Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Replik: Fokus bör ligga på att hjälpa, inte på rätten att dö

Nollvisionen för självmord må vara utopisk men är det enda rimliga alternativet, skriver Susanne Rolfner Suvanto och Alfred Skogberg i sin replik till Tom Alandh.

Tom Alandh skriver att en människa har rätt till sin död. Argumenten hämtar han i berättelser om flera människor som tagit sina liv (DN 25/11). 

Vi ser snarare att rätten till ett värdigt liv är mer befogat att lyfta. Inte minst eftersom man kan fråga sig om flera av de exempel som Tom Alandh belyser verkligen handlar om en önskan att dö, eller om att människor inte får den hjälp de behöver för att leva ett värdigt liv. Sedan finns det undantag. Den väninna som Tom Alandh först refererar till kan vara ett sådant undantag.

Tom Alandh berättar om Sigge som förlorade den gemenskap och det värde han satt så högt. En förlust som gjorde att hans soliga sinne slocknade och att han tog sitt liv. För oss är det ett smärtsamt och tydligt uttryck för depression till följd av en obarmhärtig kris. Ett av många exempel på en människa som lämnats ensam med sin smärta och som skulle haft rätt till stöd för att komma ur sin depression. Det finns i dag god kunskap om hur livsomställningar bidrar till självmord. Det finns också kunskap om att tragedier kan förhindras genom adekvat stöd. 

Gustafs öde, där situationen tvingar honom att döda sin hustru och sedan sig själv, är ett uttryck för samhällets svek, snarare än en överlagd önskan att inte längre vilja leva eller låta sin fru leva. Om liknande händelser vet vi mycket. I fall som Gustafs bör vi lägga kraft på att stötta, erbjuda kontinuerlig hjälp och långsiktigt upprätta en människas värde och förmåga. Ska självmorden minska är det många systembrister som måste belysas ur en mängd vinklar.

Ingen kommer på tanken att säga att någon väljer att dö av cancer. På samma sätt bör man vara försiktig med att hävda att någon väljer att ta sitt liv.

Ingen människa ska behöva stå ensam när allt tycks nattsvart. Det är just det nollvisionen strävar mot. När någon går igenom en depression minskar personens problemlösningsförmåga. Depression är i allra högsta grad behandlingsbart men obehandlad kan sjukdomen få många att inte se någon annan utväg än att ta sitt liv.  

Nollvisionen må vara utopisk men vad är alternativet? Att ha som vision att ett visst antal människor ska ta sitt liv? Hur många då? 

Tom Alandh skriver att ingen vision i världen hade kunnat rädda författare som Karin Boye, Stig Dagerman, Vilhelm Moberg och Harry Martinson. Som om han visste exakt vad som försiggick i deras liv. Karin Boye var lesbisk. Under 40-talet när hon tog sitt liv var homosexualitet betraktat som en sjukdom. Fortfarande i dag är hbtq-gruppen överrepresenterade vad gäller psykisk ohälsa. Övriga författare drabbades av psykisk ohälsa i olika former. Att Tom Alandh då tvärsäkert hävdar att det inte hade gått att rädda någon av dessa är magstarkt och baseras inte på vetenskap.

Ingen kommer på tanken att säga att någon väljer att dö av cancer. På samma sätt bör man vara försiktig med att hävda att någon väljer att ta sitt liv. Självmord/psykologiska olycksfall är nästan alltid konsekvensen av en sjukdom som depression eller annan psykisk ohälsa, inte ett rationellt val.

Det finns mängder av redogörelser från människor som i sista stund hindrats genom samtal, genom bra insatser från hälso- och sjukvård, genom att någon sett och erbjudit det stöd som så många behöver men som långt ifrån alla får. I samtal med äldre personer som försökt ta sitt liv finns berättelserna om människor som inte fått smärtlindring, som gjort förluster och tappat taget i kampen mot sina demoner. Men som också kan tala om att det finns en annan väg ut om fler vågar se och tala om den psykiska ohälsan och följa upp med långsiktigt stöd.  

Men var inte rädd, Tom Alandh. Ingen tar ifrån dig din rätt till din död. Och det finns människor som vill och kan hjälpa dig om du behöver det. Men detta handlar om något annat, som att en mängd systembrister måste identifieras. Dessa kan komma fram i exempelvis händelseanalyser. Något vi alla måste bli bättre på är att tidigt upptäcka varningstecken på psykisk ohälsa och lära oss hur vi kan hjälpa varandra. Det är där vi bör lägga fokus. Inte på någons rätt att avsluta sitt liv. 

 

Susanne Rolfner Suvanto

Verksamhetsansvarig, Omvårdnadsinstitutet

Särskild utredare för Nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen 

 

Alfred Skogberg

Generalsekreterare Suicide Zero

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.