Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Så blev flyktingmottagande en svensk paradgren

Stöddemonstration för flyktingar på Medborgarplatsen den 6 september i år.
Stöddemonstration för flyktingar på Medborgarplatsen den 6 september i år. Foto: Anna-Lena Wejderman

I diskussionen om flyktingmottagandet glömmer man ofta den starkt flyktingvänliga opinion som alltid funnits i Sverige. Så småningom tog den plats även i politiken. Historikern Pär Frohnert följer rörelsens väg från 1930-talet till i dag.

I dag ser vi i Sverige, och i flera andra länder, hur många enskilda personer och en rad organisationer ställer upp med ideellt arbete för att bistå flyktingar. Människor verkar som volontärer, organiserar insamlingar, upprop och solidaritetsmöten. De senaste veckorna har en rad paralleller gjorts i medierna med andra världs­krigets flyktingkris. Även frivilligorganisationernas roll bör då lyftas fram för att ge en rättvisande bild.

En tyvärr alltför vanlig föreställning är att den svenska opinionen under 1930-talet och andra världskriget skulle ha varit kompakt flyktingfientlig. Och visst, det är inte svårt att hitta belägg för en sådan opinion. Vi hittar den bland ämbetsmännen. Det framgår av den ökända formuleringen i 1936 års utredning om en ny utlänningslag: ”Än mindre kunna de, som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad, behandlas som politiska flyktingar.”

Det var naturligtvis judarna som åsyftades. Hätskheten mot judiska flyktingar återfinns också bland studenterna: ”Bollhusmötet” i Uppsala i februari 1939 som krävde stopp för ”judeimporten” är välkänt.

Men ofta glöms det bort att det också fanns en antifascistisk och flyktingvänlig opinion även utanför de judiska kretsar som försökte hjälpa sina trosfränder. De här uppfattningarna återfinns inom delar av arbetarrörelsen, bland kommunisterna, hos vissa liberaler och inom folkrörelser som till exempel frikyrkorna. För arbetarrörelsen och kommunisterna var ju nazismen en ideologisk huvudmotståndare. LO:s uppmaning till köpbojkott av tyska varor 1933 och den omfattande Spanienhjälpen kan här illustrera den antifascistiska opinionen.

De här grupperingarna krävde en liberalare flyktingpolitik. Visserligen tassade många socialdemokratiska tidningar inför regeringen, men några valde en skarpare ton. På samma sätt var det med LO:s fackförbund, här var typograferna drivande. Syndikalisternas tidning Arbetaren blev en röst för en mer flyktingvänlig politik. Och alla studenter var inte negativa till flyktingar. Ola Larsmo påminner i sin bok ”Djävulssonaten” om att Bollhusmötet hade utlösts av att studentorganisationer med kopplingar till folkrörelserna hade uppvaktat regeringen om ta emot fler flyktingar. Liknande krav kom också från frikyrkomötet 1939.

Den flyktingpolitik som bedrevs fram till dess att den tyska krigslyckan vände var synnerligen restriktiv, även i ett europeiskt perspektiv. Den här, korrekta, negativa bilden, av svenskt agerande under trettiotalet och andra världskriget får dock ibland skymma att det sker en dramatisk förändring till det positiva från och med 1943. Under den första perioden tog Sverige i viss utsträckning emot politiska flyktingar; men då nästan enbart social­demokrater och fackföreningsfolk. Kommunister var oönskade. Trots att judar som bara kände ”vantrevnad” inte erkändes som politiska flyktingar lyckades ändå ett antal få uppehållstillstånd. När situationen tillspetsades under 1938 medverkade Sverige på hösten till särskilda hinder för judarna – J-passen är både välbekanta och ökända. Sverige kunde hela tiden på grund av sitt läge utan landgränser till Tyskland lättare kontrollera sitt territorium – då som nu – och utestänga oönskade. Att komma åt aktörernas motiv för politiken är inte lätt. Vad vi kan konstatera är att konsekvenserna var antisemitiska.

Till saken hör att asylrätten vid den här tiden inte sågs som flyktingens rätt till skydd, utan den mottagande statens rätt att ge uppehållstillstånd. Sverige höll sig också i hög grad utanför de avtal som togs fram i Nationernas förbunds regi. Regeringen slog i stället vakt om Sveriges suveränitet. Med de här förutsättningarna förvånar det inte att det vid krigsutbrottet inte fanns mer än cirka femtusen flyktingar i landet, varav två tredjedelar var judar. Många var dessutom ”transmigranter”, främst bland judarna, de förutsattes fortsätta till andra länder.

Avgörande var också att det fram till sommaren 1939 inte fanns någon statlig flyktinghjälp. Detta var inget unikt för Sverige. De flyktingar som man ändå tog emot fick ”inte ligga det allmänna till last”, de skulle kunna försörja sig själva eller ha egna medel. I bästa fall kunde ekonomiska garantier från privatpersoner eller organisationer godkännas av myndigheterna. Effekten blev att flyktingarna kom att bli beroende av ideella flyktingkommittéer, vilka ända fram till krigsutbrottet kom att spela en avgörande roll. Viktigast var Mosaiska församlingen i Stockholm som tog sig an sina judiska trosförvanter och Arbetarrörelsens flyktinghjälp som hjälpte socialdemokrater och fackföreningsfolk.

Mosaiska församlingen finansierade hjälpen med uttaxering bland sina medlemmar och senare också med stöd från internationella organisationer. Arbetarrörelsens flyktinghjälp, som drevs av LO och SAP, förfogade över stora ekonomiska resurser via fackföreningsavgifterna. Andra organisationer var helt beroende av insamlingar; det gällde Röda hjälpen som bistod kommunister, och Insamlingen för landsflyktiga intellektuella som i huvudsak hjälpte judar. De flesta kommittéer var fattiga. Man kunde inte hjälpa alla, och man inriktade sig, mer eller mindre krasst, på att hjälpa just sin specifika målgrupp.

I flyktingkommittéerna med borgerliga förtecken var påfallande många kvinnor drivande. Mia Leche Löfgren som var gift med den framstående liberalen Eliel Löfgren var under några år vice ordförande för Insamlingen för landsflyktiga intellektuella. Ingrid Segerstedt Wiberg, dotter till Torgny Segerstedt, var centralgestalten bakom Göteborgs hjälpkommitté för tyska landsflyktiga och samarbetade nära med Kerstin Felix (Cruickshank) som personligen och på plats såg till att flyktingar från Tjeckoslovakien kunde komma till Sverige.

Med krigsutbrottet förändrades förutsättningarna för hjälparbetet och från och med hösten 1939 började statliga medel utgå till kommittéerna. Stödet var tänkt att i första hand bekosta vidare emigration för transmigranterna, men också för att bekosta kommittéernas löpande verksamhet. Under de första åren täckte dock bidraget bara en mindre del av kostnaderna.

Flyktinghjälp bedrevs också av Svenska Israelsmissionen, som hade en station i Wien för ”judemission”. Efter ”Anschluss” i mars 1938 började man hjälpa framför allt döpta judar att ta sig ut ur Österrike, bland annat till Sverige. Av Socialstyrelsen fick man en inofficiell mindre kvot för barn och ungdomar; av de senare kom flera att placeras i ett läger som drevs av Missionsförbundet. För kvoten stipulerades att inga andra än barnen och ungdomarna skulle kunna få uppe­hållstillstånd. Men när föräldrarnas liv hotades försökte ändå Israelsmissionen och Missionsförbundet i vissa fall att utverka inresetillstånd och lämnade ekonomiska garantier, och i några få fall var man framgångsrika. I december 1941 – när det i stort sett var omöjligt för judar att komma ut ur Tyskland – satte Socialstyrelsen definitivt stopp för försöken att få ut fler anhöriga. Den minst sagt cyniska motiveringen var att tilldelningen av statligt stöd. Vid den här tiden täckte dock det stödet inte mer än kanske 10–15 procent av kostnaderna. Pontus Rudberg kan i sin kommande avhandling, ”The Swedish jews and the victims of nazi terror, 1933–1945, visa att samma förändrade villkor också gällde för Mosaiska församlingen i Stockholm. Församlingen låg ju på myndigheterna om att ge anhöriga och släktingar inresetillstånd.

I samband med mottagandet av de danska judarna i oktober 1943 inleddes en markant omsvängning av flyktingpolitiken. Krigshändelserna gjorde också att man helt enkelt ställdes inför att flyktingar tog sig in på Sveriges territorium. Framför allt kom man att ta emot skandinaviska flyktingar och i krigets slutskede också en stor grupp av evakuerade finländare. Här kunde man dock räkna med att flyktingarna skulle återvända hem när kriget var slut. Det var med balterna som kom hösten 1944 som Sverige på allvar ställdes inför att ta emot en flyktinggrupp som antagligen skulle bli kvar i landet.

Till kursändringen hör att Sverige tog sig an stora räddningsinsatser för judar: Raoul Wallenberg i Budapest 1944 (visserligen med amerikanskt uppdrag och finansiering) och aktionerna 1945 med Vita bussarna och UNRRA-aktionen där totalt cirka 30 000 människor fick en fristad i Sverige. De svenska insatserna är de största internationella hjälpinsatserna som över huvud taget gjordes för judar under kriget. Ett viktigt motiv var säkerligen en önskan att förbättra Sveriges goodwill inför de västallierade, men det gör inte hjälpen mindre betydelsefull.

På vissa sätt kan man säga att den re­striktiva linjen kvarstod även efter kriget. Judarna från koncentrationslägren var ”repatriandi”, man ville helst att de skulle återvända hem. Man ”repatrierade” också sovjetiska krigsinternerade mot deras vilja. Påfallande är också att regeringen efter kriget inte ville ta emot ”displaced persons”, i regel judar, som blev sittande i flyktingläger under lång tid. Detta samtidigt som började man rekrytera sudettyska flyktingar och nordbor som arbetskraft.

Det var först med Sveriges helhjärtade stöd för FN som internationell organisation och införlivandet i den nya utlänningslagen 1954 av reglerna från Genèvekonventionen 1951 om flyktingars rätt till skydd som Sverige på allvar bröt med den restriktiva hållningen och förband sig att följa internationella överenskommelser. Det vägvalet har sedan dess haft en avgörande betydelse för Sveriges flyktingpolitik.

Pär Frohnert

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.