Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Per Svensson: Friheten mellan Skylla och Karybdis

Den liberala kluvenheten: snällism eller att låta sig förföras av de rörelser man vill bekämpa.
Den liberala kluvenheten: snällism eller att låta sig förföras av de rörelser man vill bekämpa.

Liberalens tro på individen skapar en sårbarhet inför moralismens och opportunismens frestelser. Per Svensson förbryllas av ledarskribenter som gör sig till språkrör för Kommunförbundet.

I Fjodor Dostojevskijs roman ”Onda andar” finns en lite löjlig figur som heter Stepan Trofimovitj Verchovjenskij. Han är en lärd men bedagad landsortsliberal som lever som upphöjt nådehjon hos en godsägarinna.

Romanens berättare illustrerar Stepan Trofimovitjs vanföreställningar om sin egen betydelse med hjälp av några rader från en känd dikt av poeten Nikolaj Nekrásov: ”Som en förkroppsligad förebråelse/stod du för ditt fosterland/du liberale idealist.”

Författaren Mattias Hagberg har i tre artiklar på denna sida uppmärksammat en intressant rörelse i samtiden; flykten från liberalismen, eller i alla fall från de positioner där man riskerar att bli tagen för en Stepan Trofimovitj, en av tiden förbisprungen liberal ”idealist”, en godhetssignalist.

Liberalismen är en svårdefinierad företeelse; inte en ideologi utan ett förhållningssätt, en bred och heterogen tradition. Det har varit dess styrka, det är därför den liberala demokratin har kunnat tjäna som ramverk för historiens mest humana och framgångsrika samhällen. Att gräla om vem eller vilka som är de ”riktiga” liberalerna är därför ofta poänglöst.

• Mattias Hagberg: Så dör det liberala arvet i Göteborg

Men det finns ändå tankemönster som är svåra att förena med en liberal identitet. Ta till exempel en annan gestalt i ”Onda andar”, panslavisten Sjatov som i ett gräl med Stepan Trofimovitj upprört ropar: ”Den som inte har något eget folk, den har heller ingen Gud! ”

Folket. Fosterlandet. Gud. Det är de kraftverk som elektrifierar ett snabbt växande internationellt nätverk av högerpopulister, neo-nationalister och nyrenoverade fascister. Den gemensamma fienden är liberalismen och det ”etablissemang” som förkroppsligar de liberala idealen.

Den 25 maj i år, före Brexit och före Donald Trumps valseger, blickade den tyske kulturskribenten Thomas Assheuer i en artikel i Die Zeit in i en framtid som nu, ett drygt halvår senare, förvandlats från skräckvision till mycket tänkbar möjlighet: ”Istället för den gamla liberalismen får vi en nyfeodal auktoritär stat, ett slags postliberal demokrati, som bara simulerar den gamla nationalstatens suveränitet och där friheten bara finns på marknaden”. Globalisering minus frihet.

Finns det krafter i Sverige som skulle välkomna en sådan utveckling? Svar ja. I opinionsundersökningarna ligger Sverigedemokraterna just nu stadigt på runt 17 procent.

Det är inte minst det som gör den debatt Mattias Hagberg försökt initiera så relevant. Hans hypotes är att opinionsbildare och ledarsidor som bara för några eller något år sedan tycktes tryggt förankrade i den liberala mittfåran nu glider med strömmen, i riktning mot den populistiska vattendelaren.

Är det en korrekt bedömning? Liksom Isobel Hadley Kamptz (DN, 12/12) tror jag man måste förstå utvecklingen på de två utpekade ledarsidorna, Expressens och Göteborgs-Postens, på lite olika sätt.

Vi börjar med GP. I tidningens ledare i måndags (19/12) pläderade skribenten Aleksandra Boscanin för ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna: ”Att ’tacka nej’ till Sverigedemokraternas stöd enbart därför att det kommer från Sverigedemokraterna är lika dumt som att hålla fast vid Centerpartiet och Liberalerna enbart därför att man har en historia sen tidigare.”

• Mattias Hagberg: I högerns tyckarbubbla går Sverige alltid under

Det finns något ungdomsförbundsmässigt över den opinionsbildning den politiska redaktören Alice Teodorescu och hennes medarbetare på GP:s ledarsida bedriver: på en och samma gång übertaktiserande (borgerlighetens väg till kanslihuset går via SD:s partikansli) och naiv (varför skulle det vara farligt att samarbeta med SD, man pratar med dem, ställer krav ”och så är det problemet löst”, som Teodorescu för en tid sedan slog fast i ovanligt minnesvärt Agenda-uttalande.)

Det finns historiska exempel på att problemet inte är riktigt så lättlöst. I Italien spelade liberala partier och politiker en viktig roll som allierade när Mussolini och hans fascister i början av 1920-talet lyckades intrigera sig fram till makten. Herbert Tingsten beskrev 1930 processen i boken ”Från parlamentarism till diktatur. Fascismens erövring av Italien”. Med en från krigshistorien lånad term karaktäriserade han de liberala politikerna som Mussoliniministärens ”flankbetäckning” och sammanfattade: ”de bidrogo härigenom, mer än några andra, att underlätta fascismens slutliga fullständiga seger.”

Också i närtid har liberaler som trott sig kunna tämja draken istället blivit dess tjänare. Det stora danska liberala partiet Venstre var i tio år, från 2001, och framåt i de facto-koalition med nationalisterna i Dansk Folkeparti. Det har tärt avsevärt på det liberala kapitalet.

Varför låter liberala partier sig förföras av rörelser de istället borde bekämpa? Varför låter sig liberaler förvandlas till politikens motsvarighet till Darth Vader? Ta Ungerns auktoritäre ledare Viktor Orbán, Putinbeundraren vars ambition är att skapa en ”illiberal demokrati”. En gång var han vice ordförande i Liberala Internationalen.

Det finns en rad tänkbara delförklaringar till att frihetens politiska företrädare gör sig till frihetens fiender. En av de viktigaste är länkad till liberalismens grundläggande axiom: enskilda levande individer, inte kollektiv eller abstraktioner, är politikens primära subjekt. Medan andra politiska rörelser kan hämta legitimitet, mening och resurser hos ”arbetarklassen”, ”löntagarna”, “landsbygdsbefolkningen”, “folket” eller ”nationen” är liberalen därför i viss mening alltid ensam med sina ”ideal” och John Stuart Mill. Det gör henne sårbar. Hon kan lätt frestas av liberalens två kardinalsynder: militant moralism respektive ogenerad opportunism.

 

Det är svårbegripligt att tidningens nuvarande politiska redaktör Anna Dahlberg tycks vilja profilera Expressen som ett kamporgan för Kommunförbundet. 

 

Det som nu sker i delar av den borgerliga offentligheten tycks framför allt vara ett uttryck för det senare, opportunism. Men åtminstone vad gäller Expressens ledarredaktion tror jag att också moralismen spelat en destruktiv roll.

Fallet Expressen förbryllar och oroar mig mycket mer än GP:s avfall från liberalismen. Jag arbetade under många år på Expressen. Det är en tidning jag känner samhörighet med.

Expressens liberalism har alltid manifesterat sig i konsekvent misstänksamhet mot överheten i alla dess former: från grötmyndiga gatuchefer till myglande ministrar. Det är därför svårbegripligt att tidningens nuvarande politiska redaktör Anna Dahlberg tycks vilja profilera Expressen som ett kamporgan för Kommunförbundet. Den rabulistiska men varmhjärtat frisinnade kvällstidningen Expressen har i dag Sveriges mest systemlojala ledarsida, ständigt redo att rasa över de orimliga bördor som på grund av flyktingsituationen och integrationsproblematiken läggs på landets hårt arbetande myndigheter och tungt prövade kommuner.

Det är en gåta så stor att jag måste förfalla till politiserat psykologiserande för att formulera ett förslag till lösning. Det har med sanning och konsekvens att göra. I flera år nu har Anna Dahlberg hävdat att man måste börja tala om ”målkonflikten” mellan liberal flyktingpolitik och välfärdsstat. Hon tycks vara genuint och accelererande moraliskt upprörd över vad hon uppfattar som ett bekvämlighetshyckleri, av två goda ting väljer ”vänstern” båda.

Gång på gång återkommer hon till detta: ”Den svenska debatten har präglats av förljugenhet och ängslighet. Vi har inte velat tala om de svåra målkonflikterna mellan en gränslös asylrätt och en nationell välfärd så som de ser ut utan så som vi tycker att de borde vara.” (28/11 2015)

Det är denna fega förljugenhet som gör Anna Dahlberg rasande, kan man föreställa sig. Expressens ledarsida behövs om sanningen ska fram, och sanningen måste fram om man ska kunna välja och göra det rätta! Det sista är viktigt för en liberal moralist, att göra och ha rätt.

Reducerar man de valmöjligheter verkligheten erbjuder till ett antingen-eller och ställer extremt förenklade alternativ mot varandra ökar sannolikheten för att både man själv och omgivningen ska välja rätt. Det är så Anna Dahlberg går till väga; en ”gränslös asylrätt” ställs mot ”nationell välfärd”. Däremellan finns ingenting. Det finns bara två alternativ: antingen öppet hus för alla världens flyktingar eller också fortsatt öppet på landets sjukhus.

Även på Göteborgs-Postens ledarsida letar man ivrigt efter samtidens avgörande målkonflikter. Den 9 november, dagen efter det amerikanska presidentvalet, analyserade Alice Teodorescu orsakerna till att etablerade politiker också i Sverige borde känna oro:”… när fred, frihet och mat på bordet inte längre verkar självklart för att fokus ligger på genusdagis och ideologiskt renläriga museer, när människor upplever att medierna är emot dem och för de som de är satta att granska – ja, då eroderas förtroendet…”

Man kan vara skeptisk både till ”genusdagis” och ”renläriga” museer, men är det verkligen dessa företeelser som kommer att driva ut Sverige i krig, örlog och svält?

Jag skulle vilja säga att det är detta som är den minsta gemensamma nämnaren för de positionsförflyttningar i borgerligheten som Mattias Hagberg granskat: en perspektivkrympande maximalism, en småskurenhetens alarmism. Sverige är alla dramatiska hots hemort och alla hot har på ett eller annat sätt med migrationen och twittervänstern att göra; Alice tar oss med till undergångslandet.

Det är här man hittar parallellerna mellan de grundläggande berättelserna på Expressens och GP:s ledarsidor å ena sidan och den världsbild som karaktäriseras de växande nynationalistiska rörelserna å andra sidan: i det apokalyptiska tänkandet. Allt står nu på sin spets. Kaos eller trygghet? Nu, just nu, måste vi välja och vi måste välja rätt!

Verkligen?

Äh, säger Stepan Trofimovitj, nu tycker jag att vi alla gemensamt sjunger Marseljäsen.

Per Svensson är journalist i Sydsvenskan och författare, bland annat till "Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel" (2014).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.