Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 03:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ronny-ambjornsson-diderot-larde-oss-att-vi-alla-ar-hycklare/

Kulturdebatt

Ronny Ambjörnsson: Diderot lärde oss att vi alla är hycklare

Diderots och D'Alemberts resonerande encyklopedi, 1751 Illustration: TT

På 1700-talet betydde filosofi ungefär reflekterat liv. Och det är just i reflexioner om vardagslivet som man kommer Denis Diderot närmast, menar Ronny Ambjörnsson. ”Jag älskar filosofin som lyfter mänskligheten. Att degradera den är att uppmuntra till brott”, skrev upplysningsfilosofen Diderot.

Varför, frågar sig författaren Denis Diderot (1714-1784) , finner vi ”större behag i en vacker skiss än i en vacker tavla? Därför att den äger mer av liv och mindre av form … I tavlan ser jag något utsagt, men i skissen anar jag en mångfald som knappt ens antyds där.” Skissen innehåller möjligheter för betraktaren, men nöjer sig med det. Betraktaren får tänka vidare själv. Det outsagda lockar.

Diderot förknippas mest med upplysningens stora Encyclopedi, ett verk som han, tillsammans med matematikern och fysikern D'Alembert, redigerade mellan 1750 och 1772. Encyclopedin är ett försök att systematisera och framställa mänsklighetens ”samlade vetande” i en uppslagsbok. Den består av 74.000 artiklar i olika ämnen. Till artiklarna är fogade detaljerade illustrationer om samtida hantverksmiljöer – Diderots far var knivsmed, uppskattad för sina kirurgiska verktyg: precision i tanke och formuleringar var ett värde som även Diderot slog vakt om. En till hälften dold religionskritik väckte stor uppmärksamhet för dem som i Encyclopedin förstod att läsa de många korshänvisningarna. Som till exempel i artikeln om kannibaler där det hänvisas till ordet nattvard, och i artikeln om Noaks ark som handlar om hur mycket virke som användes för byggandet av arken, hur många djur som räddades och hur mycket gödsel dessa producerade, samt de sätt på vilket gödseln togs om hand.

Samtidigt var Diderot upptagen av tankelekar av olika slag, som om arbetet med Encyclopedin med dess totalitära anspråk frammanade sin motsats, infallet, de lekfulla försöken. Diderot var känd för sin spirituella konversation, men också för sin insiktsfulla tystnad. Det är, skriver han till sin Sophie, ”otroligt hur väl känsliga själar förstår varandra utan att tala”. Han spatserar med danske ministern i en lummig park där buskar och träd tillsammans skapar intryck av ett ”luiftigt féeri” som om verklighetens lagar för tillfället var satta ur spel. ”Ett ord som undslipper oss, en tankspriddhet, en vag och osammanhängande reflexion, en fjärran sorgsenhet, ett halvkvävt ord, ljudet av en röst, sättet att röra sig, blicken, uppmärksamheten, tystnaden, allt avslöjar dem för varandra.” 

Men Diderot kunde också vara väldigt livlig i sin konversation, han hade svårt att hålla tillbaka sig själv. Det berättas att han under sitt besök hos den ryska kejsarinnan Katarina så ivrigt talade med henne att hon fick placera ett litet bord mellan sig själv och sin gäst: han hade för vana att slå kejsarinnan på knät när han drev hem sina poänger.

Sophie Volland är hans älskarinna, men samtidigt hans närmaste tankepartner, ett ord utan könsbestämning – ”min Sophie är man eller kvinna efter behag.” Hon är den han helst pratar med, förutom med sig själv. Hans tankar har ofta, skriver han, karaktären av samtal, han går ”in i sig själv och ut igen”. 

Upplysningen är en tankeströmning och Diderot befinner sig i den innersta kretsen; han var nära vän med Rousseau, men bröt med honom, han var också vän till Voltaire som han visserligen inte bröt med, men heller aldrig riktigt gillade. Men upplysningen är ingen rörelse, som man skulle kunna tro när man ser de olika kretsarna gripa in i varandra. Anhängarna var skeptiska till kyrka och dogmer, men flertalet var deister, de trodde på en Gud, men hur denne skulle karakteriseras var de osäkra på. Men Diderot var ateist, trots, eller tack vare, tidigare teologiska studier. Och upplysningens gemensamma vision handlar om ett förnuftigt och rättvist samhälle där samhällsklasserna lever i fred med varandra. Ljuset i ordet upplysning är förnuftets ljus. Alla orättvisor, tänkte man sig, har sin grund i en frånvaro av förnuft. Ojämlikheten är oförnuftig, det orättfärdiga och ojämlika faller till sist på sin egen orimlighet.

Encyclopedin kan i mycket beskrivas som Diderots insats, även om han inte var ensam med redaktörsarbetet. Encyclopedin har en längre titel, ”Encyclopédie, ou dictionnaire raissoné des sciences, des arts et des métiers”. Det är ett resonerande uppslagsverk, och det är inte I första hand kunskap som Diderot vill förmedla, utan snarare verktyg till att förstå och förhålla sig till denna kunskap, hävdar Andrew S Curran, den siste av Diderots många levnadstecknare i sin bok ”Diderot and the art of thinking freely”. Vid sidan av Encyclopedin har Diderot skrivit en rad texter som aldrig publicerades under hans livstid. Och det är i första hand till dessa som dagens Diderotläsare vänder sig. De handlar på många sätt om förhållandet mellan tanke och text.

Språkets uppkomst är ett ämne Diderot ofta kommer in på. Adjektiven föregår, tänker han sig, substantiven. Om barnet ser en blå sten är det färgen som först uppmärksammas. Därefter kommer formen, ett stycke materia i en av stenens många former. Men det är färgen som i barnets ögon skiljer denna sten från andra stenar, enhetligheten är färglös. Och från formen utgår en abstraktionsprocess, som skiljer det tillfälliga från det nödvändiga. När det gäller en människa är det mycket som försvinner i denna process: kroppens olika gester och hållningar, ansiktens uttryck och dess mimik. På scenen kan dessa gestaltas, men knappast i en skriven text. Gester och uttryck är ord i vad Diderot kallar ”hjärtats språk”, ett språk vars grammatik Diderot vill beskriva och bestämma. När Diderot var på teatern kunde det hända att han stoppade bomull i öronen för att undgå ”ordens tyranni”. (Hans egna pjäser blev aldrig några framgångar).

Vid sidan av teater- och konstkritik skrev Diderot ett slags essäer i brevform, Brev om de blinda, Brev om de dövstumma. Brevformen ger honom ett pedagogiskt uppdrag, så att säga. Han vänder sig till någon, han vill övertyga och lägga fram sin uppfattning. Han skrev också dialoger, samtal. Den mest kända av dessa är den som fått titeln Rameaus brorson. Den visade han emellertid bara för de allra närmaste vännerna. 

Rameau var berömd tonsättare, hans brorson musiker, men också något annat: en kringvandrande bohem på Paris gator, en bråkmakare som gjorde vad som föll honom in och som sällan tog några hänsyn. Han kallas i dialogen lui, han, medan Diderot är moi, jag. Båda är ateister och materialister. Men medan moi hävdar att det finns en grundläggande godhet hos alla människor förnekar lui att så är fallet. Det enda som i sista hand räknas är, hävdar lui, hur vi mår, och den bästa mätaren på vårt välbefinnande är ” hur ofta vi går på pottan.” (Diderot hade problem med matsmältningen).

Det som skapar spänning i detta tankedrama är att lui och moi kan ses som två sidor hos samma person. Tror vi egentligen på den goda moral vi hävdar, eller är den ett påhitt som är nödvändigt i ett samhälle men knappast annars. Det kanske inte finns några universella värden. Men för att kunna leva med varandra måste vi intala oss att det är så. Vi är alla hycklare, var vi än bor och hur vi än lever, rika som fattiga. Så är det i alla samhällen, alla håller vi oss med en moral. Jag menar, skriver Diderot i ett annat sammanhang ”att människorna är ungefär lika överallt, och att man måste räkna med samma laster och samma dygder”. Det är i grunden ingen skillnad mellan kineser och européer, västindier och ostindier – en ovanlig uppfattning på Diderots tid. Människor har olika religioner, talar andra språk, har andra kläder och ibland annorlunda hudfärg. Men: moralen är i stort sett densamma. Det måste den vara i en gemenskap.

Finns det något skäl till att läsa Diderot i dag? Hans intellektuella uppriktighet är ett skäl, de kluriga resonemangen ett annat. Hans stil är pregnant, det finns en elegans i det mesta han skriver, men också överraskningar. Ta till exempel breven till Sophie. Där lever 1700-talet upp som man föreställer sig det i aristokratiska miljöer – som om människorna i en tavla av Watteau plötsligt fick liv och trädde ur sina målade roller, promenerande och konverserande. Vad pratar de om? Kanske det som Diderot skriver till sin älskarinna. Till exempel: han vandrar längs floden Marne. ”Den floden är ett gott sällskap, man förlorar den ur sikte, återfinner och förlorar den igen, och alltid är den vacker.” Eller så berättar han för henne om hur han tillbringar sin dag, ofta på samma sätt från dag till dag. ”Klockan åtta stiger jag upp, det må vara dag eller inte. Jag dricker mina två koppar te. Oavsett om det är fult eller vackert väder öppnar jag fönstret och andas lite frisk luft. Jag stänger in mig och läser”. Eller också fantiserar han om ”det lilla slottet” en imaginär plats där han i sina dagdrömmar ofta befinner tillsammans med Sophie. ”Där ska vi utan soffor, tavlor och speglar vara de lyckligaste bland dödliga genom det goda vi gör … Jag älskar filosofin som lyfter mänskligheten. Att degradera den är att uppmuntra till brott.”

Ordet filosofi hade en lite annan innebörd på 1700-talet än i dag. Det betydde ungefär reflekterat liv. Och det är kanske i hans reflexioner om vardagen man kommer honom närmast. Han tycker att han lever ”ett efterhärmande liv”, skriver han till Sophie. Han fogar sig i andras tankar, han är ”som en hund man lärt att gå på två ben”. Det är lite av klassresenärens problematik. Han hoverar sig, håller med, men skäms för sin hållning. Vad är det som får honom att bete sig som han gör? Han vill bättra sig, men fastnar i samma tankar och beteende. Han bestämmer sig för att försöka ”ta sitt intellekt på bar gärning”, men försöket faller på omöjligheten att vara både betraktare och betraktad. Det förhåller sig, skriver han till sist ”med intellektet som med ögat: det kan inte se sig självt.”