Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Så lär sig finansvärlden att strunta i moralen

Illustration: Helena Shutrick

Efter Panamaaffären frågar sig många: Har bankvärlden blivit en samlingsplats för samvetslösa monster? Men det är inte människorna som är monstruösa, utan systemet. Det menar författaren Joris Luyendijk i en nyskriven text för DN:s artikelserie om bankväsendet och fusket.

När nu avslöjandet av Panamadokumenten som aldrig förr blottlägger hur de rika och mäktiga undflyr skatter, är det frestande att tro att bankirerna, finansadvokaterna, revisorerna och konsulterna som hjälper dem med detta är ondskefulla psykopater. Den uppfattningen är vansinnigt populär: ”homo financialus” som monster. Tänk bara på den klassiska filmen ”Wall street” (”greed is good”), på den massmördande bankmannen i ”American psycho”, och i våra dagar, succén ”The wolf of Wall street”.

Men sanningen är en helt annan – och betydligt mer oroande. Utan tvekan finns det rötägg på finansmarknaden, och somliga av dess segment verkar särskilt dra dem till sig. Den överväldigande majoriteten av människor som arbetar där verkar emellertid vara precis som du och jag. De är inga monster, men de arbetar inom vad man mycket väl skulle kunna uppfatta som ”monstruösa organisationer”.

Under de senaste fyra åren har jag pratat med hundratals av dessa finansanställda, i Tokyo, Amsterdam och Frankfurt men framför allt i Europas finanscentrum: Londons City. Det är en svår uppgift eftersom finansmarknaden styrs av en skoningslöst övervakad ”tystnadsnorm”. Den som upptäcks prata med en journalist förlorar jobbet och riskerar fruktansvärda repressalier. Men om man garanterar människor anonymitet så kan några gå med på att bli intervjuade.

Finansmarknaden är en enorm sektor och avdelningarna som hanterar skatteflykt för stora företag och rika människor (”högnettovärderade individer”) är bara en liten del av helheten. Men självförsvaret hos de bankanställda som deltar i att hjälpa klienter att fly skatter uppvisade en slående likhet med resten av bankväsendet.

Den finaste komplimangen i finansvärlden är att kallas ”professionell”. Det innebär att man inte låter känslor, och än mindre moraliska betänkligheter, komma i vägen för arbetet.

Det bästa begreppet med vilket man kan beskriva det stämningsläge som människor använde när de pratade om sitt jobb och dess etiska aspekter är kanske ”matter of fact”, ”en självklarhet”. Som när de exempelvis förklarade hur man säljer en avsiktligt osäker finansprodukt till ”nån snubbe” på en mindre bank i Sverige eller ett flygbolag i Finland, väl medvetna om att den där ”snubben” inte har en aning om vad han köper. Eller hur man skapar en grovt felaktig mediastorm kring ett nytt techbolag vars bank hoppas att de skall introduceras på börsen. Eller hur man gör vansinnigt mycket pengar på att skapa en datoralgoritm som handlar i närapå ljusets hastighet på finansmarknaden och ofta hanterar aktier på mindre än ett par sekunder och utsätter dessa finansmarknader för enorma risker.

Som sagt, bankanställda är inga monster, så man kan fråga dem, människor emellan: hur står du ut att leva med att göra sådana här saker?

Många inledde med att säga att ”man bara tänker inte på det”. Eller som en av de anställda på den juridiska avdelningen i en storbank uttryckte det, när han såg tillbaka på åren då han etablerade skalbolag i Jungfru- och Caymanöarna: ”När man är helt uppe i det, jobbar sent på kvällarna, så har man helt enkelt inte tid att tänka efter. Det var först senare som jag fattade att, hallå, de här produkterna har nog använts för skatteflykt. När man står mitt uppe i det så är man bara fokuserad på nästa hög med pappersarbete man måste fixa.”

Människor som arbetar på finansmarknaden, oavsett om det är juridiskt, som konsulter eller inom bankväsendet, jobbar på obekväma arbetstider och lider ofta av sömnbrist. Särskilt nyanställda förväntas klara av så kallade ”nattpass” som innebär att man jobbar hela natten, hoppar in i en taxi vid sextiden på morgonen för att åka hem och duscha och åka tillbaka med samma taxi för ytterligare en dag på kontoret. Den sortens stress tär på ens känsla för etik, hävdar de jag har intervjuat; man blir helt fokuserad på ”överlevnad i företaget”: att få jobbet gjort. Dessutom: alla i din närhet beter sig på precis samma sätt, för den interna konkurrensen är stenhård. I London kan man bli avskedad på fem minuter och de ”hetaste” firmorna kan anställa två personer till samma plats för att se vem som överlever. Under tiden skryter ”spjutspetsbanker” om att de avskedar 2 till 3 procent av den ”sämst presterande” arbetsstyrkan varje år – oavsett hur lönsamt året var.

De intervjuade talar om en ”rädslans kultur” och om ”ickelojalitet”: om man kan få sparken på fem minuter så kommer din händelsehorisont att bli fem minuter. Många frågade: ”Varför begär du att jag ska behandla mina kunder eller mitt samhälle bättre än min egen bank behandlar mig?”

Detta är inte den sortens företagsmiljö där man förväntas våga ifrågasätta etiken. Ändå hävdade de flesta intervjuade att rädsla och utmattning inte var huvudsaken. Du vill veta hur jag som bankir eller advokat kan leva med mig själv, sade de. Tja, allt jag gör är lagligt, så vad har du att klaga på?

Bankanställda är inga monster, så man kan fråga dem, människor emellan: hur står du ut att leva med att göra sådana här saker?

Detta är precis samma försvar som har framförts av de Panamaföretag som är inblandade i skatteflykten, och av pr-firmorna hos de av västvärldens finansbolag som är utpekade: vi har inte brutit mot några lagar så vi är per definition oskyldiga.

När de pressades på detaljer använde finansarbetarna två korskopplade begrepp för att förklara sig: ”a-moral” och ”delägarvärde”. Lägg särskilt märke till att alla sade att: ”a-moralisk” är inte detsamma som ”omoralisk”. Omoralisk innebär att man avsiktligt bryter mot lagen. Skylten säger 100 kilometer i timmen men du beslutar att ändå köra i 150. Det är omoraliskt. A-moralisk, däremot, innebär att dina etiska och moraliska riktlinjer är definierade av vad lagen tillåter.

I finansvärlden frågar man inte om en handlingsplan är moraliskt rätt eller fel. Man tittar på ”ryktesrisken”. Finansadvokater och regulatorer som köper vad det än kan vara du lägger fram, är ”affärsvänliga” och att utnyttja kryphål i skattereglerna för att hjälpa stora företag och rika familjer att undvika skatt är ”skatteoptimering” med ”skatteeffektiva strukturer”.

När jag väl hade börjat lyssna, kunde jag höra sådana här ”saniterade” begrepp överallt och det beror på att vokabulären som är tillgänglig för finansfolket när de funderar på sina egna handlingar medvetet har rensats på ord och uttryck som skulle kunna framkalla en etisk diskussion. Den finaste komplimangen i finansvärlden är därmed att bli kallad ”professionell”. Det innebär att man inte låter känslor spela in i jobbet, och absolut inte moraliska övertygelser – de lämnar man hemma. I de flesta samtalen dök ordet ”etik” upp enbart i kombination med ”arbets-”, och hänvisade till en nästan total lydnad gentemot ens chef.

Om a-moralitet är den rådande mentaliteten i dagens finanssektor, så utgör ”delägarvärde” det ideologiska fundamentet. Nästan samtliga av de intervjuade tog upp detta. I likhet med de flesta av dagens globala bolag, förklarade de, ägs de globala bankerna av delägare som exempelvis pensionsfonder och försäkringsbolag. Dessa kräver av bankerna att de skall tjäna så mycket de kan, inom lagens gränser. Dessa intäkter är de enda kriterierna utifrån vilka delägarna värderar banken. Så, frågade de bankanställda mig, hur kan du begära att vi beter oss etiskt när våra ägare bara tittar på två saker: ger det vinst och är det lagligt?

En handlare i London behövde väldigt få ord när han förklarade dynamiken: ”Om du är en pensionsfond med andelar i Morgan Stanley, och du ser att Goldman Sachs tjänade 50 procent mer, kommer du inte att gilla det. De siffrorna får dig att se ut som en dålig investerare. Så du pressar Morgan Stanley och säger ’Ni har 18 månader på er att vända det här, annars säljer jag’.” Så Morgan Stanley kommer att begrunda legal skatteflykt och inse: om vi börjar med sådant så kan vi tjäna mer. Det är legalt så vad skulle hindra oss?

I skarp kontrast till uppfattningen att de är casinon, har banker i själva verket flera stora avdelningar som har i uppgift att se till att inga lagar bryts. Men, fortsatte de flesta intervjuade, ”frågan är alltid: hur kan vi, utan att bryta mot reglerna, spela ut systemet?”.

Detta är alltså det bolagsuniversum som skapar skatteflykt för de rika på en industriell skala. De på insidan har gjort sig fria från moraliskt ansvar och i alla fall i mina intervjuer verkade mina motargument falla på hälleberget: hur kan du gömma dig bakom lagen när din sektor har sådant inflytande på hur lagarna skrivs? Tänk på kampanjdonationer och finansiering – i grunden politisk korruption. Tänk också på alla extremt lönsamma ”andra karriärer” som tillkommer de politiker som ger finanssektorn vad den vill ha. Och tänk på den enorma finanslobbyn som har tusentals anställda i Washington, London, Bryssel och andra knutpunkter. Och de lobbyisterna kommer också att säga: Vad jag gör är tillåtet, så jag måste vara oskyldig.

Det är en nedslående bild och i de här sammanhangen blir moral nästan ett livsstilsval. En av de mest intressanta personerna jag intervjuade var den som arbetade med att konstruera finansiella verktyg för att komma undan skatter. Under minst ett decennium hade denna så kallade ”structurer” tjänat ungefär en miljon euro per år och sparat det för att kunna dra sig tillbaka i 35-årsåldern och aldrig mer arbeta. Han hade nyligen sagt upp sig och jag frågade honom varför.

Det var som berättelsen om Faust, förklarade han. ”Man säljer sin själ till djävulen. Jag sålde min själ för materiell rikedom. Priset djävulen satte var min moraliska bankrutt. Jag var länge okej med det, tills jag inte var det längre. Vad var det som förändrades? Det var ingen enskild händelse. Man måste se sig själv i spegeln varje morgon. Jag tänkte mig en framtida son eller dotter som frågade mig, pappa, vad jobbar du med? Vad skulle jag svara?”

Ny serie. Moralen och miljarderna, del 1

Foto: Avslöjandet av det omfattande skattefusket med så kallade brevlådeföretag i Panama uppenbarade bristen på insyn i bankväsendet och vilka konsekvenser det kan få för välfärden.

I en serie artiklar under vinjetten ”Moralen och miljarderna” belyser DN Kultur de mekanismer som styr finanssektorn och i längden påverkar hela den globala ekonomin.

Foto: Joris Luyendijk är en holländsk journalist och bästsäljande författare. Tidigare i år släpptes hans hyllade bok ”Simma med hajar” (Natur & Kultur), om finanselitens innersta kretsar efter den stora kraschen 2008. Boken har getts ut i över 15 länder.

Samtal om finanssystemet

I kväll samtalar Joris Luyendijk med ekonomijournalisten Andreas Cervenka på Kulturhuset kl 19.30 på temat ”Är finanssystemet en bluff?”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.