Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Så skär Thoreaus radikala etik som en brännstråle genom tiden

200 år efter sin födelse är Henry David Thoreau fortfarande en portalfigur inom den frihetliga, amerikanska vänstertradition som föredragit moralisk autonomi framför konfrontation, skriver Dan Jönsson.

Foto: IBLNär Henry David Thoreau släpptes ur fängelset en morgon i juli 1846 och gick hemåt mot sin lilla stuga vid Waldensjön var det, som han beskriver det, i en märklig känsla av att världen omkring honom var förändrad.

Inget hade hänt egentligen, men det var som om han såg den lilla staden Concord, där han bodde, och dess invånare i ett nytt ljus. Från och med nu tillhörde dessa människor ”en annan ras”, förklarar han i sina minnesanteckningar: en människotyp för vilken det var nog att ”genom ett visst ytligt beteende och en och annan bön” hoppas på att ”rädda sina själar”.

Thoreau hade arresterats efter att i flera år ha vägrat betala skatt till en stat han ansåg orättfärdig. USA var vid den här tiden mitt uppe i ett blodigt erövringskrig mot Mexiko, vilket var illa nog för pacifisten Thoreau. Men ännu värre var förstås det skandalösa slaverisystemet som tillät att människor såldes ”som boskap framför porten till senatshuset”, som han uttryckte det.

Hellre än att underkasta sig en sådan stat var han beredd att offra sin frihet.

Fängelsevistelsen blev dock mest symbolisk. En okänd välgörare (Thoreau hade gott om sådana vänner) betalade skatten åt honom och han släpptes fri redan morgonen därpå. Aningen försmädligt, förstår man av hans anteckningar – men episoden blev avgörande och spelar en viktig roll i hans berömda essä ”Civil olydnad” från 1849, där just den utanförståendes blick ses som helt nödvändig för all relevant samhällskritik. Svaren på tidens stora frågor kan, skriver Thoreau, aldrig ges av dem som verkar inom det rådande systemet. Deras utblick är för snäv, deras fantasi för klen. ”De talar om att förändra samhället, men har ingen stödjepunkt utanför det.”

Om det finns en enkel kärna i Thoreaus korta men idérika författarskap så tror jag den består i sökandet efter den där ”stödjepunkten utanför”. En förändringens plats, inte nödvändigtvis särskilt ogästvänlig eller ens avlägsen – men en annan plats, som gav en annan utsikt. Om det så bara var en glänta vid en vänlig liten skogssjö någon kilometer från hans hemstad, där tågen tuffade förbi på hundra meters håll.

Det gör de förresten än i dag. Walden sommaren 2017 är en turistidyll där ljuden från järnvägen med jämna mellanrum bryter igenom den tidlösa kulissen. Eller om det är just de som gör den tidlös kanske. Från gläntan under de höga järnekarna, där Thoreaus stuga låg, är utsikten i dag nästan densamma som då. Det är varmt i sjön, en ensam crawlare kör sin ljudlösa morgonrunda utmed stranden medan parkeringen borta vid det nybyggda besökscentret börjar fyllas på.

I souvenirbutiken, bland bildekaler, kylskåpsmagneter och t-tröjor, finns en liten målarbok för barn där tvåhundraårsminnet av Thoreaus födelse firas med bilder av en pajas i partyhatt och polisonger som tittar fram bakom en jättetårta med ett knippe ballonger i varje hand. ”Henry David Thoreau älskade allt i naturen. Rita dina egna träd och blommor åt Henry.”

Ja, som besvärjelse: varför inte. Det här är den overkliga sommaren när USA:s president publicerar en video på Youtube som visar hur han brottar ner en person med CNN:s logga över ansiktet. Sommaren när den nordamerikanska twitterregimen offentliggör ett nationaldagsoratorium så bombastiskt att det vore på gränsen till satir – om nu inte den gränsen för länge sedan hade passerats. I tidningen läser jag om Trumps enligt egen utsago ”väldigt smarta” idé att finansiera muren mot Mexiko med solpaneler. Avhoppet från det globala klimatavtalet är några veckor gammalt.

I det ljuset skär Thoreaus radikala, kompromisslösa etik som en brännstråle genom tiden. Även ett normalt år är den uppfordrande – att läsa Walden i dag är att lyssna till en röst som i nästan allt känns häpnadsväckande samtida.

Från sin utsiktspunkt i skogsgläntan, där han byggde sin stuga, grävde sitt potatisland och under två år försökte leva i närkontakt med ”livets väsentligheter”, utvecklade han en ekologisk filosofi som i sin skärpa lämnar det mesta av dagens gröna retorik långt bakom sig. Walden gav honom just den ”stödjepunkt utanför” som han behövde för att se bortom tidens konventioner och ställa frågorna från grunden. Vilken är människans relation till naturen? Vad är ekonomi och vad är arbetets mening? Hur skulle ett rättfärdigt samhälle kunna organiseras?

Thoreau var förstås inte helt obevandrad i den diskussionen när han drog sig tillbaka till Walden. Tvärtom: trakterna kring Concord i Massachusetts var vid denna tid ett viktigt nav för den civilisationskritiska, kristet-socialistiska tankeströmning som kallats transcendentalism.

Filosofen Ralph Waldo Emerson, rörelsens centralfigur, var en nära vän, och bara några mil bort låg experimentsamhället Brook Farm, grundat några år tidigare av en grupp transcendentalister som försökte förverkliga idealen i en kollektiv, vegetarisk utopi. Den fruktarianska utbrytarkolonin Fruitlands blev mindre framgångsrik, och Thoreau var ingen uttalad anhängare av vare sig det ena eller andra, men ganska säkert inspirerades han av dem inför sitt eget individualistiska utbrytningsförsök. Att han genomförde flytten ut till Walden just på självständighetsdagen den 4 juli säger något om vilken symbolik han tillskrev sitt experiment.

I sin kompromisslösa, polemiska originalitet är Walden än i dag en kärnfrisk, bitvis rent av provokativ text. I kapitlet om ekonomi förklarar Thoreau, helt oberörd av den etablerade nationalekonomins grundprinciper, att det enligt hans beräkningar räcker att arbeta sex veckor om året för att klara sig. Resten kan han ägna åt väsentligheter, som att läsa.

Den moderna civilisationen innebär för Thoreau att vi i utbyte mot materiella ting betalar med vår frihet; grannarna i Concord är i själva verket slavar under en egendom de ägnar sina liv åt att amortera lånen på. Idealet ser han i stället i urbefolkningens fria, egendomslösa tillvaro. Först i ett sådant liv, fritt från plikter och ägodelar, blir det möjligt att helt förverkliga den transcendentalistiska idén om ”self-reliance”, självtillit.

Och först i ett liv baserat på självtillit blir tänkandet meningsfullt. ”Stödjepunkten utanför” förutsätter med andra ord en stödjepunkt inombords. Kontakten med en sådan inre röst – för Thoreau detsamma som ”Gud” – medför i sin tur en förpliktelse att fullt ut följa sin övertygelse.

Thoreaus samhällskritik nöjer sig därför aldrig med att fråga sig hur man bör resonera, utan tar alltid steget vidare: hur handlar man? Thoreaus ikonstatus inom den moderna civilisationskritiken vilar till stor del på hans praktiska exempel – och på samma sätt har hans skattestrejk i mer än ett århundrade setts som ett föredöme inom den liberala amerikanska vänstern, särskilt under Vietnamkriget när vägran att betala federal skatt blev ett populärt sätt att protestera.

Nu är det kanske dags igen. Inför Donald Trumps installation i januari hade tidskriften New Yorker en artikel om ”Det civila motståndets återkomst”. Kring skatteuppbörden i april rapporterades om en rad kampanjer för federal skattevägran, helt enligt Thoreaus princip att vara ”en god granne, men en dålig undersåte”. Exemplet lever vidare.

Tvåhundra år efter sin födelse är Thoreau fortfarande en portalfigur inom den frihetliga, amerikanska vänstertradition som i förhållande till makten alltid föredragit moralisk autonomi och alternativa experiment framför konfrontation och revolt.

Thoreau själv kom mot slutet av sitt korta liv att tvivla på den strategin. Hans skattevägran, hur rättfärdig den än var, förändrade ju ingenting – och han började i stället förespråka en mer våldsam, aktivistisk linje för att göra slut på slaveriet. Men dessa militanta drag har aldrig riktigt passat in i bilden. För eftervärlden förblir han den ensamme, radikale fritänkaren vid Waldensjön, ”dissidenten” i ordets bokstavliga mening: han som sitter någon annanstans. Det spelar ingen roll var, eller hur länge: en natt i fängelse är tillräckligt. Eller en fiskesjö någon kilometer hemifrån.

Det som betyder något är hur ens blick förändras.

Foto i text: IBL

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.