Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Rasismen är en politisk kraft i egen rätt

Supportrar till Donald Trump under ett valmöte i Cleveland i somras.
Supportrar till Donald Trump under ett valmöte i Cleveland i somras. Foto: Roger Turesson

Snart flyttar en öppet främlingsfientlig president in i Vita huset. Och det är tydligt att Donald Trump ser sin valseger som ett mandat för vit nationalism, skriver Martin Gelin.

Paul Ryan, den mäktigaste republikanen i Washington, var ofta kritisk mot Donald Trump under valkampanjen. Vid ett tillfälle beskrev han Trumps retorik som själva definitionen av rasism. Men efter valet bytte han snabbt tonläge. Under en presskonferens dagen efter Trumps valseger hyllade Ryan plötsligt Trump som en ovanligt begåvad politiker, som hört röster som andra inte hörde.

Att många republikaner lägger sig platt för den mest öppet främlingsfientliga presidenten i USA:s moderna historia är inte så förvånande om man följt partiets utveckling de senaste decennierna. Mer anmärkningsvärt var däremot att medier, politiska tyckare och hela den kommenterande klassen verkade köpa Ryans berättelse rakt av. Vi fick läsa otaliga artiklar om hur Trumps valseger skulle förstås som en revolt av bortglömda arbetarväljare. Svenska kolumnister som aldrig varit på milslångt avstånd från en Trump-väljare konstaterade bergsäkert att hans valseger måste förstås som en revansch för globaliseringens förlorare.

Det har utmålats en bild av den högerpopulistiska vågen som ett slags klassuppror från förbisedda vita arbetare. Det är en bekväm berättelse, både för högern och för vänstern.

För högern innebär det att man slipper ägna sig åt plågsam självrannsakan över hur det egentligen gick till när öppna rasister som Donald Trump och Marine Le Pen blev globala nyckelfigurer för 2000-talets konservativa. Så länge vi pratar om vänsterns svek mot arbetarna så slipper högern ta itu med sina egna rasistiska skelett i garderoben. För vänstern erbjuder berättelsen om högerpopulismens arbetaruppror en lika efterlängtad chans att belysa nyliberalismens tillkortakommanden. Man letar upp statistik som, åtminstone indirekt, tyder på Trump-väljarnas ekonomiska utsatthet och utbrister: om vi inte skapar tryggare anställningsvillkor så kommer alla att bli rasister.

Forskningen om Trumps väljare visar däremot entydigt att det var vita amerikaner i alla inkomstgrupper som enades bakom främlingsfientlighet och en reaktionär protest mot USA:s kulturella utveckling. Det visar sig att rasismen mår utmärkt oavsett klasstillhörighet.

Statsvetaren Philip Klinkner har visat att de enskilt viktigaste faktorerna för att avgöra om någon skulle stödja Trump snarare än Clinton varken var inkomst eller utbildningsnivå, utan huruvida de hade negativa uppfattningar om muslimer och svarta.

I somras gjorde Gallup den mest omfattande undersökningen hittills av Donald Trumps väljare, där man konstaterade att Trumpväljarna inte alls hade drabbats oproportionerligt av handelsavtal och arbetskraftsinvandring. De har inte heller lägre inkomster än det amerikanska genomsnittet. Tvärtom tjänar de betydligt mer än medelamerikanen.

Man får ofta intrycket att det bara är vita som drabbats av den turbulenta arbetsmarknaden i USA. 

Trots all uppmärksamhet som riktades mot ekonomisk otrygghet så tyder alla bevis på att det var Trumps särskilda slags identitetspolitik som var den viktigaste faktorn i hans väljarstöd, skriver en annan statsvetare, Michael Tesler, i Washington Post.

Till saken hör förstås att Hillary Clinton faktiskt vann, med stor marginal, bland låginkomsttagare. I amerikanska hushåll med en inkomst under 30 000 dollar om året röstade 53 procent på Clinton och 41 procent på Trump. Bland de rikaste hushållen var det tvärtom Trump som vann. 57 procent av amerikaner sade även att det var Clinton som prioriterade amerikanska låginkomsttagare, medan 35 procent svarade Trump.

Läs mer: Martin Gelin: Trumps första nederlag kom innan han blivit president

Det påpekas ofta att Trump vann bland lågutbildade, men det gäller bara lågutbildade vita. I rapporteringen om Trump och globaliseringens förlorare får man ofta intryck att det bara är vita som drabbats av den turbulenta arbetsmarknaden i USA, trots att de flesta fattiga amerikaner inte är vita. Den typiska Trumpväljaren var medelklass i villaförorter och småstäder, inte arbetslösa män i förfallna fabriksstäder. Det var alltså inte arbetare som vann valet åt Trump, utan elitens idé om arbetare. För välbärgade i storstäderna är en vit man i Kentucky, med mustasch och truckerkeps, automatiskt arbetarklass, även om han i själva verket är småföretagare med en inkomst högt över det nationella genomsnittet.

En del av förklaringen till detta missförstånd ligger hos medierna. Många journalister är välutbildad medelklass från storstäder och när de beger sig till Trump-väljarnas hembygd har de gott om komplex för sina egna privilegier. Det känns helt enkelt lite oartigt att skicka hem en rapport om att väljarna de träffade var inskränkta rasister. Då har man misslyckats med sitt uppdrag. I stället letar man med ljus och lykta efter rationella, ekonomiska argument, som får väljarna att verka mer sympatiska.

Jag har själv intervjuat Trump-väljare i ett dussintal delstater det senaste året. Sammanlagt har jag pratat med ungefär 300 Trump-anhängare. I nio av tio fall säger de samma sak när jag frågar varför de stödjer Trump. Först ett kort pliktskyldigt svar om att Trump är en framgångsrik affärsman som kan få ordning på ekonomin. Men om man står kvar i en minut så kommer snart de mer känslomässiga tiraderna om kriminella invandrare, om papperslösa som påstås snuva hederliga amerikaner på sjukvård och offentliga resurser, om det diffusa monstret politisk korrekthet som tydligen är det största existentiella hotet mot USA som nation. Om att Beyoncé syns för mycket i tv-rutan, där de inte visar gamla hederliga västernfilmer längre.

Är Donald Trumps 62 miljoner väljare rasister allihopa? Knappast. Men en bättre fråga är: kände de till Trumps rasism? Ja, givetvis. Röstade de på Trump ändå? Ja. Det mest generösa vi kan säga om hans väljare är att de accepterade Trumps rasism, även om de inte själva anser sig vara rasister. Det vore däremot ganska nedlåtande att låtsas att de inte ens kände till den.

Att reducera Trumpväljarnas politiska motiv till något slags isolerad ekonomisk oro, snarare än rasism, kräver inte bara att man ignorerar den samlade forskningen på området, utan man måste även missförstå hela USA:s politiska historia. Rasism har alltid handlar om ekonomisk oro och materiella maktförhållanden. Rasismen är ingen lek som vita ägnar sig åt för att det är kul, utan det är ett konkret försvar av materiella resurser.

Författaren Ta-Nehisi Coates har ägnat tiden efter valet åt att påminna oss om att rasism alltid har handlat om ekonomiska förhållanden. Rasismen genomsyrar inte bara våra vardagsrelationer utan våra maktsystem. Rasismen präglar bankernas beslut om vem som förtjänar ett bostadslån, politikernas val av vilka familjer det är värt att spendera pengar på, polisens val av vem som förtjänar en klapp på axeln och vem som förtjänar att skjutas, rättsväsendets val av vem som förtjänar att dömas till grova straff, lärarnas beslut om vilka elever som anses vara för stökiga.

Rasism handlar om att vita tjänar materiellt på ett rasistiskt samhälle. Det är lätt att tro att det här bara handlar om folk som är dumma mot varandra. Mer störande är det att fundera över vem som egentligen tjänar på det, skriver Coates.

I den nya boken ”Strangers in their own land” skildrar sociologen Arlie Russell Hoschild konservativa väljare i Louisiana. Hon har tillbringat fem år med dessa väljare och konstaterar till slut att de verkar se den amerikanska ekonomin som ett nollsummespel, mellan vita amerikaner och etniska minoriteter. De beskriver USA som en metafor där alla medborgarna står i en väldigt lång kö, till den amerikanska drömmen. De tycker att de har jobbat hårt och följt reglerna. Men så kommer Barack Obama och ger vissa grupper förtur: svarta, latinamerikaner, papperslösa, kvinnor.

Den amerikanska högern har under ett halvt sekel skapat denna mörka berättelse om USA, där alla står i en lång kö och bråkar om en bit av samma, krympande paj.

Det går alltså inte att isolera rasismen från väljarnas upplevda ekonomiska otrygghet, eller vice versa. De två hänger alltid ihop.

Amerikaner har inte plötsligt blivit främlingsfientliga rasister. Snarare har genuina politiska och ekonomiska bekymmer antagit en rasistisk form, skrev den brittiske författaren Kenan Malik efter valet. Även om alla Trumps väljare inte röstade på honom på grund av hans främlingsfientliga idéer råder det inget tvivel om att Trump ser sin valseger som ett mandat för att genomföra en politisk agenda där vit nationalism är själva kärnan. Han har utsett Steve Bannon, en hjälte för den nationalistiska och ofta nynazistiska alt right-rörelsen, som chefsstrateg i Vita huset. Som justitieminister utsåg han Jeff Sessions, en Alabama-senator som på 1980-talet ansågs vara så rasistisk att han nekades ett jobb som federal domare.

När alt right-rörelsens självutnämnde ledare Richard Spencer samlade sina anhängare i Washington strax efter valet, för att fira Trumps valseger, avslutades ett långt hyllningstal till Trump med att publiken började göra nazisthälsningar. Spencer ifrågasatte även om judar bör kallas för människor.

Att vi fortfarande diskuterar huruvida detta verkligen handlar om rasism är en stor triumf för högerpopulisterna. Så länge vi vägrar erkänna att rasismen är en egen, oerhört stark politisk kraft så kommer det här att fortsätta hända, i land efter land.

 

400 rasistiska hatbrott ägde rum veckan efter valet i USA, en tiofaldig ökning mot en normal vecka. 

 

Historiken Ken Burns jämför dagens USA med stämningen i landet inför inbördeskriget 1861. Så mycket av det som verkade avlägset med inbördeskriget framstår nu som samtida och greppbart, med dagliga exempel på samma rasmotsättningar som orsakade den ursprungliga konflikten.

Vi såg omedelbart konsekvenserna av Trumps seger. 400 rasistiska hatbrott ägde rum veckan efter valet i USA, en tiofaldig ökning mot en normal vecka. Antisemitiskt och rasistiskt klotter har synts på fasaderna till svarta, muslimska och judiska organisationer över hela landet. Den traditionella högern står paralyserad och tafatt, medan rasismen tillåts definiera 2000-talets konservativa rörelse.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.