Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Psykologen: Den supereffektiva människan blir till slut tom på tankar och känslor

Maratonlopp ingår inte sällan i den högpresterande samtidsmänniskans tillvaro.
Maratonlopp ingår inte sällan i den högpresterande samtidsmänniskans tillvaro. Foto: TT

Samtidens böcker om hur vi ständigt ska prestera mer är ofta charmerande och svåra att motstå. Men vad händer med den supereffektiva människan till slut, frågar sig psykologen Jonas Mosskin.

Vem önskar inte att man var smartare, snabbare och bättre? I vår prestationsbaserade kultur är det ett följdriktigt begär. Den rörelse som exploaterar vårt begär efter att bli bättre kallas på svenska för självhjälp. Det indikerar att vi som individer behöver hjälp. Med tanke på genrens tillväxt klarar vi snart ingenting utan en coach. I framgångsteologins Mecka USA kallas genren för self-improvement. En inte oväsentlig betydelseskillnad. Self-improvement böcker har länge korsbefruktats i mötet med affärslitteraturen.

Ett grundantagande i dessa böcker är att vi som individer kan och bör förändra oss själva. Böcker om ekonomi, psykologi och ledarskap har konvergerat och flyter in i varandra. Bästsäljande flygplatslitteratur skrivs nästan alltid av män som är prominenta entreprenörer, journalister och trendsättare. Ibland som i fallet med Nobelpristagaren Daniel Kahnemans ”Tänka snabbt och långsamt” (2012) är de grundade i gedigen forskning och vetenskap men oftast är självhjälpsböckerna ett hopkok av mer eller mindre välunderbyggda anekdoter och livserfarenheter aptitligt förpackade för läsaren. Dessa böcker är charmerande, spännande skrivna och svåra att motstå. Men efteråt drabbas jag av en bismak i munnen. En irriterande självsäkerhet hos dessa författare. En självsäkerhet som får mig att vilja skrika: ”Det är inte så enkelt!”

En författare som står för denna medryckande stil är Charles Duhigg, en tidigare ekonomireporter på New York Times. Hans nya bok ”Smarter, faster, better – the secret of being productive in life and business” (Random House) väcker en instinktiv motvilja hos mig och jag får kämpa för att öppna mitt sinne. Duhigg följer upp sin förra bok ”Vanans makt” (Natur & Kultur, 2014) som i stort sätt var en redogörelse för inlärningspsykologin och behavioristiska idéer om hur vi människor kan ”välja” våra vanor. I ”Smarter, faster, better” är författarens ambition att avslöja hemligheten med effektiva och produktiva individer. Upprinnelsen till det intresset kom sig av att Duhigg var i slutfasen av sin förra bok, arbetade heltid som journalist, hade fått sitt andra barn och hade svårt att få ihop livspusslet.

Trots alla prestationer kände han sig misslyckad. Han ville vara mer effektiv! Inte rädda världen eller något annat behjärtansvärt, utan producera och prestera ännu bättre. Mer samtidsklyschigt kan det knappast bli och det retar mig att Duhigg inte anstränger sig att besvara den naturliga motfrågan: Varför inte ta det lite lugnare? Som psykolog blir min motfråga till Duhigg: Varför skall vi bli smartare, snabbare och bättre, hela tiden? Kan det inte finnas en poäng med det långsamma och good enough? I dag finns det en rörelse för kvalitet, långsamhet och egenproduktion som vädrar morgonluft i vårt ekonomistiska tidevarv. Man kan också fråga sig om vi inte kommit till en punkt i människans utveckling där vi bör lägga större vikt vid varför i stället för hur och vad. Men det är kanske att ställa för stora krav på en självhjälpsbok?

Nåväl. Duhigg vill förstå varför vissa individer är mer effektiva hur det kommer sig att dessa är ”smartare, snabbare och bättre”. För att berätta om effektivitetens grundläggande beståndsdelar väljer författaren att främst berätta historier om företag och företeelser (amerikanska såklart) som implementerat olika smarta förhållningssätt i sina organisationer. Det är listigt för det att många av oss som arbetar i eller mot dessa organisationer och vi kan känna igen oss i problemställningarna. Även om vi sällan upplevt de omvälvande heureka-stunderna som de illustrativa exemplen alltid innehåller.

Författaren visar i boken på ett antal nyckelområden för att individer och organisationer skall bli mer produktiva. Det handlar om motivation, lagarbete, fokus, att sätta mål, att leda andra, beslutsfattande, innovation och att omvandla information till kunskap. Det låter som en okej lista på viktiga aspekter för effektivitet. Duhigg försöker via medryckande berättelser kombinera affärsvärldens handlingsfokus med psykologiska nyckelbegrepp. Det går sådär. Varje inpräntat begrepp ger upphov till följdfrågor om generaliserbarheten. Är det verkligen dessa åtta begrepp som är viktigast? Och varför är inte nyfikenhet, flow eller att ha roligt med på denna lista? Inför detta ger Duhigg inga svar.

Varje kapitel börjar med att Duhigg berättar tre parallella historier. En dramatisk om till exempel en flygkatastrof, ett krig eller en kidnappning. Den historien länkas sedan till en berättelse om ett it-företag (läs Google), om trendbegrepp som agil eller lean (hämtat från Toyota) eller pokerspelande eller kanske hur Disney värkte fram sin senaste succé med filmen ”Frost”.

I varje kapitel lanserar författaren ett till synes godtyckligt psykologiskt begrepp såsom tillit, psykologisk trygghet, inre kontrollfokus och vikten av mentala modeller. Dessa begrepp förklaras genom en forskare (alltid från amerikanska prestigeuniversitet) som spenderat 10–20 år på att ta reda på allt om detta fenomen. Mot slutet av varje kapitel argumenterar så författaren för att just dessa exempel och ihopkopplade fenomen utgör bevis för att vi som individer eller ledare i ett företag skall göra på det ena eller andra sättet. Det är förföriskt men också oöverskådligt och pseudovetenskapligt. Jag längtar faktiskt efter den pedagogiska övertydligheten som brukar känneteckna amerikanska poppsykologiböcker.

Jag lägger ifrån mig boken och förvånas över den brist på distans inför samhällsutvecklingen som framkommer. Funderar inte Duhigg på nyttan med att vara produktiv? Grubblar han inte på hur arbetslivets gränslöshet och stress hänger ihop med produktivitetskulturen? Är han någonsin bekymrad över att den effektiva marknadsekonomin har så svårt att ta hänsyn till människor och miljö? Är han medveten om att många människor inte förmår prestera så mycket på grund av hälsa, psyke eller brist på talang och begåvning? Jag hoppas att ”Smarter, faster, better” ger upphov till en debatt om det tveksamma med att bejaka den utvecklingen till varje pris. Kanske går något viktigt förlorat. Nästan alla människor jag möter professionellt och privat längtar efter mer utrymme för reflektion. Den supereffektiva människan blir till slut tom på tankar och känslor. Man blir bara sina handlingar. En nyttig idiot utan omdöme.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.