Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 21:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/per-bauhn-torbjorn-tannsjos-forsvar-for-global-despoti-ar-verklighetsframmande/

Kulturdebatt

Per Bauhn: Torbjörn Tännsjös försvar för global despoti är verklighetsfrämmande

Klimathotet fordrar ett globalt ansvarstänkande men lösningen måste ligga i att ge människor möjlighet att ta sin del av detta ansvar, skriver Per Bauhn.
Bild 1 av 3 Klimathotet fordrar ett globalt ansvarstänkande men lösningen måste ligga i att ge människor möjlighet att ta sin del av detta ansvar, skriver Per Bauhn. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Per Bauhn, Professor i praktisk filosofi, håller inte med Torbjörn Tännsjö.
Bild 2 av 3 Per Bauhn, Professor i praktisk filosofi, håller inte med Torbjörn Tännsjö. Foto: Linnéuniversitetet
Bild 3 av 3

Det är slående hur gamla ideologiska ryggmärgsreflexer kickar in i klimatdebatten. Men erfarenheterna från historien måste balansera den vildögda utopism som väcks av klimathotet, skriver filosofen Per Bauhn i en replik till Torbjörn Tännsjö.

Rätta artikel

Min filosofkollega Torbjörn Tännsjö argumenterar i Dagens Nyheter (29/11) för att despoti är den bästa politiska lösningen på hotet från global uppvärmning. När ”havsnivåerna stigit med flera meter, då flyktingströmmarna och försörjningsläget på många delar av vårt klot blivit problematiskt”, hoppas Tännsjö att en ”global politisk struktur” ska träda in, ”ta det globala kommandot och reda upp situationen”. Enligt honom är det ”inte bara en rekommendation, utan rent av en förutsägelse” att ”lösningen på problemet måste vara inte global demokrati utan global despoti”. Mer konkret tänker sig Tännsjö att denna nödvändiga despoti skulle utövas av FN:s säkerhetsråd.

Det är slående hur gamla ideologiska ryggmärgsreflexer kickar in i klimatdebatten. Såväl vänstern som högern har alltid haft anhängare som finner en viss hemkänsla i alarmism, undantagstillstånd och frontanda. Känslan av att det är ”nu eller aldrig”, att vi befinner oss i ett undantagstillstånd som rättfärdigar åsidosättandet av alla hänsynstaganden verkar ha en stimulerande inverkan på vissa sinnen.

De som en gång beundrade Hitlers förmåga att få Tyskland att marschera i takt eller som, i samband med Stalins utrensningar, påpekade att man inte kan få omeletter utan att krossa ägg – alla har de låtit sig hypnotiseras av den oförvägna beslutsfähighetens karisma, alla har de uttalat sig föraktfullt om ”småborgerlig sentimentalitet” när individers och samhällens rätt till frihet kommer på tal.

Kanske är det inte nödläget som påkallar önskan om diktatur, utan snarare entusiasmen för någon form av diktatur som får vissa tänkare att leta efter ett nödläge som kan marknadsföra ett undantagstillstånd. Proletariatets diktatur ter sig nu måhända något ofräsch, hyllandet av enpartidiktaturer i tredje världen hör till gårdagen, liksom inspirationsresorna till Nordkorea, men klimathot duger gott för att i dag få demokratin att framstå som alltför saktmodig och senfärdig.

Lägger man tillräckligt mycket i den ena vågskålen, så kan man alltid få den att uppväga vilket som helst offer i den andra vågskålen. Historikern och marxisten Eric Hobsbawm tillfrågades en gång om Stalinerans mord på miljoner människor skulle varit berättigat om Sovjetsystemet hade levererat vad det lovade, nämligen det klasslösa samhället. Hobsbawm svarade ja, utan att tveka. Denna typ av tänkande, som filosofen Jonathan Glover har kallat ”hänsynslös konsekventialism”, anas också i Tännsjös försvar för klimatdespoti.

Men erfarenheterna från Sovjetunionen och Kina vittnar om att diktaturer snarare än demokratier tenderar att föröda och förgifta miljön. Som Nobelpristagaren Amartya Sen har visat, så förekommer svält och hungersnöd inte i fungerande flerpartidemokratier med en fri press. När Harvardpsykologen Steven Pinker beskriver den utveckling som gjort vår tid till den relativt sett mest fredliga och välmående i mänsklighetens historia, så pekar han på demokratins utbredning och despotiers motsvarande tillbakagång som en av de viktiga faktorerna.

Om Tännsjös mål – den globala despotin – ter sig moraliskt och empiriskt osund, så är hans idé om medel – FN:s säkerhetsråd – verklighetsfrämmande. De två stater som står för de största utsläppen av växthusgaser, Kina och USA, är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet. Vilken entusiasm för klimatdespoti kan man förvänta sig hos dessa stater? Och hur skulle säkerhetsrådet upprätthålla sin globala despoti? Med hjälp av kärnvapen? Men då har boten blivit värre än sjukdomen, despotin värre än det klimathot den skulle avhjälpa.

Vill vi mänskligheten väl, så bör vi nog förplikta oss till det som hittills bidragit till en mer anständig värld: demokrati, sekularisering, respekt för individers och samhällens rätt till frihet. Mänsklighetens problem handlar knappast om att vi har för lite av diktatur. Erfarenheterna från historien måste tillåtas balansera den fruktan för framtiden, den alarmism som en vildögd utopism lutar sig mot.

Globala problem fordrar förvisso ett globalt ansvarstänkande hos politiker och de medborgare som väljer dem. Men då måste lösningen ligga i att ge människor möjlighet att ta sin del av detta ansvar, inte att beröva dem friheten – och därmed ansvaret – genom en global despoti.

Professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.