Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Roland Paulsen: Här försöker ingen trolla bort smärtan

Radiopsykologen Allan Linnér är en gudabenådad lyssnare, skriver Roland Paulsen.
Radiopsykologen Allan Linnér är en gudabenådad lyssnare, skriver Roland Paulsen. Foto: Mattias Ahlm

Lisa berättar att hon i sjuan fick reda på att några skolkamrater pratat om hennes utseende. De hade sagt att hon var äcklig och ful. Hon berättar att hon gick in i en depression då, att hon kände att hon inte ville leva längre. Nu är hon 26 år och hon kan fortfarande ångra att hon inte vågade ta livet av sig förut när hon försökte.

Hennes smärta är nu. Hon har inte ”försonats”. Inte ”rett ut” något. Inte gått i terapi och ”kommit ut som en starkare person”. Hon befinner sig mitt i rasande krig med de ”negativa tankarna”, och hittills har hon mest förlorat.

Orden letar sig långsamt fram som från en bottenlös brunn. Som lyssnare förväntar vi oss mest svärta när vi tittar ner, men djupt i mörkret glimmar det också av något som vi känner igen. Något vi anat bakom ögon, hud, skärmar och Facebook-uppdateringar, men som bara undantagsvis gett sig tillkänna.

Radiopsykologen i P1 har i veckan säsongsavslutning. Programmet har funnits länge, men under senare år har det växt. Borta är frågestunderna då psykologen expertteoretiserar och ställer diagnos. Borta är rekommendationerna om att gå i den och den terapin, utläggningarna om varför våra problem bottnar i evolutionsalstrade överlevnadsmekanismer, om att ångest och nedstämdhet ”egentligen” bara handlar om hyss som hjärnan har för sig.

Sedan Allan Linnér tog över rodret 2012 har programmet stramats upp för att låta erfarenheten stå i centrum. Slöa visdomar har ersatts av djupaste allvar. Numera är det enbart dialog vi hör. Två personer som tillsammans försöker nå konkretion. Vad består din nedstämdhet i – mer exakt? Vad händer när vi går bortom begrepp som ”depression”, ”utmattning”, ”ångest” och försöker precisera vad vi tänker och känner?

Fram träder en mänsklig kör av vittnesmål som trots den osannolika variationen tycks harmoniera i den enhet som det mänskliga lidandet utgör. Visst finns där återkommande teman. Insikten om att livet snart är över och att man aldrig hann annat än att anpassa sig till andra. Känslan av misslyckande – i arbetslivet, i kärlekslivet, i hela livet. Och meningslösheten – den mördande övertygelsen om att fortsatta strävanden inte tjänar något till. Men det är de små variationerna som paradoxalt vittnar om gemenskap.

En kvinna som fortsätter riskera sin relation genom att ständigt flörta med andra män. En man som har komplex för storleken på sitt kön och knappt vågar ta kontakt med kvinnor. Någon som vantrivs i all form av lönearbete. Och så en annan som lyckats så väl i sin arbetsanpassning att samvaron med barnen mest gör henne rastlös. Trots motsatta problem verkar skuggboxningen gälla samma skam, samma skuld, samma ensamhet.

Radiopsykologen erbjuder en möjlighet till kollektivt utforskande. Det mysterium vi står inför är långt ifrån kartlagt. Det finns ingen bra förklaring till varför förbrukningen av antidepressiva läkemedel enligt OECD nära fördubblats i Sverige på bara 13 år så att 8,4 procent av befolkningen numera konsumerar dem. Ännu svårare är det att förklara varför vi – läkemedlen till trots – verkar må sämre och sämre. Enlig Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF) uppger 19 procent av befolkningen att de har besvär med ängslan, oro eller ångest, och i åldersgruppen 16-24 år har andelen tredubblats sedan 1989. Bara på åtta år (2006-2014) har diagnosgruppen med depression och ångestsyndrom i Stockholms län ökat med 65 procent. Det är häpnadsväckande siffror.

Trots att Allan Linnér är en gudabenådad lyssnare, varsam och med absolut gehör för de mest skilda temperament, händer det ibland att förklaringsivern kommer i vägen. ”Vänta!” vill jag avbryta. ”Lägg rådgivningen åt sidan ett tag. Låt inte terapin skymma. Vi skådar in i gömda universum här. Vi upptäcker den gemensamma ensamhetens kontinent.”

Men Linnérs råd är aldrig förnumstiga. Här finns inga finala lösningar, inga metoder för att trolla bort grundsmärtan. Mest rör det sig om påminnelser om det mest fundamentala. Andas. Betrakta tankarna. Pröva att tala med en vän. Se om du på minsta vis kan bryta mot rädslans mönster.

Ett vanligt psykologbesök brukar vara kring en timme. Det kunde gott Radiopsykologens program förlängas till. En medial oas av uppriktighet, vilja till förståelse, till att tala sanning – det är vi inte bortskämda med.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.