Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 23:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-leder-individens-handlingar-till-kollektiva-losningar-i-klimatfragan/

Kulturdebatt

Så leder individens handlingar till kollektiva lösningar i klimatfrågan

Ingen motsättning mellan Individens idéer och kollektiva lösningar. Foto: Adam Ihse/TT

Det finns en uppfattning att egna åtgärder mot utsläppen bara är en moralisk fråga och att endast kollektiva lösningar fungerar. Men det är en konstruerad motsättning, skriver Nina Wormbs: Spänningen mellan det individuella och det kollektiva kan lösas upp genom att vi samlas, i själva verket har individen nyckeln till den kollektiva lösningen.

Är det verkligen mitt ansvar?

För en tid sedan hörde jag två professorer samtala. Den ena hade just blivit intervjuad och den andra förhörde sig om hur det hade gått:

A: Journalisten frågade som vanligt vad man som individ kan göra i klimatfrågan.

B: Jaha. Vad sa du då?

A: Jag kontrade med att påpeka att det är ingen som frågar vad individen kan göra för att bekämpa fattigdom eller svenska barns skolresultat. Men i klimatfrågan kommer det ständigt upp.

B: Ja, det är det där moralköret. Vad som behövs är ju kollektiva lösningar.

Jag hade själv helt kort innan publicerat en artikel där jag utvecklade några idéer om klimatfrågan som i grunden moralisk. Ändå förblev jag tyst. Eller kanske just därför. Utbytet fångade nämligen en påstådd motsättning mellan det kollektiva och det individuella, och särskilt att det individuella ansvaret i huvudsak skulle vara en moralisk fråga medan kollektiva lösningar skulle sakna etiska dimensioner. Där fanns också en idé om det kollektiva som liktydigt med det politiska och också därför åtskilt. Jag tror att det delvis var därför jag var tyst, även om jag kan misstänka vissa sociala skäl.

I och med att frågan om klimatet och omställningen tar större och större plats i offentlighetens gamla och nya rum, ställs allt oftare olika åtgärder mot varandra. Inte sällan framställs individuell och kollektiv handling som oförenliga. Jag tror inte att de är det och ska utveckla det här. För att göra det lite enklare talar jag här om sådana individuella handlingar som vi gör som privatpersoner, även om vi som individer förstås också gör en massa saker i våra arbeten.

Låt mig börja i moralargumentet. Finns det verkligen en motsättning här? Saknar de kollektiva lösningarna etiska dimensioner? Vid en närmare betraktelse är det svårt att hitta en enda kollektiv lösning som inte berör etiska överväganden. Gemensamma beslut, som fattas på en nivå skild från den privata, kommer alltid att få konsekvenser som slår olika mot olika grupper. Höjda koldioxidskatter är inte neutrala ”verktyg” vilkas användning saknar offer. De senaste årens diskussioner har lärt oss att i den omställning vi står inför så är det visserligen så att mycket kan räknas fram, men implementeringen handlar om värderingar och rättvisa där matematiken är till liten hjälp. Vi måste bestämma oss tillsammans för vad som är viktigast. Gula västar, bensinuppror och Fridays For Future handlar också om vem som ska behöva avstå: franska bönder, svenska bilister eller våra barn. Idén att personligt ansvar handlar om moral medan kollektiva lösningar är fria från etiska överväganden är alltså en konstruerad motsättning.

Kanske ännu allvarligare är emellertid att just sätta det individuella och det kollektiva i motsatsförhållande till varandra och skapa ett antingen - eller. En vanlig idé är då att hävda att vad individen kan åstadkomma inte är tillräckligt. Det är så litet att det kan betraktas som försumbart. Vissa hävdar till och med att det individuella genom sin litenhet inte finns. En tankefigur som återkommer är att mitt utsläpp (genom till exempel en flygresa) inte spelar någon roll eftersom det byggs kolkraftverk i Kina. Genom en jämförelse med något väldigt stort försvinner det som är litet. 1 ton koldioxid för semesterresan till södra Europa går bokstavligt talat upp i rök när det läggs bredvid utsläppen från svensk stålindustri eller renoveringen av miljonprogrammen.

Detta futilitetsargument, som retorikerna kallar det, blir ett skäl för individer att fortsätta med sina små utsläpp. Eftersom vart och ett är så litet spelar det liten eller till och med ingen roll och man behöver inte ändra sig. Det är en droppe i havet, som ordspråket lyder.

Men vi har ett annat talesätt och det är många bäckar små. Futilitetsargumentet kan fungera för en individ, men inte för 100 000 individer samtidigt. Denna insikt används nu i sociala medier för att uppmana till individuell handling, men tillsammans. Ett aktuellt exempel är organisationen ”Vi håller oss på jorden” som i kampanjen Flygfritt 2020 samlar dem som lovar att stanna på marken om också andra gör det. Spänningen mellan det individuella och det kollektiva kan lösas upp genom att vi samlas.

I sin tio år gamla men högst aktuella bok Tillsammans: En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat diskuterar Folke Tersman en rad föreställningar om människans förmåga och beredvillighet till handling. De flesta exempel han tar upp rör inte klimatet, men hans ärende gör det. Genom flera tankeexperiment, reella händelser och analys av klassiska psykologiska försök övertygar han läsaren på flera punkter. Ett stort problem när det gäller allmänna resurser, som klimatet, är teorin om den psykologiska egoismen som säger att vi i första hand eftersträvar självmaximerng. Men Tersman visar att den har svagt stöd och att det finns goda skäl att tro på samarbetet och relationernas centrala betydelse för människor.

Tersman tar upp ytterligare två skäl att agera som individ, eftersom vi inte kan förutsätta att vår handling verkligen inte spelar någon roll. Det ena är om det kan vara just vårt lilla utsläpp som blir droppen som får bägaren att rinna över. Sannolikheten är förvisso liten, men vi kan inte vara helt säkra. En rimlig slutsats för de flesta är nog att om allt nu går åt pipan så ska det i alla fall inte vara mitt utsläpp som gjorde att vi gick över gränsen.

Det andra skälet är betydelsen av våra handlingar för andra människor. Tersman menar att vi inte kan förutsätta att vi inte kan inspirera andra att agera som vi själva. Det kan tvärtom vara så att vi kan tjäna som goda exempel och att det har effekt. Senare års forskning tyder också på starka samband och att människor verkligen tar intryck av andra. I ett forskningsprojekt kunde Steve Westlake vid universitetet i Cardiff se precis det. Hans informanter berättade att de inspirerats av hur andra slutat flyga eller minskat sitt flygande och att detta påverkat både deras egen inställning och faktiska handling. Handlingen hos en individ spelar roll och kan växa till en kollektiv handling.

Låt oss återgå till professorn som inledningsvis avfärdade frågan om individuellt ansvar i klimatfrågan. En ofta framförd invändning är precis den motsatta uppfattningen: det läggs alldeles för mycket ansvar på individen i dagens samhälle, när det egentligen är det allmänna som måste kliva fram. Det är vårt eget fel om vi inte har tillräcklig utbildning, vårt eget ansvar om vi valt fel pensionsförsäkring, och vi har oss själva att skylla om vi blir sjuka. Slutsatsen är dock densamma: det är problematiskt att lägga ansvar på individen.

Det är svårt att inte känna igen sig i beskrivningen av kraven på individen. Men jämförelsen haltar och fungerar dåligt som argument i just klimatfrågan. Skälen är åtminstone två. Det ena har att göra med huruvida individen är orsak till problemet och därför också bär ansvar för att försöka åtgärda det. I båda exemplen, försämringen av svenska barns studieresultat och fattigdomen, är det svårt att argumentera för att det är ditt eller mitt fel. När det gäller den globala uppvärmningen har emellertid alla som lever i rikare länder medverkat till de utsläpp som resulterat i höga växthusgaser i atmosfären bara genom att under lång tid leva det liv vi till alldeles nyligen trodde var invändningsfritt. Detta är viktigt. Sambandet mellan ekonomisk ställning och klimatavtryck är mycket starkt.

Det andra skälet har att göra med vilken möjlighet var och en har att agera. Det är ett självständigt moraliskt argument som går ut på att den som kan göra något bör göra något; man bör inte kräva av de oförmögna att handla. Men det är också ett argument som direkt relaterar till frågan om orsak.

De som har begränsade resurser har inte lika stor skuld och borde därför inte heller dra ett lika stort lass. De som har gjort störst skada är också de som har mest resurser och som därför också kan och bör göra skillnad genom förändrade vanor och beteenden. Argumentet att vi inte ska lägga ansvar på individen för att det redan läggs så mycket ansvar på henne måste alltså, menar jag, relateras till både orsak och möjlighet.

Mot detta kan man förstås ha invändningar, men de grundar sig sällan på ett globalt perspektiv. Och det borde de göra eftersom klimatfrågan är global. Det går alltid att jämföra med någon som har bättre förutsättningar eller som släpper ut mer än just jag; grannen har en SUV, kollegan åker till Thailand, min kompis äter nötkött. Få jämför med en rörmokare i Bogotá eller en ung mamma i Calcutta. Det viktiga är att inse att vi i vårt avlånga land är rikare än majoriteten av jordens befolkning. Du och jag har släppt ut mer och släpper ut mer än de flesta på jorden. Vi har alla ansvar, men vi har inte lika mycket ansvar.

Det finns alltså flera skäl för individuell handling som inte står i motsättning till kollektiva lösningar. Men det kanske viktigaste är att individen är nyckeln till den kollektiva lösningen. Förändring på en aggregerad nivå – genom politik, styrmedel, lagar och regler – blir effektivast om den har stöd bland medborgarna och utan sådant stöd blir den kanske inte av alls. Det är inte bara genom att rösta och utöva vår demokratiska plikt som vi kan bidra, utan också genom att agera moraliskt och på så sätt påverka jordmånen för förändring.

Individuell handling, i vilken form som helst, har betydelse.