Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Därför fruktar en totalitär regim dina handlingar mer än dina ord

Protester mot Donald Trump utanför USA:s ambassad i Hongkong tidigare i år.
Protester mot Donald Trump utanför USA:s ambassad i Hongkong tidigare i år. Other: ANTHONY WALLACE

Ny dataforskning visar att censuren i Kina framför allt drabbar sådant som uppmuntrar till kollektiv handling, med syfte att människor inte alls ska tänka på politik. Resultaten väcker nya frågor om auktoritära regimer och lydnad, skriver Roland Paulsen.

Big data – bland de metodologiska trender som kommer och går är i dag få lika heta inom samhällsvetenskapen. Big data, som tyvärr inte fått någon etablerad svensk översättning, avser den lagrade information som vi gemensamt alstrar i olika digitala system – kolossala mängder information som, till skillnad från exempelvis enkätresultat, ofta avspeglar direkta beteenden: hur vi konsumerar, hur vi klickar oss fram på sociala medier, hur vi nätdejtar och så vidare.

En av de mest framstående forskarna inom detta fält är Harvard-professorn Gary King. Enligt King är datamängderna i sig av ringa värde. Data genereras i dag som digitalt avfall; petabyte efter petabyte av information som de flesta saknar datorkapacitet att ens processa. Det egentliga framsteget består, enligt King, i att dechiffrera siffrorna och finna om de eventuellt har något att säga om oss som människor. För detta krävs nya analysmetoder och här ligger vetenskapen ännu i startgroparna.

Själv har King och hans team rönt uppmärksamhet för deras forskning om den kinesiska regeringens internetcensur och aktivitet på sociala medier. King snubblade över ämnet när han prövade en modell för lingvistisk analys på kinesiska sajter. Bland de tusentals länkar som samlades in upptäckte King och hans medarbetare att flera kort efter publiceringsdatum blivit inaktiva. Denna upptäckt blev upprinnelsen till en ny metod för att spåra censurerade webbinlägg. Eftersom de sparat de bloggposter och meddelanden som det rörde sig fanns nu möjligheten att i detalj studera vad den kinesiska regeringen väljer att censurera. 

Censuren riktade sig i stället mot något annat: handling. Allt som berörde eller konkret uppmuntrade till kollektiv handling togs snabbt bort.

Detta ledde till två omfattande studier. I den första studien från 2013 byggde teamet upp ett nätverk av datorer som i successiva intervall övervakade 1.382 kinesiska sajter och 11 miljoner inlägg. Inläggen rörde alla möjliga ämnen, från de mer känsliga (som den kinesiske konstnären och dissidenten Ai Weiwei), till de milt känsliga (som Kinas ettbarnspolitik) och vidare till relativt opolitiska frågor. I den andra studien skapade teamet trollkonton på över 100 sociala sajter för att själva posta inlägg och se vilka som blev censurerade.

Det som överraskat med dessa studier är att censuren visat sig följa andra mönster än vad man tidigare antagit. Förra året rankades Kina lägst gällande internetfrihet av organisationen Freedom House, och under Xi Jinpings styre har censuren enligt flera bedömare förvärrats. Detta skulle kunna föranleda en att tro att det är svårt att publicera kritik i Kina, men Kings resultat ger en annorlunda bild.

Exempel: att anklaga regeringen för att vara ”skamlöst girig”, för att ”byta värdighet mot makt”, för att ”sakna gränser för omoral” eller för att förse sina ministrar med älskarinnor, var påståenden som inte censurerades i Kings material. Även mer intellektuella resonemang om att partiet svikit det maoistiska arvet eller att talet om interndemokrati i partiet bara är en ursäkt för enpartistyre klarade sig undan censur. 

Censuren riktade sig i stället mot något annat: handling. Allt som berörde eller konkret uppmuntrade till kollektiv handling togs snabbt bort. Här var censuren häpnadsväckande effektiv. Med nära total elimineringsgrad försvann dessa inlägg vanligen inom ett dygn.

En märklig detalj är att det inte bara var de uttryckliga kallelserna till protest och motstånd som städades undan. Även mer indirekta kommentarer togs bort och huruvida inläggen var regeringsvänliga eller inte spelade ingen roll. Som exempel tar King ett inlägg som skrevs kort efter ett terrorattentat i Fuzhou där den utpekade terrorbombaren fördöms samtidigt som bloggaren framhäver hur väl regeringen handlat för att förhindra liknande attentat. 

”Resultaten är otvetydiga” skriver King och hans medförfattare, ”inlägg censureras om de relaterar till ämnen där det finns potential för kollektiv handling, annars inte. Om inläggen är positiva till regeringen, dess ledare och politik har ingen mätbar effekt på sannolikheten för censur.”

En möjlig förklaring är, enligt författarna, att så länge som kollektiv handling förhindras kan fritt förekommande kritik på sociala medier fungera som verktyg för att avläsa och, i förlängningen, kontrollera befolkningens indignation. Med referens till statsvetaren Martin Dimitrov skriver de att ”regimer kollapsar när dess folk slutar framföra sina klagomål mot staten eftersom detta är en indikation på att staten inte längre är att betrakta som legitim”. I kritiken finns, med andra ord, ett implicit erkännande eller åtminstone ett antagande om att den som kritiseras kan bättra sig.

I en tredje studie, som i augusti publicerades i American political science review, framför King ytterligare belägg för att kritik inte tillhör den kinesiska regeringens främsta bekymmer. 

Genom en läcka fick Kings team tag på 43.000 webbinlägg från propagandaministeriet i Zhanggong. Dessa inlägg var författade av regeringsfunktionärer i vilkas jobb det ingår att koordinerat skicka ut meddelanden på sociala medier. Ibland kallas denna kader för 50 cent-partister då de enligt ryktet får fem jiao per meddelande (ett rykte som i studien vederläggs). Totalt uppskattar King att de årligen producerar 448 miljoner propagandameddelanden av varierande längd. Detta kräver förstås en byråkratisk maskin av gigantiska mått, särskilt med tanke på att man i studien inte fann några indikationer på att botar används för att automatisera produktionen. Så vad förmedlas i dessa inlägg?

Även i denna studie är resultaten kontraintuitiva och i strid med tidigare forskning. En utbredd föreställning är exempelvis att partifunktionärerna har som uppgift att i kommentarsfält och forum bemöta kritik mot regeringen samt framhäva Kinas överlägsenhet relativt andra länder. Men i det läckta materialet fann man knappt några argumentativa inlägg över huvud taget, vare sig som svar på vad andra har skrivit eller fritt postade ut i cyberrymden. Likaså var det svårt att hitta exempel på inlägg där andra nationer smädas. 

Det partifunktionärerna framför allt ägnade sig åt var i stället ”cheerleading”. ”Jag älskar Kina”; ”Vi måste arbeta hårdare, lita till oss själva och ta initiativet att fortsätta framåt”; ”Bra jobbat Ganzhou” – så lät de mer representativa exemplen på statspropaganda. 

Ett annat fynd var att propagandainläggen under långa perioder kunde utebli för att plötsligt komma i tusental. Dessa utbrott var i huvudsak centrerade kring högtider och den typ av nödlägen då även censuren är som mest intensiv, det vill säga då någon form av kollektiv handling fått allmän uppmärksamhet. 

Två sådana utbrott kunde exempelvis spåras till ett terrorattentat i Ürümqi 2014, samt till ett upplopp i Shanshan 2013 då 27 personer dödades. 

Det närmast unika med denna tredje studie är att den redan innan den publicerades fick sina resultat delvis bekräftade direkt av regeringen. I läckta mejl från propagandaministeriet framkommer bland annat hur partifunktionärerna får instruktioner om att ”uppmuntra till enhet och stabilitet genom positiv publicitet” samt att ”aktivt leda den allmänna opinionen i nödlägen”. ”Nödlägen” definieras vidare som aktioner ”organiserade av en liten grupp människor som i sin strävan efter publicitet och understöd engagerar andra”.

Efter att ett tidigare utkast av artikeln hade publicerats fick King också ett oväntat svar på ledarsidan i Global Times – en dagstidning med starka band till regeringen. I ledaren förnekas inte de resultat som King presenterat. Däremot försvarar ledaren propagandan som demokratiskt förankrad: ”det kinesiska samhället är huvudsakligen överens om nödvändigheten av ledning av den allmänna opinionen.”

Sett i ett bredare perspektiv väcker Kings forskning nya frågor gällande auktoritära regimer och lydnad. Inte minst kan den fungera som en kommentar till den ingrodda föreställningen att makten skulle ha något intresse av den tankekontroll som inte minst framhålls i George Orwells ”1984”. Snarare än att odla ”nyspråk” och bekämpa ”krimtänk” tycks prioriteringen i Kina vara att distrahera människor från att alls tänka på politik. Skulle någon mer sofistikerad kritik ändå få fäste gör det inte så mycket. 

Som King uttrycker det: ”De bryr sig inte om vad du tänker eller säger om dem; de bryr sig bara om vad du kan göra.”

Det är som att någon på regeringskansliet skulle ha läst den tyske filosofen Peter Sloterdijks kritik av det cyniska förnuftet och dragit slutsatsen att det är lika bra att låta folk tänka som de vill. Förutsatt att de inte gör något får de gärna ha sina kritiska tankar som intellektuella snuttefiltar. 

Som King uttrycker det: ”De bryr sig inte om vad du tänker eller säger om dem; de bryr sig bara om vad du kan göra.”

Skribenten

Roland Paulsen är sociolog, författare och medarbetare i DN.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.