En liten regnbågsflagga draperade Sverigedemokraternas högtalare i Almedalen. Flaggan utgjorde också ingången till en av partiets stora nyhetsettor 2019: förslaget om att dra in biståndet till ”homofientliga stater” (SvD 6/7). Det hela visade sig snart ogenomförbart, inte minst för att det skulle söndra svensk biståndsstruktur, uppbyggd över decennier. Men den trumpska trollformeln där det spelar mindre roll vad du gör än vad du säger, gav partiet den centrala platsen för dagen, summerad i trådar med orden ”det är väl bättre att vara för än emot”.  

Det har gått närmare ett decennium sedan Sverigedemokraternas första stora politiska framgångar – något som också sammanföll med inledningen av SD:s gayvänliga epok. Under rubriken ”SD – ett parti för hbt-personer” (Aftonbladet 30/3 2010) fick de rekordartat genomslag. Här fanns allt som partiet därefter lågintensivt och konsekvent återvänt till, till och med en ursäkt för partiets historia av öppet homofoba uttalanden. Här fanns en tydlig vink om vilka man vände sig till som sina nya väljare: de vanliga homosexuella, de som vill leva vanliga liv i en värdekonservativ anda och som liksom partiet känner stark oro ”inför massinvandringen och det homohat som den tilltagande islamiseringen medför”. Det känns som länge sedan, och ändå inte. 

Queerteoretikern Jasbir Puar, som en gång introducerade begreppet homonationalism lyfter i ”Terrorist assemblages – homonationalism in queer times” (2007) fram den stora förändringen för sexualitetsfrågorna i vår samtid. Den historiskt så föraktade queera kroppen, betraktad som kommunist och förrädare under 50-talets McCarthy-era, dödslängtande efter aidsåren – den alltid förskjutne outsidern med många skepnader – fick plötsligt en funktion för nationen i spåren av kriget mot terrorismen. Puars pionjärverk landade strax innan den europeiska vågen av högerextrem homonationalism, där hbtq-frågorna skrevs in som central del i ett nytt kulturkrig som gav counter jihad-rörelserna och politiska ledare som Marine Le Pen och Geert Wilders ny skjuts in i offentligheten. Med regnbågsflaggor och gayflirtar stod en sak klar: vissa homosexuella befann sig nu innanför Europas och dess nationers gränser. 

Användbara, med en air av modernitet och i ständigt behov av beskydd mot ”de andra”, mot ett framskrivet, pågående hot från massinvandring och gayhatande islamisering av kontinenten. 

Sju år efter introduktionen av begreppet homonationalism konstaterar Jasbir Puar i en uppföljande text (”Re:thinking homonationalism”, International Journal of Middle East Studies, vol 45) att genomslaget varit enormt, närmast chockartat och följts av diskussioner och demonstrationer i USA, Frankrike, Sverige, Palestina, Indien. Nya kritiska samtal har uppstått inom akademin och aktivismen. Ändå, konstaterar hon, glider den mest grundläggande aspekten ständigt undan. Hur kommer det sig att gayvänlighet blivit så djupt attraktivt, att det blivit ett mått på och definierar så mycket av det som betraktas som vissa nationalstaters frihet och framgång? Hur har så svårdefinierade begrepp som tolerans och acceptans blivit grundläggande bevis för att det var ”här” som hbtq-rättigheterna grundlades?  

Under samma period som Jimmie Åkesson började förstå att det kan löna sig att driva en värdekonservativ homoagenda har genus- och sexualitetsfrågorna också vandrat in i det som numera betraktas som själva kärnan i de svenska värderingarna. Det hela började med att Göran Persson utropade sig till feminist, följt av Fredrik Reinfeldt invigningstal inför de nya gayentreprenörerna på Pride och Jan Björklund som sålde in Sverige som det ”kanske bästa landet i världen för hbtq-personer” (partiledardebatt, Pride 2014). Nu senast var det Ebba Busch Thor som gjorde homosexualitet till ett verktyg i kampen för svenska värderingar (Aftonbladet 10/7). 

Regnbågsflaggorna har förmodligen aldrig varit fler. De pryder företagsprodukter, myndighetsentréer, bussar och landets alla Pride-evenemang. Resan mot normalisering har säkert betytt mycket, men innebär också en stark förändring. Ett skifte som kommer med ett högt pris där hbtq-frågorna görs till symboler snarare än del av en historisk och samtida kamp, och där kommersiell identitetspolitik frikopplar frågorna från sin ideologiska grund. Som om rättigheter och bokstavskombinationer handlar om uppräkning snarare än del av omfördelning av makt och omfattande samhällsförändringar. I en sådan tid är det en lättplockad poäng att konstatera att det är ”bättre att vara för än emot”.  

Att utvalda, assimilerade homosexuella som håller sitt privatliv för sig själva får ingå i kampen för en ”ren” och auktoritär stat betyder inte att det finns en verklig agenda för sexualitets- eller könsöverskridande frågor i den radikalnationalistiska rörelsen. Resten – feminister, genusvetare, queera normbrytare, vänster- och ultraliberala – tillhör de som enligt partiet förstör landet. Eller som Åkesson självsäkert uttrycker det i en intervju med tidningen QX  ”Har vi inte stött en enda hbtq-reform i riksdagen? Där ser man” (28/3 2018). 

Det räcker dock inte att förfäras över att nykonservativa ultranationalister sedan lång tid insett att gaykulturen går att använda för egna syften. Homonationalism handlar om att inse vidden av det skifte för sexualitetsfrågorna vi befinner oss i. När Jimmie Åkesson går upp och talar för rätten att ”älska någon av samma kön” visar han inte bara att sexualiteten fått en särskild politisk betydelse i vår tids berättelse om vilka som får ingå i nationen – det visar också på en stor förändring som rymmer relationen mellan stat, sexualitet och kapital. Det är en förändring som kräver att hbtq-rörelsen har mod att se och konfrontera homonationalismens främsta kännetecken – kommersialiseringen och en nationell omfamning av en villkorad del av gaykulturen. En som lett till en maktförskjutning långt bortom Sverigedemokraternas hbtq-vänliga profil.