Christchurch. Orlando. Utøya. Drottninggatan. El Paso.

I söndagens New York Times räknar man upp de masskjutningar som ägt rum bara i USA i år och landar på 32. Här finns bankrån och personliga vendettor. Psykologiska inventeringar av sådana fall pekar åt olika håll, och det finns till och med en psykiatrisk diagnos, ”amok”, som beskriver hur någon, en oftast isolerad och störd person, exploderar i i ett plötsligt utbrott av meningslöst våld.

Den terror som skrämmer oss mest är den meningslösa. Terrorism har avsikten att med skräcken som verktyg ställa medborgare mot varandra – så att den ”egentliga” konflikten blir synlig. Baader Meinhof ville att tyska staten skulle visa sitt ”sanna” ansikte. Terrorsekten IS ville ha ett krig mellan muslimer och alla andra, och det vill ofta högerextrema terrorister med: på den punkten är de lika till förväxling.

Men det finns ett mönster vi inte kan förbigå: den roll det så kallade hatspråket alltid tycks spela. Kring massakern i El Paso hänger strålningen från det ”manifest” som publicerades på en webbplattform som är populär bland extremister strax före dådet. Det innehåller de vanliga utfästelsernas om den ”vita rasens” utsatthet, om ”invasion av spansktalande” och kretsar kring den högerextrema idén att ”vita” håller på att bytas ut mot ”andra”. Det hänvisar till massmordet i moskén i Christchurch, Nya Zeeland; den terroristen sade sig i sin tur vara inspirerad av Breivik.

Presidentkandidat Beto O´Rourke från El Paso gav snabbt president Trump del av ansvaret för vad som skett och pekade på de Trump-tweets som utmålat mexikanska migranter som en ”invasion” och hur liknande formuleringar återkommer i manifestet. Men hur ser, i så fall, ett sådant ansvar ut? En ledande politiker kan väl inte klandras för vad en ”ensam galning” gör?

Nej. Och ja. Hatspråk går inte att lagstifta bort utan att skada yttrandefriheten. Men på sociala medier, såväl som i dagens politiska landskap, uppstår i hatgrupper en varm åsiktsgemenskap där du tar sociala poäng genom att skruva upp tonläget. Den som tar i värst stärker oftast sin position mest. Det blir en tävling om att uttrycka sig mest drastiskt – tills förtäckta eller öppna mordhot blivit det normala. Sedan finns den där underlige mannen som lossnat ur alla sociala sammanhang och funnit sin enda gemenskap vid skärmen. De sade ju åt mig vad jag skulle göra. Det tycks det inte spela stor roll om det var i IS hatgrupper, som i Rakhmat Akilov fall; English Defence League som för Darren Osborne, eller i hatforum på 8chan. Men var började det? Vid sidan av psykiatriska diagnoser och social utsatthet finns det alltid där: hatspråket. 

President Trump har börjat bygga sin omvalskampanj på att odla dess logik. Förra valet var det lock her up, nu är det send her back som skanderas vid valmöten. Hatretorikens lockelse är att den levererar. Men att höja insatsen av konspiratoriskt hat är också att öka temperaturen i tryckkokaren, som alltid blåser på sin svagaste punkt. 

Och du själv slipper inte ditt ansvar genom att peka på Vita huset. Det finns som bekant svenska politiker och opinionsbildare som insett tjusningen i dess kissvarma åsiktsgemenskap. Det går att samla politiskt kapital genom snabba generaliseringar utpumpade på Twitter. När ventilen small var det väl inte dens fel som drog upp värmen?

Men jag menar också att det är dags för alla demokratiskt sinnade människor, vad vi än röstar på, att inse hur hatspråkets mekanismer arbetar. Ideologin kan skifta, hatmekanismerna är desamma. Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger.