Nyliberalismen är en fantasi, en feberdröm utan koppling till verkligheten. Ändå tillåter vi den styra våra liv. Kajsa Ekis Ekman går till botten med en ideologi om en ideologi som ter sig alltmer absurd.
Nyliberalismen måste vara den underligaste av ideologier. Den sägs styra världen, ändå är det ingen som tror på den. Till och med Sveriges tre-fyra kända nyliberaler värjer sig panikslaget mot epitetet och deklarerar ofta och högt att de är missförstådda, de är minsann inte nyliberaler.
Nyliberalismen har ingen flagga, ingen färg, ingen rörelse bakom sig, inget parti har denna -ism inskriven i programmet till skillnad från feminism, socialism eller nationalism. Ändå är det denna ideologi som lastas för allt från ökande klassklyftor till arbetslöshet, kris och privatiseringar. Frågar man någon till vänster om centerpartiet vad som orsakat allt detta, är chansen stor att man får svaret nyliberalism.
Jag har själv använt begreppet ett otal gånger, främst därför att det är bekvämt: det sammanfattar utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren, utan att man behöver förklara närmare. Men kanske är just detta problemet? Över huvud taget är problemet med ord att de används för att förklara något, men gör att man slipper förklara just detta. Man bör därför prova då och då att ta bort viktiga nyckelord i språket och se vad man gör med det vakuum som uppstår: ta bort döden, ta bort Gud, ta bort vänskap - med ens måste man förstå vad man egentligen menar.
Låt oss se efter vad nyliberalismen alltså sägs vara. Svenska akademiens ordbok definierar den som: ”En åskådning som i huvudsak går ut på att staten bör begränsa sina ingripanden i samhället och näringslivet till ett minimum.”
En av nyliberalismens tidiga kritiker var vänsterrörelsen Attacs hedersordförande Susan George. Hon förklarade den på ett liknande sätt: som en tankekonstruktion vars centrala idé är frihandel och en fri marknad och att staten, särskilt välfärdsstaten, måste skäras ner. Nyliberalismen, berättade George i sin föreläsning ”A short history on neo-liberalism”, ”började som ett litet embryo på Chicagos universitet med filosofen/ekonomen Friedrich von Hayek och hans studenter, som Milton Friedman.” Den lyckades ”skapa ett stort internationellt nätverk av stiftelser, institut, skribenter och akademiker” för att sedan bli ”den största världsreligionen med sin dogmatiska doktrin, sitt prästerskap, sina institutioner och kanske viktigast av allt, dess helvete för hedningar och syndare som vågar utmana den etablerade sanningen.”
På nästan exakt samma sätt inleder Guy Standing, det senaste årets trendigaste vänsterprofil, sin bok ”Prekariatet – den nya farliga klassen”: ”På 1970-talet lyckades en grupp ideologiskt motiverade ekonomer vinna politikernas uppmärksamhet och få gehör för sina idéer. Den centrala programpunkten i deras ’nyliberala’ modell var att tillväxt och utveckling var beroende av marknadens konkurrenskraft; allting skulle göras för att maximera konkurrensen och konkurrenskraften.”
Berättelsen om nyliberalismen är således en berättelse om idéernas makt. Inget sägs om kapitalister, utan det är tydligen akademiker som styr världen. Georges och Standings versioner är närmast konspiratoriska: här satt ett fåtal herrar i sina rökfyllda rum, puffade på cigarrer och började övertala hela världen om sin onda plan…
I den svenska kontexten har Chicagoskolans roll övertagits av tankesmedjan Timbro. Vi har ofta hört berättas om hur högern i mitten av sjuttiotalet insåg behovet av att överta ”problemformuleringsprivilegiet” från vänstern och började ägna sig åt ideologiproduktion.
Om detta är sant, blir ju frågan: om det är så få som verkligen är nyliberaler, hur kommer det sig då att den kunnat bli den nya världsreligionen? Styrs vi av en ideologi som ingen håller med om?
Detta kan ju naturligtvis bero på att våra ledare är oärliga: att de i hemlighet är anhängare av nyliberalismen, eller, som det också har hävdats, att den nu uppnått hegemoni och inte behöver förfäktas längre.
Men inte heller som verklighetsbeskrivning stämmer den. Budskapet i nyliberalismen går i själva verket rakt emot den faktiska utvecklingen i de kapitalistiska samhällena.
Vi har till exempel inte rört oss mot en friare marknad. Vad som snarare kännetecknar de senaste trettio åren är sammanslagningar av företag, stark tendens till monopolbildningar inom många sektorer och framväxten av gigantiska, multinationella korporationer. Se exempelvis på Google, Bonniers, Monsanto, Wal-Mart, Seven Eleven eller på utvecklingen inom bilindustrin. Mat, kläder, media: sektorer där det tidigare rått konkurrens domineras nu av ett fåtal jättar som slagit ut små handlare. Längre ifrån idealbilden av Kiviks marknad har vi inte befunnit oss på länge. Precis detta är ju kapitalismens eviga paradox: ju friare man släpper marknaden, desto mer tenderar den att avskaffa sig själv, därför att alla företag strävar efter monopol.
Inte heller har marknaden frigjort sig från staten: tvärtom ser vi en marknad som i högsta grad är beroende av staten. Det svenska exemplet med upphandlingar är ett perfekt exempel på detta. Då en offentlig tjänst upphandlas – skola, äldrevård, kollektivtrafik – ser staten till att skattebetalarnas pengar går till vinst åt företag. På så sätt garanterar staten vinst åt företag som hade gått i konkurs om de själva varit tvungna att ta ut avgifter av kunderna.
På samma sätt har USA outsourcat sina krig på företag som Blackwater (numera Academi), som får amerikanska skattepengar för att föra krig i Irak och Afghanistan, agera polis under Katrina-orkanen och träna militärer världen över. Den fransk-egyptiske ekonomen Samir Amin har beskrivit det bra: ”Faktum är att kapitalismens globala expansion, just på grund av dess polariserande verkan, ständigt kräver att de ledande makterna – staterna i systemets centrum – ingriper politiskt i den dominerade periferin.” Detta sker inte bara genom krig, utan också genom de institutioner som växt alltmer i betydelse: IMF, WTO och Världsbanken, som ingriper ”fredligt”. Deras uppdrag är enligt Samir Amin ”inte det föregivna, att garantera ’marknadernas frihet’, utan tvärtom att skydda centrumets monopol.”
De modeller som gjort Tyskland, USA och Kina så framgångsrika bygger alla på statlig hjälp till kapitalet. I Kina kan man se tydligt hur det var kommunismen som krattade väg för kapitalet: utan den utbildning, den välfärd och den disciplinering som kommunisterna såg till att införa, skulle landet aldrig kunnat ha bli hela världens fabrik.
Det finns mängder av exempel världen över på hur stat och kommun börjat gå storföretagens och eliternas ärenden, alla med sin speciella krydda. I Sverige delar den borgerliga alliansen ut bidrag till övre medelklassfamiljer. I Grekland stänger staten just nu public service-tv och använder polis för att avhysa sina forna anställda, så att de privata företagen kan få ensamrätt att sända tv och radio. Och i och med de gigantiska statliga bankräddningarna 2008, som fortfarande pågår, kan ingen längre säga att det finns någon motsättning mellan stat och kapital. Som man säger i USA nuförtiden: kapitalet behöver staten som bönor behöver majsbröd.
Vad som verkligen har präglat de senaste trettio åren är en gigantisk maktförflyttning. Från fattiga till rika, från löntagare till företagare, från demokratiskt valda ledare till överstatliga institutioner. Men det är knappast en ideologis fel. Det är mer adekvat att tala om en kapitalistisk motoffensiv. Vad som har skett de senaste trettio åren är att kapitalet har varit oerhört framgångsrikt i att sänka löner, motarbeta facket och ställa löntagare i världen emot varandra.
Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten. Den får oss att beskriva den kapitalistiska motoffensiven med ord som fri marknad, valfrihet, privat ägande, konkurrens och att sätta dem emot stat, tvång, monopol.
Under precis den tid då kapitalismen alltmer tenderar åt stora monopol, lär sig alltså allmänheten att tro på konkurrens. Under precis den tid då ägandet tas från allmänheten för att bli en källa till primitiv ackumulation för bankkapitalister, lär vi oss att ”älska att äga.” Under precis den tid då kapitalister börjar mjölka skattebetalare som aldrig förr och placera pengarna på Cayman Islands, lär vi oss att det är fult att leva på statliga medel.
Delar av vänstern har tyvärr inte kunnat genomskåda detta, utan rusat som tjuren på det röda skynket och argumenterat frenetiskt emot ägande och konkurrens och för staten i största allmänhet. Det har ofta sagts att ideologierna är döda, men här bevisas motsatsen. I själva verket lider vår tids människor av en övertro på ideologi. Vi vill så gärna att idéerna ska styra världen att vi tillskriver de styrande en ideologi, mot deras vilja. Och det naivaste av allt är att vi tror att när idéerna visar sig vara dåliga, så kommer de styrande att ändra sig. ”Nu är nyliberalismen död”, ropade man 2008.
Men nej, vinstintresset dog inte efter 2008. Bankerna slutade inte vilja göra pengar ur intet, företag slutade inte vilja skaffa monopol, sänka löner eller muta regeringar. Något som däremot borde ha dött är illusionen om nyliberalismen. Den är inte ens intressant att polemisera mot teoretiskt. Istället borde vi ägna oss åt att analysera den riktiga kapitalismen. Som inte bara är skamlös, utan helt och hållet ideologilös. Ideologin reserverar den för massorna.