Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Så inleddes människans tidsålder i Skåne redan på järnåldern

Vete förstört av regn i dagens Uppåkra. Mikael Larssons bok är utgiven av Acta Archaeologica Lundensia, No. 33.
Vete förstört av regn i dagens Uppåkra. Mikael Larssons bok är utgiven av Acta Archaeologica Lundensia, No. 33. Foto: Anders Hansson

Arkeologin är kanske den vetenskap som hunnit dra störst nytta av mötet mellan disciplinerna. En fascinerande ny avhandling visar hur antropocen – människans tidsålder – såg ut i skånska Uppåkra på 900-talet, skriver Gunnar Wetterberg.

Utgrävningarna i Uppåkra är det märkvärdigaste som hänt svensk historieforskning under de senaste årtiondena. Med moderna naturvetenskapliga metoder ger arkeologerna nya perspektiv på järnålderns vardag – men också på eliternas och det romerska inflytandets Uppåkra.

I dag är Uppåkra en genomfart på gamla vägen mellan Malmö och Lund. Byns kyrka ligger på en ganska blygsam höjd 34 meter över havet, men i Skåne räcker det med några dussin meter för att blicka vida omkring.

Ända sedan 1930-talet har man vetat att det var något särskilt med platsen. I ett av depressionens mer udda beredskapsarbeten undersökte Sveriges geologiska undersökning fosfathalten i de skånska jordarna. På Skånes 340.000 hektar tog de arbetslösa 500.000 jordprover, som analyserades och lades ut på kartor. Resultaten skulle hjälpa Sockerbolaget att hitta de jordar som kunde ge bäst betor, men arkeologin har haft minst lika stor glädje av insatsen. Avfallet efter människor och djur höjer fosfathalterna.

Ingenstans var halterna efter folk och fä så höga som vid Uppåkra kyrka. Några mindre grävningar bekräftade att det fanns en boplats att undersöka, men det dröjde ända till 1990-talet innan utforskningen kom i gång på allvar.

Då blev resultaten överväldigande. Både i Danmark och i Sverige har man hittat och grävt ut andra stora boplatser – Gudme, Tissø, Lejre, Hedeby, Helgö, Birka – men ingen av dem spelade så stor roll under så lång tid. Den första bosättningen i Uppåkra anlades under århundradet före Kristi födelse. Sedan växte den till ett allt större samhälle under drygt tusen år. På 900–talet täckte bosättningen en yta på omkring 40–50 hektar. Det gjorde Uppåkra till en av de största platserna i det dåtida Skandinavien. Birka omfattar knappt tio hektar, Hedeby 24.

Uppåkra blev centralplatsen för hela västra Skåne, från Landskronaslätten i norr över Lundaslätten ned mot Söderslätt. Den stora gården på höjden kan ha varit sätesgård för en godsdomän som omfattade stora delar av detta område.

I mitten av boplatsen fann man 2001 ett ceremonihus som byggts om och återuppförts flera gånger under århundradenas gång. Intill kulthuset hade invånarna offrat hundratals deformerade lansspetsar. Några år senare grävde arkeologerna fram stora hallbyggnader i anslutning till ceremonihuset. Uppåkra stod i centrum för omlandets riter och ceremonier.

Sedan dess har man grävt fram tusentals metallfynd, och ändå är bara en bråkdel genomsökt. Arkeologerna har hittat magnifika dräktspännen i silver med inlagda granater, tidigt stöldgods från den kristna kontinenten, och mängder av vardags ting, från kammar till verktyg.

Det är de utländska föremålen från Rom och den övriga kontinenten som är det mest spektakulära uttrycket för förbindelserna mellan Uppåkra och omvärlden. Men det fanns ett annat inflytande, som grep långt in i många av invånarnas vardag.

För ett par månader sedan lade Mikael Larsson fram avhandlingen ”Agrarian plant economy at Uppåkra and the surrounding area”. I underrubriken markerar han att det är en arkeobotanisk studie. Det betyder att han analyser växtrester från utgrävningarna med botanikerns kunskaper om växtsätt och användning genom tiderna.

I inledningen till avhandlingen hänvisar han till C P Snows föredrag ”The two cultures” 1959. Snow menade att världens problem skulle bli svårare att lösa, om humaniora och naturvetenskap inte längre kunde tala med varandra.

Snow borde glädja sig åt arkeologin i sin himmel. Kanske är det den vetenskap som hunnit dra störst nytta av mötet mellan disciplinerna – inte bara av naturvetenskapen, utan också av modern samhällsanalys. Arkeologerna har tagit sig från fixeringen vid föremål och jordlager till studiet av tandemalj och DNA-strängar för att bidra till kunskapen om ursprung, språkutveckling och makt.

Arkeobotaniken i Mikael Larssons tappning är ett slående exempel på vad samspelet kan ge. Han har undersökt kulturlager både från Uppåkra och från omlandet. Han jämför material från centralplatsen med jordprover dels från sex mindre byar som legat i dagens Hjärup och Uppåkra, dels från Lindängelund utanför Malmö. Han pekar på det som skiljer centralorten från de omgivande byarna, men också på samspelet mellan stormännens kultplats och det omland som den dominerade.

Under järnåldern blev klimatet kallare. Det tvingade byarna att byta sädesslag. Under den varma bronsåldern hade hirs och naket korn hört till stapelfödan, men med järnåldern tog skalkornet över. Det är härdigare, men det tar också bättre vara på gödseln, som blev rikligare när bönderna stallade sina djur över vintern.

Både i Uppåkra och i byarna runt omkring har man hittat mycket skalkorn, men fynden skiljer sig åt. När kornet hade skördats tröskades det, för att sedan slungas, sållas och siktas. Då blev man av med agnar och boss som kunde användas som foder, samtidigt som kornen delades upp efter storlek.

I de stora byggnaderna i Uppåkra har man hittat lager av skalkorn som är betydligt större än på andra håll. Det är säkert ingen slump. Larsson pekar på två förklaringar: de stora kornen fungerade bättre som utsäde än de små, men de lämpade sig också bättre för att brygga öl.

Att utsädet skulle ha lagrats i stormännens byggnader ger en ledtråd till hur de utövade sin makt över bygden. I ceremonihuset ledde de befolkningen i riter inför det okända. Med makten över utsädet hade de på ett mycket handfast sätt makten över liv och död i sin hand.

Men mycket tyder på att de stora kornen också användes för att brygga öl. Förra sommaren hittade man en ränna med grodda skalkorn i ett område med brödugnar. Det kan ha varit resterna av mältningen. Först ska korna gros så att stärkelsen omvandlas till socker, sedan bryts processen genom att de grodda kornen utsätts för omkring 90 graders värme, innan det är dags för bryggningen. Rännan kan ha varit ett finurligt sätt att utnyttja bakvärmen i öltillverkningen. Haken är att man ännu inte hittat rester av humle och pors, örterna som gav brygden smak.

Festerna belyser samspelet med omgivningen. Mikael Larsson hänvisar till sina kollegor osteologerna, som analyserat benen på boplatsen. Mitt i maktens Uppåkra kommer tre fjärdedelar av slaktavfallet från nötboskap, medan det bara utgör omkring hälften i de omgivande byarna. Av nötboskapen som slaktats i Uppåkra kommer bortåt en femtedel av det material som analyserats från helt andra håll. De kan ha betat på strandängarna vid Öresund eller i skogshagar inne i Skåne. Byarna levererade tributer till kultplatsen uppe på höjden.

Stormannahushållen visade sin makt genom importerad prakt, men det var inte bara föremålen som skröt. Den gängse bilden är att trädgårdarna kom till Norden på vikingatiden och den tidiga medeltidens kloster. Larssons analyser tyder på att det hände redan under den romerska järnåldern. Från det andra århundradet efter Kristus har man funnit rester av en rad olika trädgårdsväxter i Uppåkra: dill, persilja, trädgårdskrasse, palsternacka, morot, rovor, ålandsrot, kålrot samt olika andra kål- och senapsväxter. Moroten fanns inhemskt, men det är möjligt att fröna till den morot som odlades i trädgårdarna kom utifrån. Eftersom de nya sorterna uppträder ungefär samtidigt ligger det nära till hands att tro att de infördes som ett ”kulturellt paket”.

Det romerska inflytandet trängde in i köket. Flera av de klassiska romerska författarna från denna tid (Cato den äldre, Varro, Columella och Plinius den äldre) skriver uppfordrande om nyttan och nöjet av att ha en särskild jordlott på gården att bevattna och odla grönsaker på. I den romerska matlagningen använde man många växter för att ge smak åt anrättningarna. Det var denna kultur som nu nådde Uppåkra.

Utgrävningarna visar att kulturlagren var särskilt tjocka i mitten av bebyggelsen, men också att de var märkligt homogena. För det mesta bildas kulturlager av att damm och avfall avsätts år efter år, med tydliga skillnader mellan årtiondena och århundradena allt eftersom omgivningen förändrats. Att lagren tvärtom verkar ha blandats med varandra på flera ställen i Uppåkra kan bero just på trädgårdsodlingen, menar Larsson. Den som odlar grönsaker lägger på mycket gödsel för att ge växterna näring, och gräver om jorden för att bli av med ogräs och annat som kan hämma växtligheten. Då blir resultatet de homogena kulturlager som man hittat i Uppåkra. Gödningen av grönsakerna kan vara en viktig förklaring till de höga fosfathalterna, omgrävningen till jämnheten.

Några av de nya örterna var utpräglade medicinalväxter. Bolmörten och opievallmon kan ha använts för att lindra smärta, den inhemska johannesörten för att stilla blodflöden, men kan också ha utnyttjats som rött färgämne. Flera av trädgårdsväxterna tillskrevs medicinska verkningar. Ålandsroten har använt som bot mot magont, men också mot hudsjukdomar. Det ligger nära till hands att knyta samman de läkande örterna med kirurgiska instrumenten från 200-600-talen, som hör till de mest uppmärksammade fynden från Uppåkra. Rom förnyade läkekonsten i Norden.

Uppåkra spänner över den tid då människans ingrepp i sin omgivning började skapa om naturen. Det finns ett mönster i införandet av de nya arterna, valet av sädesslag för att hantera klimatets påfrestningar och användningen av gödsel för att möta den intensiva odlingens utarmning av jordarna. Redan järnåldern pekar fram mot det som nobelpristagaren Paul Crutzen vill kalla antropocen, den epok när mänsklighetens göranden och låtanden blir den avgörande faktorn i hela ekosystemets utveckling.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.