Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Så styr vinsttänkandet också inom högskolan

Förvaltningsprincipen ”New public management” har börjat ta över också på de svenska universiteten och högskolorna, som numera leker privata företag för skattepengar. Här pågår ett systemskifte i det tysta, skriver Jonas Elvander.

Maciej Zarembas artiklar i DN under våren om den svenska sjukvårdens förfall har rört upp många känslor. Mindre känt är att samma utveckling pågår inom högskolan. Det är kanske som sig bör. Ingen dör av att anslagen till en humaniorautbildning halveras. Ingen får kroniska hjärnskador av att en regional högskola tvingas lägga ner sin matematikinstitution. Dessutom sker detta på det för medierna notoriskt oattraktiva området akademin. Men just därför riskerar utvecklingen att springa allmänheten förbi innan den förstår vad som skett.

LÄS MER: Maciej Zarembas artikelserie om den svenska sjukvården.

I den nyligen utgivna forskningsantologin ”Transformations in research, higher education and the academic market: The breakdown of scientific thought” skissar en grupp akademiker från olika discipliner upp en tydlig bild av nämnda utveckling. Undertiteln kan tyckas drastisk men efter avslutad läsning tycks den slående adekvat. Vad som försiggår är nämligen en omvälvning av historiska mått.

Fenomenet, som kallas New public ­management, har flera ansikten. Men för högskolans del går det att urskilja två huvudpunkter: dels söker man mäta kvaliteten på all verksamhet med enkla kvantitativa metoder, dels söker man med ekonomiska incitament främja den forskning som kan ge ekonomisk ”avkastning”. Den viktigaste drivkraften bakom utvecklingen är tillväxt. För att underlätta processen har man upprättat en ny vokabulär. Forskning har blivit synonymt med innovation, det vill säga produkter och tekniker som ska göra svenska företag världsledande. Det låter ju inte så illa. Men det innebär i själva verket en omdefiniering av målet med högre utbildning och forskning.

Det moderna europeiska universitetet har i över hundra år varit utformat efter liberala principer i Wilhelm von Humboldts anda. Idén var att högre utbildning ska främja utvecklingen av individens intellektuella förmågor, till hennes eget och samhällets gagn. Vetenskapligt tränade individer ansågs bättre rustade att inta viktiga positioner i samhället än de som bara fick yrkesträning. Så även i Sverige.

I dag har all akademisk verksamhet i stället fått prägeln av just yrkesutbildning. Kunskap har reducerats till tekniker och färdigheter som ska leverera tillväxt. Flera ämnen har, föga förvånande, svårt att svara mot dessa krav och straffas med sänkta anslag. Klassiska ämnen som filosofi och klassiska språk, men även vissa delar av matematik och andra teoretiska ämnen riskerar därför att på flera håll tyna bort i takt med att deras discipliner konkurreras ut. Så ser systemet ut. Det är spelets regler. Varför?

Under sextio- och sjuttiotalen hade den offentliga sektorn expanderat kraftigt. När det på åttiotalet inte längre gick att höja skatterna bestämdes det att byråkratin behövde effektiviseras. De enorma summorna som investerades skulle ge tydliga resultat. Det här var inte en politisk trätofråga, utan sågs som nödvändigt av samtliga partier. Systemen har sedan dess utvecklats i det tysta av tjänstemän som har förfinat dem i takt med att nyliberalismen vunnit terräng.

I stort sett alla de fem sex högskolereformer som har ägt rum de senaste tjugo åren har påskyndat den här utvecklingen. Den senaste är den så kallade Autonomireformen som trädde i kraft 2011. Reformen som skulle garantera lärosätenas oberoende välkomnades på flera håll. Äntligen skulle forskningen och utbildningen fredas från klåfingriga politiker och byråkrater. Men resultatet blev annorlunda. ”I stället för kollegialt medinflytande har reformen använts för att anta en styrmodell som faktiskt avskaffat forskarnas medverkan i centrala beslutsprocesser som rör kvaliteten i utbildning och forskning.” Det skrev Shirin Ahlbäck Öberg, docent i statskunskap vid Uppsala universitet, i en debattartikel tidigare i år (UNT 3/1). En av reformens viktigaste konsekvenser var beslutet att ta bort kravet på att det ska finnas fakultetsnämnder. I dessa organ satt forskare och lärare som på akademiska grunder beslutade över lärosätenas verksamhet. Nu skulle kravet avskaffas då nämnderna enligt regeringens mening utgjorde ”en alltför detaljerad styrning av universitetens och högskolornas interna organisation som inte stämmer överens med regeringens ambition att ge dem större frihet och självbestämmande” (Prop 2009/10:149). Logiken bakom denna tankegång kan verka diffus. Varje högskola med rätt att utfärda doktorsexamen hade ju minst en akademisk nämnd som rådde över interna forsknings- och utbildningsfrågor. Det var därför de fanns.

Men för regeringen tycks det ha varit viktigt att beslutsfattandet flyttades från akademikerna till rektorerna och styrelserna. Det vill säga till personer på ”managementpositioner”. I praktiken innebar det att det akademiska kravet som fakultetsnämndernas beslut grundades på slopades. I dag kan en universitetsledning driva igenom beslut utan att ta i beaktande vilka konsekvenserna blir för kvaliteten på forskningen och utbildningen.

Det här kan låta väl alarmistiskt. Men faktum är att det redan har fått konsekvenser. I somras lade Högskolan i Gävle ner sina utbildningar i historia, statsvetenskap och litteraturvetenskap med motiveringen att ämnena inte bar sig ekonomiskt. Här syns en tydlig förändring i synen på högre utbildning. Nedläggning av utbildningar är ingenting nytt. Däremot är argumentationen ny. I linje med New public management reduceras varje ämne till en resultatenhet som ”måste gå runt”. När så inte längre är fallet räcker det att peka på de dåliga siffrorna för att yxan ska falla. Före 2011 var det inte ett tillräckligt starkt argument för att lägga ner en utbildning, i synnerhet som historia och litteraturvetenskap ingår i lärarutbildningen. Nu när det inte längre fanns något krav på akademiskt grundade beslut var det fritt fram för högskoleledningen i Gävle. Som av en tillfällighet var det även inom dessa ämnen där de mest högljudda kritikerna mot ledningens företagsinriktade ideologi fanns. I efterspelet hävdade rektor Maj-Britt Johansson att ”efterfrågan på den kunskap som förmedlas inom humaniora är liten” (Arbetarbladet 4/7).

Vems efterfrågan? Gissa.

I december presenterade ledningen för samma lärosäte sin nya kommunikationspolicy. Enligt den fick de anställda inte tala med medierna utan att först ha förankrat det via högskolans ”interna kanaler”. Detta för att värna om högskolans varumärke. I mars JK-anmäldes ledningen av den nyligen startade organisationen Academic Rights Watch för brott mot meddelarfriheten samt mot forskningens frihet. Policyn kritiserades hårt i JK:s beslut, även om de kom fram till att man inte hade anledning att misstänka brottsligt uppsåt. Trots kritiken står policyn fast.

Det här exemplet visar med all önskvärd tydlighet vad regeringen eftersträvade med ”autonomi”. Högskoleledningar ska vara fria att själva kunna bestämma hur de ska leverera vad näringslivet kräver. Och kunna leka privata företag för skattemedel.

Vissa forskare har påpekat att det inte finns några bevis för att dagens ekonomiska styrning av forskningen faktiskt leder till tillväxtfrämjande resultat. Sharon Rider, professor i filosofi vid Uppsala universitet och huvudredaktör för antologin, framhåller dessutom att ingen kan veta hur ”nyttiga” resultaten av så kallad ”världsfrånvänd forskning” kan bli om tjugo eller femtio år. Men frågan är om den här typen av argumentation ens ska behövas. När forskning och utbildning enbart diskuteras i termer av snöd ekonomisk vinning till och med av forskarna själva, är då inte slaget redan förlorat?

Arne Jarrick, professor i historia vid Stockholms universitet, hävdar att det som står på spel är just forskningens frihet. Han jämför i sitt kapitel dagens ekonomistiska retorik med den under andra, mindre smickrande epoker. Sedan slutet av andra världskriget har behovet av fri grundforskning motiverats med hänvisning till de auktoritära kommunistiska staterna i öst. Men efter Berlinmurens fall har minnet tydligen grumlats. ”De tidigare så liberala politikerna från väst formulerar nu själva en forskningspolicy som, i viss utsträckning, påminner om det auktoritära system som de själva nyligen enhälligt förkastade”, skriver Jarrick (min övers). Denna policy karaktäriserar han som ”planekonomisk kapitalism”.

Få har rimligen någon invändning mot att forskningen bör fylla ett behov. Men poängen med akademisk frihet är att forskning och undervisning håller bättre kvalitet om de vilar på vetenskapliga grunder, och inte levereras på beställning av tillfälliga maktgrupperingar. Vetenskaplig nyfikenhet måste få vara ledstjärnan, oavsett hur ”irrelevanta” dess frågor och svar kan framstå som. Vidare måste politiker och tjänstemän fråga sig vem forskningen ska tjäna och hur. Att alla tjänar på att svenska företag går bra kanske är sant. Men genom historien har hela mänskligheten tjänat på vetenskapens framväxt. Själva idén om modern vetenskap är idén om kunskap som en allmänning, inte något som ska tillhöra vissa ekonomiska intressen, grupperingar eller regioner. Om kunskap uppfattad som en vara som ska ingå i en köp- och säljsystem ska vara det nya övergripande vetenskapliga målet framför andra måste vi erkänna detta paradigmskifte och inse att vi har börjat omdefiniera vad vi menar med forskning, utbildning och kunskap.

I slutändan är det en ideologisk fråga, aktualiserad av människor som aldrig skulle ta ordet i sin mun: Vad är det för samhälle vi vill ha? Vilka värden ska prioriteras på bekostnad av andra? Är vi beredda att offra det fria, självständiga kunskapssträvandet på tillväxtens altare? Om detta förtjänar allmänheten åtminstone att få säga bu eller bä.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.