Så ska public service blomstra i en digital era

Vilken är den idé som public service vilar på? Har den växlat över tid? Och vad bör begreppet public service stå för i dag?

I den pågående diskussionen om public service har Jimmy Ahlstrand, strategichef på SVT, påpekat att det finns en betydande skillnad vad public service bör göra – och vad public service bör få göra. Det är en god distinktion, och en tankefigur att leka med.

Den inbegriper frågor om vad public service ska stå för i ett nytt medielandskap, hur verksamhet ska definieras, samt om uppdraget bör utvidgas mot fler mediemodaliteter – eller kanhända snävas in utbudsmässigt?

I Sverige är public service en mediepolitisk term, inlånad från brittiska BBC. Gör man några enkla sökningar i den här tidningens eminenta digitala arkiv trendar termen under 1980-talet. Monopolet höll på att brytas, och i ljuset av kommande satellitkanaler höjdes rösterna för att modernisera public service-begreppet. Rubrikerna var många: ”slopa populärprogrammen”, ”kampen om publiken leder till minskad nyhetskonsumtion”, ”skapa ett fristående betal-tv-bolag” – diskussionen om public service är alltså knappast ny. I regel handlar begreppet om en sorts publik nyttighet; på engelska inbegriper termen också långt mer än allmänt finansierade etermedier. Följer man NE finns det dock inte någon allmänt omfattad definition av vad public service-verksamhet egentligen innebär.

Public service är därför en notoriskt slipprig term. Den avser till exempel både rikstäckande sändningar och objektiv nyhetsförmedling, ett varierat programutbud med såväl bredd som kvalitet, liksom inte minst en specifik massmedieideologi med ett bestämt samhällsansvar (i socialdemokratisk tappning).

I en ledare i DN 1966 påpekades att ”statsrådet Palme vill gärna inmuta honnörsbegreppet ’public service’”. Sedan dess brukar termen översättas med radio- och tv-verksamhet ”i allmänhetens tjänst”. Samma ledare beklagade sig också över den låga egenproduktionen av program i Sveriges Radio, vilket ger en fingervisning om att svensk public service alltid handlat om att delvis omprogrammera ett internationellt utbud till nationell tv och (i viss mån) radio. Från hyperkommersiella ”I love Lucy” till ”Bröderna Cartwright/Bonanza” eller smalare spelfilm – public service it was.

På Sveriges Radios hemsida kan man läsa att ”det som SR, SVT och UR gör kallas public service – radio och tv för alla.”

Det är en underlig definition, men gäller alltså även mediehistoriskt. Marshall McLuhan hade dock varit nöjd eftersom mediet bokstavligen definierar budskapet. Avsändaren är allt, och som journalisten och Mittmedias kulturchef Gunilla Kindstrand påpekat får ”ett flottigt grilltips i SVT” på så vis alltid större magnitud av allmännytta än oberoende journalistik från en lokaltidningsredaktion.

Idémässigt är det faktiskt möjligt att beteckna svensk public service som solipsistisk, det vill säga idén om att endast det egna medvetandetillståndet existerar. Public service är på flera sätt en aktör som är sig själv nog, och därtill har mandat att som genom ett trollslag (om)definiera det innehåll som sänds till public service – helt oberoende av programkaraktär eller ursprungskontext.

Kalle Anka på julafton får väl anses som en sorts apoteos för denna programpolitik, en nationell public service-tradition som utanför Sverige regelbundet beskrivs som komplett bisarr.

Idén med public service framstår med andra ord som relativ och historiskt situerad. Tolkningen av begreppet har skiftat med tidsandan, och en av de mer intressanta glidningarna handlar om synen på publiken. Å den ena sidan hade SVT i många år en egen forskningsavdelning, Publik- och programforskning (PUB), som regelbundet undersökte publikpreferenser. Å den andra sidan präglades public service under lång tid, som min kollega Anna Edin framhållit, av ett förhållningssätt där publikens faktiska preferenser (som PUB hade järnkoll på) var underordnade de behov som SVT och SR själva definierade som kännetecknade för olika sociala grupper. Publiken skulle aktiveras utifrån dessa premisser, inte utifrån vad de gillade. Radio- och tv-tablån var de mest centrala redskapen för denna publikfostran; en väl genomtänkt programpolitik där underhållning på exempelvis fredagskvällen alltid flankerades av ett samhällsnyttigt programinslag var en självklarhet.

Hur annorlunda framstår inte synen på publik och programpolitik i dag. Dessa två centrala tankefigurer för public service är som ställda på huvudet, eftersom alla numera kan lyssna och titta när som på precis vad de vill. ”Utbudet som helhet måste … upplevas som angeläget för mig, som underhållande och intressant”, framhåller SVT i sin public service-redovisning 2014. Den faktiska publiken styr – inte föreställningar om den. Det är därför inte förvånande att av de mest centrala meningarna i SVT:s senaste årsredovisning stipulerar att ”bara genom ett stort genomslag kan SVT behålla sin ställning som ett demokratiskt verktyg.” Mycket av den samtida kritiken från den kommersiella mediebranschen kan hänföras till denna enkla sats; att den leder till marknadsstörande effekter behöver man inte vara medieprofessor för att inse. Noterbart är att den inte återfinns i Sveriges Radios årsredovisning; genomslag där handlar mest om att hänsyn behöver tas givet ”radions stora genomslagskraft”.

Men stämmer antagandet? Att public service ägnar sig åt att producera, säg lika populära som folkbildande julkalendrar, är det ju knappast någon som motsätter sig. Men är det enkom genom ett ”stort genomslag” som idén om public service i dag har demokratisk legitimitet? Vill man vara illvillig kunde man faktiskt, givet en tilltagande personifierad mediekonsumtion, mycket väl tänka sig att en framtida idé för public service borde vara att reglera våra medievanor och på folkhälsomanér få oss att konsumera mindre.

Här bör man dock ånyo backa bandet, och konstatera att som både idé och praktik är public service impregnerat av ett slags samhällelig välvilja att informera, underhålla och utbilda sina medborgare.

Utbildningsradion har som namnet antyder alltid haft denna inriktning. I 1960 års radioutredning hette det exempelvis att ”Radio och tv verkar i samhällets intresse genom att på olika sätt hålla medborgarna väl informerade.” Enligt utredningen var det moderna samhället ”så komplicerat, dess sammanhang så svåröverskådliga” att själva demokratin förutsatte ”i första hand etermediernas medverkan.” Det så kallade public-service-idealet ställde därför betydande krav: ansvar för publikens fostran, liksom ”den andliga odlingen [och] de sköna konsternas utveckling” – ja, till och med ”mot stil och ton i samhället”. Så har det ofta hetat, och till grund ligger det lika beskyddande som beklämmande förhållningssättet att publiken inte vet sitt eget bästa. Publikförakt utgör en del av public service mer grumliga tankegods.

I den senaste SOU:en på området, ”Nya villkor för public service” från 2012, står det att allmänheten visserligen har ett ”eget ansvar att värdera det material den tar del av, men i ett allt större och snabbare informationsflöde finns det ett stort värde i att som individ få hjälp av en opartisk och saklig aktör”. Därav behovet av storebror public service. Tanken är måhända god, icke desto mindre betecknades denna idé redan på 1960-talet som paternalistisk. Kultureteoretikern Raymond Williams menade då att BBC var idealtypen för ett paternalistiskt mediesystem, och för svenskt vidkommande präglades efterkrigstidens medie- och kulturpolitik av samma slags socialdemokratiska antagonism mellan traditionell (folk)bildning och en (ny) demokratiserande ambition att via etern sprida god kultur till alla i folkhemmet.

Public service har idémässigt därför alltid varit en sorts (alltför) välmenande medier.

Det är en tankefigur som omfattas av såväl politiker som journalister, liksom för all del medieforskare, förlästa på mer eller mindre romantiskt, habermasianska ideal kring en fullkomlig offentlighet och ett (önske)tänkande kring ömsesidigt kommunikativt handlande. ”Public service är för närvarande det kanske enda sättet som gemensamma kunskaper och nöjen upprätthålls i en delad offentlighet till gagn för hela befolkningen”, påtalade en av dem, Paddy Scannell, 1989.

Det var emellertid då – och en sådan idé om public service framstår som nattstånden i ett digitalt medielandskap där var och en tämligen enkelt kan såväl informera som folkbilda sig, eller för den delen underhålla sig (till döds). Hårdrar man det samtida problemet med public service och dess legitimitet, kan det reduceras till ett enda ord: internet. I regeringens nuvarande sändningstillstånd framgår att både SR och SVT ska erbjuda ”ett mångsidigt programutbud” – som om ett sådant inte existerade i den digitala domänen. Den mediekulturella bristens tid är ju sedan länge ett minne blott – och ”mångsidigt”? I förhållande till vad, den enfaldiga webben?

Vilka bör då vara de idéer som ligger till grund för public service i ett globalt medielandskap präglat av överflöd? Ja, för det första är det knappast längre meningsfullt att definiera public service som bara etermedia, eller för den delen innehåll som enbart SR, SVT och UR själva producerar. Det blir mest fånigt.

På en hearing för en tid sedan i den public servicekommission som jag själv sitter med i, föreslog UNT:s Charlotta Friborg att public service idémässigt framgent borde utgöra ett generellt kvalitetskriterium. Det är en god idé; en annan är att tänka sig att public-service-innehåll (oberoende av mediemodalitet) kunde flyta fritt på nätet försett med en icke-kommersiell CC-licens.

Lars Engqvist, tidigare ordförande i SVT:s styrelse, har argumenterat för att man borde vidga public servicebegreppet och införa ett slags offentligt stöd till kvalitativ nyhetsjournalistik. Och Lena Glaser, tillträdande programdirektör på SVT, har framhållit att paketeringen och tillgängliggörande kommer att bli allt viktigare i framtiden.

En närliggande idé är att betrakta public service som en gemensam plattform, inte minst som ett sätt att möta konkurrensen från amerikanska nätgiganter – en sorts expanderad SVT/SR Play om man så vill. Genomslaget skulle bli betydande och borde då även fyllas med externt public servicematerial finansierat av endera ps-fond med tydliga kriterier.

Tankarna är många; klart står dock att public service som idé framöver måste ta sin utgångspunkt i det digitala. Endast genom att tänka med – och genom – mediet internet kan idén om public service anpassas till vår samtid.