Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 21:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/niklas-ekdal-det-finns-ingen-logik-i-var-tids-langtan-efter-starka-man/

Kulturdebatt

Niklas Ekdal: Det finns ingen logik i vår tids längtan efter ”starka män”

Brasiliens president Jair Bolsonaro leder en rädslans republik.
Brasiliens president Jair Bolsonaro leder en rädslans republik. Foto: Fernando Souza/AFP

På vilket sätt blir det ordning och reda av att man saboterar miljön och ökar trycket på kvinnor och minoriteter? Niklas Ekdal reser runt i Brasilien efter presidentvalet och konstaterar att demokratin verkar lika avverkningshotad som djungeln.

Rätta artikel

Brasilien har den största biologiska mångfalden av alla länder. Men en femtedel av världens viktigaste regnskog, Amazonas, är redan avverkad och resten är hotad. Brasiliens politiska mångfald kan snart gå samma väg.  

Under en rundresa efter presidentvalet, mellan det urbana São Paolo och Bahias bakvatten, möter jag inte en enda vanlig människa som talar illa om vinnaren Jair Bolsonaro. ”Han säger som det är.” ”Han tar itu med korruptionen.” ”Han är vår hjälte.”

Nyckelordet är ”han”. Från barer och byggen till flodfärjor och flygplatser betonar alla den maskulina handlingskraften. Brasilianarna är tio gånger gladare än en genomsnittlig decembersvensk, men dödligt trötta på våld och fiffel. Redo att testa något nytt. En stark man. En fascist.

Ja, detta ofta missbrukade substantiv är nog motiverat här. Ex-militären Bolsonaros hyllningar av diktaturen 1964-85. Hans löften om statligt våld, tortyr och gemenskap. Hätska utfall mot allt som luktar liberalism: miljöhänsyn, globalisering, feminism, mångkultur.

”Leve döden”, skrek den svarta sidan under spanska inbördeskriget. Nutidens avgrundshöger tar inte formellt avstånd från demokratin, som på 30-talet, men å andra sidan adderar dess entusiasm för koldioxid en ny dimension till den apokalyptiska dödskulten.

Enligt tidskriften The Economists demokratiindex har USA nedgraderats från fullvärdig till bristfällig demokrati. Trumpismen är en korsning mellan högerpopulism och auktoritär konservatism. Jair Bolsonaros ultranationalism går steget längre både i retorik och handling, som genom utnämningen av Sérgio Moro till justitieminister – en domare vars främsta merit är att ha skickat presidentens motståndare och föregångare Lula da Silva i fängelse.

Presidenten tillträder den 1 januari. Han samlar nu ett lag omkring sig som får Donald Trumps medarbetare att likna centerpartister. Inte ens Saturday Night Live hade kunnat dikta upp figurer som jordbruksministern Tereza Christina da Costa – kallad ”gifternas musa” för sin kärlek till pesticider – utbildningsminister Ricardo Vélez Rodríguez – en 75-årig pingstvän från militärakademin, besatt av kristna värderingar – eller utrikesministern Ernesto Araújo, som anser att globaliseringen är en marxistisk konspiration för att gynna Kina. Alla ser de Trump och ett hårdare Brasilien som västvärldens sista hopp.

Familjen Addams i Brasília. Den enda som saknas i regeringen är den vandrande handen Thing.

Två motiv återkommer hos Bolsonaros supportrar: korruptionen och våldet. Brasilien hade över 60 000 mord förra året, runt 30 per 100 000 invånare. Man kan jämföra med en annan nation där bilden av brottsligheten också spelade stor roll för valresultatet. Sverige hade 113 fall av dödligt våld 2017, eller 1,12 per 100 000 invånare.

”Starka män” som kapten Bolsonaro tar hem spelet i land efter land. Mönstret är detsamma från Turkiet till Ungern till USA. Men var finns logiken?

På vilket sätt blir det ordning och reda av att man saboterar miljön och ökar trycket på kvinnor och minoriteter?

Varför kommer denna nyfascistiska våg just nu? Internet och sociala medier är en anledning till att det går så fort, men långt ifrån hela förklaringen. I grunden handlar det om politisk polarisering, som i sin tur drivs av ekonomiska och sociala klyftor, som drivs av bland annat robotisering.

Statsvetarprofessorn Nolan McCarty från Princeton har kartlagt sambandet i detalj när det gäller USA, i boken ”Polarized America” (MIT Press). Exploderande skillnader i inkomst och förmögenhet har sedan 1970-talet lett till en alltmer splittrad kongress, vars lamslagna politik ökar klyftorna ytterligare i en ond cirkel. Teknik slår ideologi.

Historikern och vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad är inne på liknande spår men drar mer åt ideologiska förklaringar i boken ”Hatade demokrati” (Norstedts):

”När nutidens livsföring till stor del, inom liberaldemokratiska stater, förvisas till medborgarnas enskilda kompetens att hantera det individualistiska livet, uppstår en utbredd längtan efter kollektiv tillhörighet.”

Demokratin verkar lika avverkningshotad som djungeln, lika utrotningshotad som Brasiliens sista ursprungsbefolkning. De svajigaste träden faller först. Andelen latinamerikaner som är missnöjda med demokratin har ökat från 51 procent 2009 till 71 procent i dag. Andelen nöjda har minskat från 44 procent till 24.

I Mexiko är resultatet vänsterpopulistiskt styre och i Brasilien högerpopulistiskt. En konkret konsekvens kan snart bli att ett område större än hela Sverige skövlas i Amazonas.

Viva la Muerte.