Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 19:16 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ola-larsmo-sanningen-om-kristallnatten-var-kand-redan-1938/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Ola Larsmo: Sanningen om Kristallnatten var känd redan 1938

Novemberpogromen i Nazityskland 1938. Till vänster: Synagoga i Berlin brinner. Till höger: Krossade butiksfönster i judiska affärer i Berlin.
Novemberpogromen i Nazityskland 1938. Till vänster: Synagoga i Berlin brinner. Till höger: Krossade butiksfönster i judiska affärer i Berlin. Foto: Flt-pica

Hur skildrades Novemberpogromen i Nazityskland 1938? Allt stod i svenska tidningar, skriver Ola Larsmo. Men i extremhögerns propaganda blåstes bilden av den svenska antisemitismen upp. I dag är det 80 år sedan.  

Rubrikerna i de svenska tidningarna var svarta: ”SYNAGOGOR I BRAND; BUTIKER PLUNDRADE”, skriver DN. SvD:s korrespondent Bertil Svahnström skildrar hur grupper av män ger sig in i varuhus och metodiskt krossar allt, hur skolpojkar bryter upp gatsten och kastar dem genom synagogornas höga fönster. Polisen ser på.

Det var natten mellan den 9 och 10 november 1938 som Novemberpogromen eller ”Kristallnatten” – ett namn som ibland uppfattas som alltför skönklingande – inföll på tyskkontrollerat område. En månad tidigare hade Polen förklarat att judiska medborgare som bott fem år utomlands var ”statslösa”. Nazitysklands svar var att köra 17 000 judiska polacker till gränsen. Polen vägrade ta emot dem. De satt fast i ingenmansland under allt större umbäranden.

Den 6 november går Herschel Grynszpan, vars föräldrar håller på att duka under vid gränsen, in på Tysklands ambassad i Paris och skjuter ned legationssekreteraren Ernst vom Rath. Då denne dör tre dagar senare iscensätter propagandaminister Goebbels sin nattliga terroraktion, orkestrerad av civilklädda partimedlemmar, men med många villiga medhjälpare. 91 tyska judar mördas direkt under pogromen men dödssiffran stannar på runt fyrahundra, inräknat dem som begick självmord. Av de trettiotusen som förs till läger som Buchenwald kommer tusen att dö bakom taggtråden.

Den som ville veta vad som skedde kunde läsa om det till frukostägget. Allt stod i svenska tidningar. Tyskland fördöms och Goebbels propagandanummer genomskådas. Många svenskar vädjar om hjälp till Tysklands judar och insamlingar sätts igång.

Men sedan är det detta med Judefrågan. Extremhögern i Nationell tidning talar om ”judeinvasionen”, och uppgifter om tiotusentals judar som tagit sig in i landet sprids. (Den verkliga siffran för judiska flyktingar i Sverige vid krigsutbrottet ligger närmare tretusen.) Och man gör sig beredd att bemöta snacket om välvilja.

Judiska affärsinnehavare sopar trottoaren ren från glas efter attackerna under Kristallnatten. Berlinbor har krossat skyltfönstren i judiska affärer efter att den tyska ambassadsekreteraren von Rath mördats i Paris.
Judiska affärsinnehavare sopar trottoaren ren från glas efter attackerna under Kristallnatten. Berlinbor har krossat skyltfönstren i judiska affärer efter att den tyska ambassadsekreteraren von Rath mördats i Paris. Foto: TT

Extremhögerns taktik var att blåsa upp bilden av den svenska antisemitismen, till exempel genom den serie studentmöten man våren 1939 organiserade i Uppsala, Stockholm och Lund, där man genom skickligt intrigerande skapade bilden av ett starkt flyktingmotstånd. Bland dem som då gör sitt bästa för att hålla flyktingarna borta finns Arvid Fredborg, en av intriganterna bakom studentmötet i Uppsala. 1941 är det han som ersätter Bertil Svahnström som SvD:s korrespondent Berlin; samme Svahnström som så detaljerat rapporterat om Novemberpogromen, vilken Fredborg i sina memoarer hånfullt kallar ”ytlig och naiv.”

Men den bild av Sverige som framträder ur dokumenten är inte en utan många. Ingvar Svanbergs och Mattias Tydéns ”Sverige och Förintelsen” (1997) ger en god överblick av vad man kunde veta i Sverige åren före och under kriget – vilket var det mesta. Som de skriver var riksdagsdebatten om flyktingarna splittrad: det ”fanns en tydlig skiljelinje mellan den flyktingvänliga linjen bland socialdemokrater, kommunister och liberaler och den negativa inställningen från högern och bondeförbundet. Det skall tilläggas att den restriktiva flyktingpolitiken fördes under en socialdemokratisk statsminister.” 

Enligt Svanberg/Tydén avslås knappt hälften av ansökningarna om asyl från tyska judar som nått Sverige tiden efter Novemberpogromen.

Det är först i november 1942 som Sverige börjar göra en verklig insats för flyktingar –de som finns kvar. Att föreställa sig att landet kunnat agera militärt mot Nazityskland är nog en illusion. Men det är inte heller någon tvekan om att vi också före 1942 kunnat göra en större insats för dem som flydde undan nazismen. 

Bilden av Sverige de åren är svart och vit – men på samma vis som skärmen på en gammaldags TV efter sändningstid. Gråheten visar sig bestå av svarta och vita punkter, i snabb rörelse.

Läs fler texter av Ola Larsmo, till exempel om att judehatet alltid följs av annan rasism. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.