Roland Paulsen om skitjobben som inte hjälper någon ur skiten.
I Expressen (27/5) skrev Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen, nyligen om hur arbetslösa ungdomar inte dyker upp på möten när arbetsgivare frikostigt bjuder på rekryteringsträffar. ”Förmågan att stå ut med ointressanta arbetsuppgifter är minimal”, klagar hon. Ungdomar måste lära sig att ”hugga i” och ”stå ut med en naturlig osäkerhet när man söker sitt första arbete”. Vilka jobb hennes ungdomar så envist ratar nämner hon inte.
I en annan tidning (denna) har vi kunnat läsa Niklas Orrenius och Josefine Skölds ångestsvarta reportageserie ”De osynliga” – ekonomiska migranter som saknar flyktingskäl men som slåss för sin överlevnad på det svenska samhällets botten. Här är arbetsniten stor. Tretton timmar om dagen kan man arbeta. För ett par hundralappar.
Vad beror denna skillnad på? Är arbetsmoralen större bland migranter än bland de ”etniska svenskar” som Firus beskriver?
Som migrationsforskaren Peo Hansen och andra visat präglas EU:s migrationspolitik av en dubbelhet: å ena sidan en allt mer militariserad gränsbevakning där utomeuropeiska flyktingar stängs ute eller jagas i REVA-liknande drev, å andra sidan en idé om att arbetskraftsmigration från länder utanför OECD ska uppmuntras. Trots skenbar motstridighet tycks den repressiva tendensen ha en besynnerlig inverkan på den arbetsmigration som trots allt äger rum. De ekonomiska flyktingar som lyckas ta sig över gränserna till rikare länder med begränsade eller icke-existerande uppehållstillstånd vet att de lever en osäker tillvaro. De befinner sig ”ett myndighetssamtal” från att skickas tillbaka till de länder som de flytt. Som en konsekvens får vi en samhällsgrupp som är redo att ge upp mycket för att inte stöta sig med sina arbetsgivare.
Vad vi ser är ett storskaligt experiment i total kapitalism. Om vi tänker oss att detta experiment skulle ha föregåtts av en forskningsansökan skulle den övergripande frågeställningen kunnat se ut så här: vad händer om man lägger all makt i händerna på arbetsgivaren och berövar arbetarna minsta möjlighet till motstånd?
De som läst Niklas Orrenius och Josefin Skölds reportage vet svaret. Total kapitalism leder till total exploatering. Vad vi ser är människor som arbetar för löner långt under de inte särskilt tvingande kollektivavtalen (29 kronor i timmen före skatt exempelvis). Vad vi ser är en exploatering som inte stannar vid det ekonomiska. Här finns också ett förnedringselement som bara tycks tillta ju längre ner i samhällshierarkin vi kommer. En personlig assistent berättar hur han blir ålagd att putsa redan rena glas eller räkna småfåglarna i trädgården beroende på chefens humör. En städerska hur hon beordras våttorka ett golv enbart iklädd ett förkläde. På Fastighetsanställdas förbund berättar Gesa Markusson hur samma fenomen upprepar sig: kvinnor tvingas till samlag för att få ut lönen.
Vi har sett detta nu. Och vi har sett att det inte enbart rör sig om svartarbete. Nästa gång någon påtalar vikten av att ”sänka arbetsmarknadens trösklar” bör vi minnas arbetsmigranternas berättelser. De som tar jobb på företag som Svensk direktreklam och springer i trapphus för en timlön på 50 kronor före skatt gör det enbart för att de måste. Att ungdomar som har möjlighet hellre väljer att bo hemma hos föräldrarna och eventuellt klara sig på nudeldiet är knappast uttryck för ett ”bortskämdhetssamhälle” som folkpartisten Birgitta Ohlsson twittrade apropå Svala Firus debattartikel. Det är snarare ett sundhetstecken. Varje gång en ungdom väljer bort ett reklamjobb är det ett framsteg för hela mänskligheten.
Misslyckandet står däremot de vuxna för. Skitjobb hjälper ingen ur skiten. Om ett samhälle ska bedömas utifrån hur det behandlar sina mest utsatta lever vi mitt i degenereringen.
Läs mer: Granskningen ”De osynliga”