Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Sven Å Christiansons bok om Kevin-fallet något av det mest makabra jag läst

Utredningen av fallet Kevin vilar på en psykologisk förklaringsmodell där misstanken aldrig kan brytas. Roland Paulsen läser om Sven Å Christiansons indragna bok om mordet och finner en otäck paradox.

Under den tid då jag fortfarande var psykoanalytiskt troende stötte jag på en berättelse i Peter Gays biografi över Sigmund Freud som fick mig att ana oråd. I boken beskrivs hur psykoanalysens grundare är ute och reser med sin mest lovande lärjunge Carl Jung. Jung berättar hänfört om några förhistoriska kvarlevor som hittats i Bremen. Freud, som vet att Jung ser sig själv som en möjlig efterträdare, tolkar detta som ett uttryck för Jungs oidipala önskan att mörda honom (den ”förhistoriska kvarlevan”). Freud svimmar. Jung tolkar i sin tur detta som ett uttryck för Freuds inverterade form av oidipal tvångsföreställning.

Vem har rätt?

Båda kan inte ha rätt. Antingen har Freud rätt i att Jung har en omedveten önskan om att bli av med honom. Eller så har Jung rätt i att Freud projicerar sina rädslor på honom. Det kan också hända att båda har fel.

Problemet illustrerar en skillnad mellan vad den amerikanske sociologen John Levi Martin kallar för förstapersonsförklaring och tredjepersonsförklaring. Jungs eget svar på varför han ville tala om de förhistoriska kvarlevorna – att han fann dem intressanta – är en förstapersonsförklaring. Den utgår från Jungs egen erfarenhet. För Jung själv är det den mest direkta kunskap han kan få. Han kan förstås skärpa sin uppmärksamhet, reflektera över varför hann fann kvarlämningarna så intressanta och så vidare, men ingen har bättre tillgång till Jungs medvetande än Jung själv.

En tredjepersonsförklaring sätter den personliga erfarenheten inom parentes för att i stället förklara individens beteende utifrån faktorer som individen själv är omedveten om. Det kan vara omedvetna trauman eller drifter, men även sociala faktorer (strukturer, diskurser, ideologier) eller något biologiskt substrat som gener eller hjärna. Jung kanske själv trodde att det var kvarlämningarna som intresserade honom, men egentligen var det den omedvetna tanken på att Freud skulle förvandlas till en förhistorisk kvarlämning som fick honom att berätta om dem.

Läs mer: Johan Croneman: SVT:s ”Fallet Kevin” är vasst och viktigt men väcker frågor som gnager i mig

I två nya böcker, ”Thinking through methods” (2017) och ”The explanation of social action” (2011), argumenterar Martin för att beteendevetenskapen varit och är alltför inriktad på tredjepersonsförklaringar. Även om tredjepersonsförklaringar kan vara sanna förblir de behäftade med osäkerhet så länge de går stick i stäv mot förstapersonsförklaringar. Vi kan till exempel säga att en diskurs påverkat en person att handla på ett visst sätt, men så länge personen själv inte känner igen sig finns det goda skäl att ompröva vår teori. En risk, menar Martin, är annars att vi som forskare beter oss ”sociopatiskt” när vi förbiser personers egna erfarenheter. En annan risk är att tredjepersonsförklaringarna uppmuntrar till en auktoritär experttilltro där teorier om vad som orsakar olika erfarenheter blir viktigare än erfarenheterna i sig.

Det sistnämnda problemet tilltar dramatiskt vid maktasymmetri, enligt Martin. Ett exempel är terapisessioner där terapeuten (uttalat eller inte) antas ha bättre grepp om patientens medvetande än patienten själv. Ett annat exempel, skulle jag tillfoga, är förhörssituationer där vuxna försöker få barn att minnas rätt.

Tack vare DN-artiklarna om Kevin-mordet och Dan Josefssons journalistiska insatser med granskningarna av samma fall och Quick-affären har vi i Sverige fått en inblick i denna problematik som få andra nationer. I Josefssons serie om Kevin-fallet får vi bland annat följa femårige Robin som under tidiga förhör säger att han inte vet hur Kevin dog, för att efter ytterligare förhör (totalt ska de uppgå till ett trettiotal) säga att Kevin fått en kniv i magen. Han pekar ut några olika mördare i skolkatalogen, säger god jul, att hans bror var med nere vid sjön, att han inte var med, fram och tillbaka, puttar en docka i vattnet, berättar (efter att ha fått över hundra frågor om Kevins hals) att Kevin ramlat och slagit i halsen, att de burit honom till lastpallen trots att det tycks tekniskt omöjligt – och så vidare.

Trots ambitionen att motverka monstrifiering vill Christianson visa att mördare inte är som vi andra.

Att pojken till slut utpekas som mördare ter sig i dag svårsmält. Som tittare tänker vi att förhörsprocessen omöjliggör en oförvrängd kommunikation av pojkens erfarenhet. Men hur kommer det sig att erfarna förhörsledare, barnpsykologer och en professor i psykologi kunde tolka situationen så annorlunda?

Här är det lätt att anlägga tredjepersonsförklaringar: grupptänk, prestigesträvan, omvärldens förväntan på att lösa mordgåtan och annat som sannolikt påverkat även om vissa av de inblandade skulle förneka det. Ett sätt att närma sig aktörernas livsvärld är att lyssna på vad de själva säger. Med Sveriges i dag troligen mest diskuterade professor, Sven Å Christianson, är detta särskilt tacksamt. Christianson har nämligen själv förklarat sin syn på så väl Quick- som Kevin-fallet i bokens fria form.

I den numera indragna ”I huvudet på en seriemördare” (2010) säger sig Christianson vilja motverka den ”monstrifiering” av gärningsmän som onekligen äger rum massmedialt och inom populärkultur. Att denna lovvärda ambition utmynnat i något av det mest makabra jag läst tillhör en av bokens gåtor.

Gällande Kevin-fallet återkommer Christianson till noggranna beskrivningar av hur bröderna kväver Kevin med en pinne och sparkar honom. Men Christianson stannar inte där. En detalj som han vid två tillfällen skildrar i boken är hur bröderna ställer sig på Kevins hals efter att ha kvävt honom – ”kanske för att försäkra sig om att han var död, kanske i triumf över vad de återkommit”.

Detta kan framstå som en onödig spekulation, men i Christiansons teoribygge fyller den en funktion. Trots ambitionen att motverka monstrifiering vill Christianson visa att mördare inte är som vi andra. Därför betonar han också att Kevins död inte var en olyckshändelse. ”Det var ingen lek som spårat ur”, skriver han. Särskilt den äldre brodern var en klart suspekt person, om man får tro Christianson:

”Sjuåringen hade tidigare visat ett häftigt humör och brukade ta stryptag på sin lillebror och andra barn. För att visa honom hur farligt detta kan vara, hade de vuxna tagit hem böcker om kroppens anatomi och visat vad som händer när tillförseln av luft stoppas. Sjuåringen omsatte sedan denna information till mordhandlingar.”

Vad lär vi oss här? Sjuåringen har tagit stryptag. Är detta ovanligt bland sjuåringar? Själv var jag en hejare på att ta stryptag när det blev slagsmål, men vad vet jag. Därefter har sjuåringen lärt sig om kroppens anatomi, och omsatt informationen till – nota bene – ”mordhandlingar”. Detta besynnerliga barn, som inte begrep hur man stryper människor förrän han såg det i en anatomibok, kan alltså ha mördat flera människor, enligt Christianson. Eller var pluralböjningen bara slarv?

Det spelar inte så stor roll. Viktigast är att brodern passar in på Christiansons favoritmodell enligt vilken vissa personer har känslor, tankar och minnen som ”fryses inne”, vilket leder till ett ”inre drama” som genom mord och övergrepp ”iscensätts i yttervärlden”.

”Det inre dramat tar en genväg förbi både tanke och känsla över till utagerandet. Jag kan tänka mig att just detta sker när barn dödar andra barn, till exempel i fallet i Arvika, där fyraårige Kevin dödas av ett syskonpar”, skriver Christianson.

Detta leder oss till en annan motstridighet i boken. Om förhörssituationer skriver Christianson att det är viktigt att skapa ”trygghet och tillit” och för detta behövs ”kunskap, tid och kontinuitet”. Detta är säkert sant, men om den i dag uppenbara risken att alltför stora doser av tid och kontinuitet kan ha motsatt effekt på trygghet och tillit, skriver Christianson inget. Ett annat fenomen som knappt diskuteras är suggestion – hur tredjepersonsförklaringar tränger in i den subjektiva erfarenheten.

Desto mer skriver Christianson om de problem som gärningsmän kan ha med att minnas. Här bör man notera att Christianson faktiskt inte använder uttrycket ”bortträngda minnen”. Däremot skriver han om hur ”svårigheter eller motstånd mot att minnas” kan bero på olika upplevelser i samband med brott.

Att hitta indicier på att någon nog har en pervers natur är inte svårt.

Kanske är just denna idé om ”motstånd” det mest psykoanalytiska i Christiansons förklaringsmodeller. Psykologiskt motstånd – mot att minnas, mot att berätta – har, som Martin påpekar, en lång historia inom psykoanalysen. Problemet med motståndsidén är att den så lätt leder till vad sociologen Erving Goffman kallar ”looping”, en tolkningssituation där misstanken inte kan brytas. Om ett mordmisstänkt barn uttryckligen erkänner, bekräftar det förstås misstanken. Men om barnet förnekar eller presenterar en uppsjö felaktiga uppgifter om hur mordet skulle ha gått till, kan det också fungera som bekräftelse då det visar hur barnets uppsplittrade jag kämpar med sitt motstånd.

Denna rundgångsproblematik präglar psykoanalysens historia. Ju mer Freud och Jung förnekar varandras teorier, desto mer bekräftar de sitt motstånd och, indirekt, att den andres teori är sann. Ett mer groteskt exempel är fallet ”Dora” där Freud tycker sig se att hans analysand på ett omedvetet plan är sexuellt attraherad av den man som antastat henne, samt av mannens fru och (behöver det ens sägas?) av sin pappa. Doras återkommande hosta kopplar Freud vidare till omedvetna fantasier om oralsex.

När Dora informeras om hans teorier och avbryter analysen betraktar Freud detta som ett misslyckande, men han ser också hennes starka reaktion som en bekräftelse på att han haft rätt. Det finns helt enkelt inget Dora kan säga för att motbevisa hans teori. Med sin knivskarpa (och inte alls reduktionistiskt sexfixerade) blick kan Freud se att Doras protester är ett uttryck för ”motstånd”.

Även om vi i den freudianska traditionen hittar de mest extrema exemplen på hur våldsamma tredjepersonsförklaringar kan vara, finns en risk att fenomenet enbart associeras med psykoanalys. Långt ifrån alla psykoanalytiker har ju bortsett från det ”manifesta” för att vilt spekulera om det ”latenta” (till exempel skiljer sig Harry Stack Sullivan väsentligt från Freud på denna punkt), och lite pekar på att det neurobiologiska paradigm vi sannolikt har att se fram emot kommer att undgå problemet (i Christiansons seriemördarbok varvas för övrigt de psykoanalytiska spekulationerna med spekulationer om gärningsmännens hjärnor och möjliga hjärnskador).

Exempelvis placerar en diagnos som psykopati (som bland annat förklarats med underaktivitet i amygdala och ventromediala cortex) individen i en snarlik loop. Om hen beter sig aggressivt så är detta ett uttryck för psykopatin. Men om hen är trevlig och hjälpsam så är detta också ett uttryck för diagnosen eftersom hen då ägnar sig åt psykopatisk manipulering av sin omgivning.

Kanske är en del av problemet att tredjepersonsförklaringar så lätt skänker en upphöjd känsla av att ha ”sett igenom” den andre. Jag kallar någon för ”psykopat” eller ”narcissist”. Jag ser sanningen i vitögat. Människor stöps i formar, deras karaktärer är oföränderliga, jag kallar en spade för en spade och jag är smart som gör det.

Men tänk om detta misstänkliggörande är bland det enklaste som finns? Tänk om det ”egentligen” är en lätt korkad aktivitet? Att hitta indicier på att någon nog har en pervers natur är inte svårt. Uppslag och idéer levereras dagligen i strömmen av berättelser om mänskligt förfall. Vår tid är inte naivitetens. Vår tid är cynismens. Och lång är vägen till tilliten och den i dag närmast förbjudna tanken att de flesta människor vill väl. 

Roland Paulsen

Född 1981.

Docent i sociologi.

Fick sitt stora genombrott med boken ”Vi bara lyder” (Atlas, 2015).

Aktuell med ”Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin”, en reviderad utgåva av hans första bok från 2010.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.