Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 08:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-har-firar-en-liberal-nationalist-den-sjatte-juni/

Kulturdebatt

Så här firar en liberal nationalist den sjätte juni

Medborgararceremoni i Stadshuset för nya svenska medborgare, den sjätte juni 2018. Foto: Eva Tedesjö

Kan man fira Sveriges nationaldag även om man tror på individens frihet och är motståndare till nationell chauvinism? Statsvetaren Gina Gustavsson svarar ja – med ett par viktiga förbehåll.

Den sjätte juni stirrar frågande tillbaka på mig från kalenderns blad. De omkringliggande försommardagarna är fyllda av riter och gemenskap: studentmottagningar, skolavslutningar, sommarfester, midsommar och Almedalen. Men mitt i den sociala yra som drar in över landet i juni ligger nationaldagen där, lika tom och ouppbokad varje år. 

Faktum är att jag aldrig varit med om att någon i min bekantskapskrets föreslagit att vi ska fira den sjätte juni tillsammans. Och den enda gången jag själv föreslagit det för någon så var det, såklart, för gäster från utlandet. Då kunde jordgubbar och rentav små svenska flaggor ursäktas. Vi lärde ut kubb och drack snaps och skämtade om Danmark. 

Men utan utländska alibin – vad ska en liberal egentligen göra den sjätte juni? Kan man fira Sverige om man tror på individens frihet? Får man vara nationalist om man är liberal?

Nej, menar Andreas Johansson Heinö (Borås Tidning 3 feb 2019), Malte Persson (Expressen 7 feb 2019, Expressen 15 okt 2018) och Christer Nylander (L) (Kvällsposten 5 maj 2019). Om man är liberal kan man på sin höjd vara konstitutionell patriot, som den tyske filosofen Jürgen Habermas föreslagit. Man får alltså älska den svenska demokratin, som för övrigt är förvillande lik våra grannländers. Men man ska akta sig noga för allt tal om nation, kulturell gemenskap och gruppidentitet. 

Jo, invänder andra röster i debatten; liberaler inte bara får utan bör vara nationalister. Den liberala beröringsskräcken inför allt vad nationalism heter är historielös, hävdar Johan Wennström (SvD 29 januari 2019). Den är även psykologiskt orealistisk, menar Björn Östbring i en ny doktorsavhandling (”Migrationspolitiska dilemman”, Lund, 2019). Invandring, menar Östbring, eroderar den gemensamma identitet som ytterst är en förutsättning för det aktiva och tillitsfulla samhälle som liberaler eftersträvar. Jenny Sonesson förespråkar en liknande liberal nationalism, som hon menar ”står i skarp kontrast till liberal universalism och har på många sätt mer gemensamt med konservatism” (Axess nr 3 2019).

Men båda sidorna har fel. Liberaler kan visst vara nationalister i bemärkelsen att de försvarar en politik som syftar till att upprätthålla en gemensam nationell identitet. Kruxet är bara att denna nationella identitet måste vara just liberal och inte konservativ. 

Liberal nationalism handlar inte om att nationen sätts som politikens överordnade mål. Självklart måste individuella rättigheter respekteras, liksom det faktum att människor nästan alltid också identifierar sig med andra gemenskaper än den nationella. Men den liberala nationalismen menar att just därför bör vi även eftersträva en övergripande nationell identitet, som påminner oss om att vi också har något gemensamt. Denna insikt går att finna hos alltifrån den rysk-judisk-brittiske Isaiah Berlin, som kritiserade den positiva friheten under kalla kriget, till min kollega David Miller i Oxford i dag och den kanadensiske multikulturalistiske filsofen Will Kymlicka.

Innehållet i den gemensamma nationella identiteten är för liberala nationalister tjockare än Habermas konstitutionella patriotism. Men också tunnare än den etniska gemenskap som allt oftare åberopas världen över. Det är nämligen kulturen som den liberala nationalismen vilar på. Och kulturens innehåll avgörs både av vad vi väljer att lyfta fram ur vårt kulturarv och det nya vi skapar i landet var dag. 

Nationen är alltså allt annat än en ödesgemenskap. Den är något vi gör varje dag, när vi bråkar om vilka vi vill vara. Den nationella kulturen ska stötas och blötas och vara öppen för förändring. Den måste bereda plats för nya eller bortglömda minoriteter. Och den hör hemma i offentligheten, inte i det privata. Att säga att i Sverige skakar vi hand eller visar vår hjässa utan huvudduk är därför inte ett utslag av liberal utan konservativ nationalism. 

Samma sak är det med slutsatsen att invandring alltid skulle utgöra ett hot mot den nationella gemenskapen. Det som är ett problem för den liberala nationalismen är inte invandring i sig, utan risken att den gemensamma nationella identiteten inte ändrar sig i tillräckligt snabb takt för att lyckas inlemma gamla och nya svenskar med varandra. 

Vårt förflutna ska inte idealiseras och våra nationella ikoner inte lyftas över all kritik. Däremot måste vi känna till vår egen historia – just för att kunna stå emot försök att förvränga och försköna den. En liberal nationalist har alltså anledning att kunna sin heliga Birgitta, sin Gustav Vasa, sin drottning Kristina, sin Per Albin och sin Astrid Lindgren. Men inte att vörda dem. 

Nu kanske det låter som att den liberala nationalismen är lika abstrakt och känslofattig som Habermas konstitutionella patriotism, trots allt. Men den liberala nationalismen uppmanar visst till känslor. De är bara av ett annat slag än de typiskt konservativa. I stället för andäktighet och obrottslig lojalitet mot de döda ska vi odla vår förmåga till sympati och solidaritet med de levande. De viktigaste nationella banden är alltså inte lodräta utan vågräta. Vi ska visa intresse för och omsorg om våra landsmän. 

Detta går tillbaka till en tanke som formulerades av den brittiske tänkaren John Stuart Mill, såväl som den italienske politikern Giuseppe Mazzini på 1800-talet: Individen, även den liberala, behöver lära sig att vidga sina cirklar. På senare tid har liknande tankegångar förts fram av till exempel den amerikanske filosofen Martha Nussbaum och den israeliska politisk-teoretikern och politikern Yael Tamir (”Why nationalism?”, Princeton University Press, 2019). 

När vi väl lärt oss att känna solidaritet inom landets gränser så kan vi även försöka vidga den ytterligare. Mazzini själv brann för både Italiens enande och den europeiska gemenskapen. Men liberala nationalister inser också att för de allra flesta människor stannar cirkeln vid nationens gränser. 

I de flesta västeuropeiska länder, USA och Kanada anger mer än 70 procent att de känner sig nära eller mycket nära sitt land. Denna nivå har stått anmärkningsvärt stilla sedan mitten på 90-talet när frågan började ställas i attitydundersökningar, det vill säga innan Ryanair och sociala medier uppfanns och innan de flesta människor började använda e-post. Att identifiera sig med sitt land är också fortsatt mycket mer populärt än att identifiera sig med sin stad, region eller världsdel.  

Denna skillnad är rentav större i Sverige än i många andra länder. Cirka 85 procent känner sig nära eller mycket nära Sverige, medan färre än 75 procent känner sig lika nära sin stad eller region och enbart 50 procent uttrycker samma identifikation med Europa. 

Dessa siffror drivs inte av globaliseringens lågutbildade förlorare. Faktum är att närheten till Sverige är något starkare, inte svagare, bland högskoleutbildade. Nationell identitet är alltså inte, som David Goodhart hävdat, en fråga som polariserar befolkningen i någonstansare och vartsomhelstare. Den är snarare just något som förenar. 

Och som jag själv och socialpsykologer som Leonie Huddy visat empiriskt tycks känslan av nationell samhörighet även psykologiskt leda till mer positiva attityder till invandring, högre social tillit, mer politiskt engagemang, mer ekonomisk solidaritet och mer sympati för ens politiska motståndare. Nationell chauvinism, däremot, som handlar om att uppfatta sin egen nation och sina landsmän som bättre än andra, har rakt motsatta effekter. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom den handlar mer om att se ner på allt utanför gränserna än att känna gemenskap innanför dem. 

Så vad gör då en liberal nationalist den sjätte juni? Jag tar med min treåring till nationaldagsfirandet vid Disagården i Gamla Uppsala. Hon kommer vifta med en blågul flagga och det kommer att finnas sverigedemokrater där. Men även kvinnor i huvudduk, som i fjol. Det kommer att vara lite tafatt, alltihop. Till skillnad från vid midsommar kommer ingen riktigt veta vad de ska äta eller göra. Ingen kommer känna sig helt bekväm. 

Men att vara bekväm är inte heller det nationell identitet handlar om ur ett liberalt perspektiv. Andra nationalister kan slänga upp fötterna på soffbordet, lätta på den politiska korrekthetens bälte och släppa fram sitt mest ofiltrerade jag. Men för den liberala nationalisten är nationell gemenskap inte något som görs utan ansträngning och i det privata. Så gå ut, sitt vid ett långbord, bemöda dig om att prata med vem du än hamnar där bredvid. Det kommer nog att gå lite hackigt. Men kanske kommer ni känna att ni angår varandra.

Gina Gustavsson är fil dr. och docent i statskunskap, Uppsala Universitet. Under de senaste åren har hon bedrivit ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om liberal nationalism som idé och psykologisk praktik, i samarbete med David Miller i Oxford.