Roland Paulsen svarar psykoanalytikerna Björn Salomonsson och Gunnar Berggren.
Nyligen skrev jag, med anledning av det uppmärksammade Kevin-fallet, om ett problem inom beteendevetenskaperna – nämligen att vi så ofta hemfaller åt tredjepersonsförklaringar (DN 23/5). Tredjepersonsförklaringar innebär att man, i stället för att utgå från människors egna erfarenheter, spekulerar i omedvetna motiv, känslor, minnen samt biologiska och sociala processer som får dem att handla som de gör.
Jag påpekade flera gånger i texten att detta är ett problem inom all beteendevetenskap och gav även exempel på hur det kan ta sig uttryck i sociologiska och neurobiologiska förklaringsmodeller. Eftersom psykoanalysen gjort sig skyldig till några av historiens mest groteska tredjepersonsförklaringar gav jag mer detaljerade exempel från Freuds praktik för att tydliggöra problematiken. Detta grundade sig även i att Sven Å Christianson, som var inblandad i både Quick- och Kevin-fallet, delvis – men inte enbart, vilket jag också betonade – byggt sina teorier på psykoanalytisk grund.
Läs mer: Roland Paulsen: Sven Å Christiansons bok om Kevin-fallet något av det mest makabra jag läst
Jag underströk dock att det vore synd om tredjepersonsförklaringar enbart associeras med psykoanalys. ”Långt ifrån alla psykoanalytiker har ju bortsett från det ’manifesta’ för att vilt spekulera om det ’latenta’”, skrev jag och gav Harry Stack Sullivan som exempel. För ett mer nutida exempel på någon som arbetar psykodynamiskt med stor inkänning och respekt för erfarenheten har jag även framhållit radiopsykologen Allan Linnér i en annan DN-artikel (27/6, 2016).
I en replik (DN 5/6) bortser psykoanalytikerna Björn Salomonsson och Gunnar Berggren från allt detta. De bemöter faktiskt inte ett enda argument i min artikel. Enligt Salomonsson och Berggren vill jag nämligen uttrycka en mängd andra budskap än vad som explicit framgår av texten. Jag vill: ange psykoanalysen som orsak till Quick- och Kevin-skandalerna. Jag vill: ”påskina att vi analytiker i gemen anser att vi kan gräva fram patientens ’sanning’ alltmedan vi allvist avvisar dennes invändningar som ’motstånd’”. Jag vill också ”påskina” att problemet med tredjepersonsförklaringar ”skulle vara okänt för eller förnekas av psykoanalytiker”.
Läs mer: Roland Paulsen vilseför om psykoanalysen i Kevin-fallet
Eftersom det inte finns några citat eller något annat manifest i min artikel som Salomonsson och Berggren kan hänvisa till för att stödja sina påståenden, menar de att jag planterat dessa implicita budskap med hjälp av tre ”vilseförande metoder”: ”presentera sin okunskap som vetskap”, ”utelämna” och ”antyda”.
Jag antar att dessa metoder måste vara omedvetna då jag själv inte känner igen dem. Särskilt att ”presentera sin okunskap som vetskap” framstår för mig som en vansinnig metod i offentlig debatt. Eftersom vi här har ett illustrativt exempel på hur tredjepersonsförklaringar kortsluter det argumentativa samtalet finns det dock inte så mycket mer att säga om saken.
Jag kan bara hoppas att Salomonsson och Berggren är mer varsamma i sina tolkningar när de behandlar patienter.