Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Öga mot öga med fascismens hjärta

Foto: Alexander Kenney

Bör ”Parsifal” spelas på Sveriges nationalscen? ”Moderniseringen” av verket vi nu ser på Kungliga Operan är en försåtlig maskering av Wagners antisemitism och kvinnofientlighet, skriver Hans Ruin.

Under våren 1888 bestämmer sig Nietzsche för att genomföra en kulturkritisk ”omvärdering av alla värden”. Under några månader sammanställer han flera kortare böcker. En siktar in sig på kristendomen och får titeln ”Antikrist”. En annan blir ”Fallet Wagner. Ett musikantproblem”.

Nietzsche hade varit en passionerad beundrade av Wagner i sin ungdom. I debutboken ”Tragedins födelse” från 1872 framställdes hans konst som ett återupprättande av den antika tragiska andan. Han blev vän till familjen Wagner och engagerade sig personligen i projektet Bayreuth. Wagner å sin sida knöt stora förhoppningar till denna sin andlige son. Men efter några år av närmast blind beundran vänder sig Nietzsche gradvis bort från ”mästaren”, som han tilltalas i de tidiga breven, och kontakten upphör. Slutligen når han en punkt där han i Wagners verk i stället tycker sig se ett uttryck för den rådande kulturens förfalskning, i nationalism, kristendom och antisemitism. I uppgörelsen från 1888 beskrivs Wagner som en ”sjukdom”. Kulmen är det sista verket ”Parsifal”, om vilket Nietzsche skriver att det är ”ett lömskt verk, ett hämndens verk, det hemliga blandandet av gifter mot livets förutsättningar”.

För Nietzsche själv blev detta våldsamma angrepp på Wagner början på hans egen undergång som människa och författare. Han förlorade flera av sina få kvarvarande nära vänner. De kunde inte förstå varför han slog så hårt mot deras ungdoms idol. Nietzsche svarade med att bepansra sig bakom övermod och utvaldhet. Frenetiskt samlade han material till en försvarsskrift ”Nietzsche kontra Wagner”, där han ville leda i bevis att hans kritik inte var ett utslag av en tillfällig nyck utan grundad i tidigare texter. Några månader senare drabbades han av sitt slutgiltiga psykiska sammanbrott, från vilket han aldrig återhämtade sig. Kampen mot Wagner och wagnerianismen blev bokstavligen hans undergång.

Jag tänker på dessa texter när jag nu ser Operans och Christoph Loys uppsättning av ”Parsifal”. Uppsättningen har hyllats unisont av kritikerna, inte bara i Stockholm utan även internationellt. Man går därifrån berusad på olika sätt, av den pampiga iscensättningen, av sångarnas röster, men också av olika vagt formulerade idéer om hur dramat talar till vår tid, med frågor om sexualitet, livskris och försoning. Men vem är Amfortas, vem är Parsifal, vem är Kundry och framför allt: vem är egentligen den förrädiske Klingsor?

Min gissning är att de flesta besökare inte ser och egentligen inte bryr sig så mycket om vad det är som händer på scenen. Man ser något som är ”typiskt Wagner”, lite germanska hjältar, lite kristendom, lite blod, offer och kamp mellan ont och gott. Man tänker inte så mycket, låter sig i stället hänföras av musiken. För de yngre besökarna smälter det kanske också samman med en lite skön Tolkienkänsla. Hos vissa tycks Wagners dunkelt formulerade frälsnings- och försoningsdrama rent av fortfarande väcka en genuin filosofisk återklang. Men vad handlar det om?

Vi kan historien, om hur den sårade konungen Amfortas slutgiltigt helas av den oskuldsfulle Parsifal, efter att denne har rövat tillbaka spjutet från den lömske Klingsor och motstått den demoniska kvinnans Kundrys förförelseförsök. Men vilka är dessa gestalter, egentligen?

Dramat kan läsas som ett tidstypiskt uttryck för sin tids politiskt betingade sexualfientlighet, som motstånd mot kvinnlig emancipation. Kundry är en fri ”vild” kvinna, som hotar mannen genom hela dramat med sin sexualitet, en sådan som måste frälsas eller dö, gärna bådadera. Den är därtill besjälad av nationalism och framför allt av antisemitism. För att förstå det sistnämnda måste man ha det teologiska ramverket klart för sig. Vem är Klingsor? Det sägs att han är en riddare som gått för långt i sin strävan att bli helig och självstympat sig genom kastrering, och därmed skjutits bort av de äkta renhetsivrande riddarna. Nu vill han ha graalen för sig själv, och med kvinnornas hjälp har han stulit spjutet och dödligt sårat kungen. Men vem är han egentligen? Operans uppsättning hjälper oss ofrivilligt att förstå det genom sin kostymering. Han uppträder här som en demonisk välklädd borgare med promenadkäpp som förestår sitt syndens näste. Med andra ord, han är Juden.

För att inskärpa detta drar man ner hans byxor på scen så att man ska se att han är blodig i underlivet: det vill säga omskuren. Teologiskt går detta tillbaka på Paulus. Det gamla förbundet krävde omskärelse av könet som bevis på gudfruktighet, medan det nya förbundet inte längre behöver det. Juden gör anspråk på den sanna tron, men han gör det på fel sätt. Det är bara den rene germanske hjälten som kan nå den äkta heligheten, och det gör han genom att övervinna den omskurne, fånga det dödliga spjutet i flykten, det spjut som kommer från den gamla tron, och ge det tillbaka till dess sanna ägare och förvaltare, nämligen den kristne germanske kungen, som därmed också helas.

Den döende kungen som på slutet är på väg att ge upp på grund av smärtorna i sitt sår blir på så vis en bild av den västerländska kulturen som förlorat kraften, som blivit förgiftad och inte längre orkar leva och lyfta graalen, det vill säga förvalta sina heliga traditioner. Han har försvagats av emanciperade kvinnor och lömska judar. Just så såg den tidens kulturella fantasmer ut. Vi finner dem inte bara hos Wagner, utan också hos Strindberg, och hos många andra. Wagner samlar sin tids oro och omstöper den i ett försoningsdrama.

I Israel uppförs i princip inte Hitlers favoritkompositör. Man har sina skäl. ”Parsifal” var något av ett emblematiskt verk för den nationalsocialistiska propagandan, Hitler identifierade sig med den oskuldsfulle hjälten som återskänkte Tyskland dess renhet och storhet. När Daniel Barenboim i DN Kulturs serie om Wagner tidigare i somras (17/7) försvarade sitt omstridda uppförande av passager ur ”Tristan” 2001 i Jerusalem med att man som judisk lyssnare inte ska låta nazisternas användning av Wagners musik styra ens smak, så är det en hedervärd kamp för att inte fastna i en offeridentitet. De som älskar denna musik vill så gärna att den öppet antisemitiske agitatören Wagner ska kunna hållas isär från kompositören Wagner. Men det förutsätter inte bara att man skiljer musikern från personen, utan också musikern från författaren.

Den tyske regissören Loy försöker som många andra före honom krampaktigt värja sig för det uppenbart osunda i Parsifals idémateria genom att låta den dånande försoningsslutscenen förvandlas till ett bibliotek som öppnar sig bakom klostret, där modernt klädda människor, män som kvinnor, går runt och tar del av boklig bildning. Det kan tyckas som ett lite spännande och vågat sätt att ”modernisera” dramats motbjudande offer- och reningskult. Men snarare än modernisering blir det till sist en försåtlig maskering.

Biblioteket är – idealt sätt – en plats där människor utsätter sig för motstridiga intryck, där man läser än det ena, än det andra, och låter det brytas mot vartannat. Ett riktigt bibliotek är en plats där skillnad får finnas. Som tempel betraktat är det faktiskt motsatsen till den kultplats som Wagner iscensätter i Parsifals slutscen, där den emanciperade kvinnan och den lömske juden är bortkörda, där mannen är renad och helad av en annan man som återfått det magiska spjutet, så att de två tyska hjältarna får sammansmälta med Kristus.

Kraften i musiken garanterar att detta förlegade drama hela tiden upplevs som angeläget att sätta upp på nytt. Men inför dess motbjudande kulturpolitiska agenda väcks frågan: Är det värt det? Man skulle åtminstone önska att de som tar på sig finkläderna och sitter igenom de fem timmarna av förföriska oändliga tonbilder åtminstone hade klart för sig vad det är de får uppleva. I ”Parsifal” står vi faktiskt öga mot öga och öra mot öra med den moderna europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.