Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Patriarkatet ska inte krossas men måste finfördelas

Other: Illustration: Helena Davidsson Neppelberg

Man måste kunna skilja på identitet och ideal. Författaren Tove Folkesson skriver om kvinnokampen och hur dagens identitetspolitik kan skapa förvirring kring vem som egentligen är feminist.

När vägen jämnats lättare det går, skriver min mormor i ett tal till Svenska landsbygdens kvinnoförbunds lokala 20-årsjubileum, där hon uppmuntrar både kvinnor och män att försvara den kvinna som går till sammanträde trots att förbundet bara fått in en enda nämndekvinna på 20 år. När mormor skulle överge sitt gamla parti i förra valet hade de inga rosa Fi-röstsedlar i lokalen. Hon röstade blankt. Jag frågade varför hon inte bad om hjälp att skriva en.

– Nej, då hade de tittat på mig, sa hon.

I grannbyn. Hon är 90 år.

Identiteten är stark, den begränsar, men den kan också dölja en ideologi som inte stämmer med den uppvisade bilden. Min pappa har röstat rosa sedan Fi startade, men när jag ville ha med honom på homeparty med Gudrun Schyman skrattade han bara. Ett skratt som betyder att något är upplivande, men otänkbart. Hisnande. Aldrig.

– Jag är väl en finsk man för i helvete!

Synd. Men visar också: förmågan att skilja på identitet och ideal. Ingenting är vad det heter, som Gunilla Röör sa i sitt Sommar i P1. Jag ska återkomma till det.

I min familj var det ingen som sa pip när jag plötsligt skulle förlova mig med en tjej, därför har jag svårt att identifiera mig med hbtq-rörelsens kamp, men mitt vardagsliv vilar till stora delar på de rättigheter den frigjort. Jag identifierar mig nog allra mest som TJEJ. När jag började gymnasiet sa en lärare att tjejer inte hade någon mattehjärna. Vi är fyra systrar i min familj och jag hade aldrig tänkt på att TJEJ kunde innebära någon särskild begränsning. Jag älskade rosa och My little pony och förstod inte varför det skulle göra mig mindre intellektuell.

Men frontalkrocken med patriarkatet kom när jag började hålla på med musik. Träffade Joppe, Jack och alla andra skivbolagssnubbar och ljudtekniker som inte hade en aning om vad jag försökte få fram. För att kunna samarbeta måste man kunna leva sig in i varandras verklighet. Den enda TJEJ de kunde relatera till var hon med röda läppar, som var vanlig i musikvideor på 90-talet, den distanserade, men mystiskt lockande kvinnopersonen, som är ofarlig för att hon är så långt borta att hon inte går att nå.

Jag gav till slut upp och skrev: ”Kalmars jägarinnor” på en tom sida.

Jag behövde inte längre förhandla med trummisar eller försöka övertala killfestivaler om att få spela på deras minsta scen. Jag kunde bara skriva, bygga upp en egen värld, där jägarinnorna ska ta över världen (med omnejd). Hjälpas åt att bära varandras liv, i en berusad verklighet där man kan skita i om folk kallar en för hora för det är ändå bättre än att vara handbollstjej.

I litteraturens värld fanns kvinnor på maktpositioner som förstod vad jag ville göra, som hjälpte mig fram och jag skrev mer, bättre. Uppmuntrades att gå in våldsamt och precist på de här flickorna som bygger upp en alternativ hierarki, flyger fram, plattar till småstadsgatorna. Och när manuset sedan fiskades upp ur högen på förlaget var det av en man som heter Lennart.

På första förlagsfesten berättade han varför.

Han kände igen sig.

Tonårsflickan hade blivit en allmänmänsklig erfarenhet.

Ingenting är vad det heter. Lennart är en jägarinna.

En finsk machoman kan vara feminist, en bondhustru progressiv. Som lärare behöver jag hela tiden påminna mina elever om att deras berättelser är viktiga, att de tillsammans bildar en väv som är rik och hållbar, till skillnad från den tunna berättelse normen utgör. Alla våra tusentals parallella världar som möts och krockar, regnbågar av ljus som får världen att gnistra. Inget är vad det heter.

Men också motsatsen: En som ser ut som feminist kan syssla med kvinnoförtryck. Ebba Busch Thor gjorde en profilbild av sitt ansikte med städklut och knuten näve – ikonen för kvinnokraft. We can do it! Men hon strider för abortmotstånd. Det här kallas att tvätta varumärket, ge det en ny doft. Men våra förmödrar och förfäder är värda mer respekt för sitt arbete. Vi behöver inte fler Hjältar som påstås företräda ett kollektiv, vår kultur är mättad på inspirerande förebilder, djärva outsiders som går sin egen väg, eller som en elev på Fryshuset uttryckte det: En städerska gör mer nytta än Zlatan. Vi behöver gräsrötter, som gör jobbet, går till sammanträde, sitter i förhandlingar, lärare, kulturbärare, lokala änglar, ideella och eldsjälar som kan samarbeta.

”Fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen”, skriver Edith Södergran, hon har upptäckt sina dimensioner, det anstår henne icke att göra sig mindre än hon är: Ingen skrattspegel, som Virginia Woolf skriver om i ”Ett eget rum”, en sådan som speglar MANNEN i dubbel storlek – Södergran visar sig i naturlig storlek, står där likvärdig, fullvärdig. Kvinna, ja, men människa. Jag har växt upp med er. Kvinnor, starka, svaga, uppfyllda av olika sorters mål och mening.

Mitt mål som feminist, och som människa, är att ingen ska vara rädd för mig – och jag ska inte vara rädd för någon. 

För några år sedan kom ordet tjejsamla in i SAOL och väckte kritik för att det ansågs förminskande. I ett matriarkat hade det ansetts högstatus att samla lite lagom och inte fucka ur i något maniskt killsamlande – som jägarinnorna hade sagt. Och ordet tjejdäng som i helgen användes av SVT:s Vasaloppsreporter för att trycka på det ovärdiga i att bli slagen av en TJEJ, hade i en jägarinnevärld betytt något ganska våldsamt.

Men när SVT faktiskt satsar på ett program där två tjejiga tjejer går loss med insnöade specialkunskaper, sätter favoritgrönsaker i håret på varandra och cyklar över blommande fält som i en My little pony-film, om nu hästar kunnat cykla – då är kritiken förintande, också från Feminister. Tjejerna svävar ut. En så kallat Stark Kvinna skriver i Aftonbladet: ”Man väntar på att det ska urarta i en sådant kuddkrig tjejer har i en manlig fantasi.”

Så internaliserad kan den vara. Sexismen.

Ryggradskänslan är inte pk.

Den är ett arv.

SKAM.

HÄRSKARTEKNIK. Jag tycker inte vi ska använda sexism för att dra undan röda mattan för kvinnor som kan. Jag föreslår att pk-maffian från och med nu håller ett öga inte bara på HELT VANLIGA MÄN utan även HELT VANLIGA KVINNOR.

Inget är vad det heter. Hotet finns överallt. Feminist är ingen frisedel, inte heller jag kommer undan. Avslöja mig! Ta mitt kvinnoförakt, klassförakt, rasförakt, transfobi och homofobi – trots att jag ”är sån”. Flata är inte heller något frikort. Precis som många, likväl heterosexuella, bär jag ett förakt mot min sexualitet. Ta det, och allt annat jag bär med mig ur min urtid. Hellre ryggrad och ambitioner än falsk trygghet och grumliga traditioner, som poeten Yolanda Bohm uttryckt det.

Vi ger oss inte. Men vill fred.

Låt oss i dag och alla andra dagar värna de krafter som gjort Sverige till ett land människor vill fly till för skydd från förtryck. Det är varken kärnfamiljen, svenska traditioner, eller försvaret, vad vi firar är långsiktig folkbildning och politisk, organiserad kamp för mänskliga rättigheter.

Förra året fick jag svara på frågan om patriarkatet fortfarande behöver krossas, och sa: Nej, finfördelas. Poserade här i tidningen med balettkjol och vandrarkängor.

Mitt mål som feminist, och som människa, är att ingen ska vara rädd för mig – och jag ska inte vara rädd för någon. Tack vare den frihet jag växt upp med har jag fått vittring på mina dimensioner, jag vet att jag har en utmärkt mattehjärna, men också språkhjärna, musikhjärna, reptilhjärna och hönshjärna, och jag är också medveten om en plats där inga binära förhållanden råder, där det är fred.

Djupt inom mig vet jag att den platsen finns och i varje ögonblick längtar jag dit. Så snör på kängorna, eller stilettstövletterna eller vad ni nu vill ha på er. Vi har en lång väg att gå. Men, som min mormor sa, med den typen av darr på rösten som hörs i ett verkligt underläge: När vägen jämnats, lättare det går.

Fakta. Tove Folkesson
  • Tove Folkesson är 35 år gammal och författare till de hyllade romanerna ”Kalmars jägarinnor” (2014, nominerades till Borås Tidnings debutantpris, Katapultpriset och Sveriges Radios romanpris) och ”Sund” (2015, vinnare av Studieförbundet Vuxenskolans författarpris, nominerad till Tidningen Vi:s litteraturpris).
  • Född i Stockholm men uppvuxen i Kalmar. Just nu skriver hon på sin tredje roman ”Ölandssången”, om nedärvd smärta och vild lycka, med planerad utgivning 2017.
  • I år firar hon Internationella kvinnodagen genom att åka runt i Stockholmstrakten med sin flickvän Hanna Nilsson, konstnär och lerbyggare, och fotografera hennes ugnar och andra skapelser.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.