Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-13 17:10 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/samiska-konstnarer-tar-strid-mot-ny-gruva/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Samiska konstnärer tar strid mot ny gruva

”De vill fösa ihop oss i en mysig hage, ett reservat som turisterna kan åka ut till”, säger Maxida Märak. Vägen leder till gruvområdet.
”De vill fösa ihop oss i en mysig hage, ett reservat som turisterna kan åka ut till”, säger Maxida Märak. Vägen leder till gruvområdet. Foto: Tomas Bergman

Det pågår en gruvboom i Norrland som kan skapa många nya jobb, men planerna ökar spänningen mellan storstaden och det alltmer osynliga inlandet. Lokala konstnärer har skapat en samisk motståndsrörelse.

Hotell Jokkmokk är rött med vita knutar, omgivet av älven och skira björkar. Stora, ljusa tält sätts upp inför den årliga festivalen Sapmí awards som startar i kväll och lockar besökare från hela sameområdet, Norge, Finland och Ryssland.

Om man går in mot centrum syns spridda trävillor med blå studsmattor. Jag vet, de blå studsmattorna är en lite sliten småstadssymbol nu, men de står ju här.

Att romantisera glesbygden är en gammal vana som ständigt antar nya former: i dag har Astrid Lindgren-idyllen övergått i en fascination inför det nedgångna och slitna.

De senaste åren har det släppts flera reportageböcker som vill skildra det ”glömda Sverige”, de ”övergivna bruksorterna”; vidvinkelfoton av Ica, floristen och det ödsliga torget. Man faller lätt in i det: när ett ensamt studentflak åker utmed Jokkmokks tomma huvudgata tar jag ett foto och lägger ut på Instagram.

Just den här dubbelexponerade bilden, som visar skönheten och förfallet på samma gång, är extra stark i Norrlands inland, som avfolkas och bommas igen samtidigt som den vackra naturen älskas av turisterna.

När en stark grupp exploaterar ett annat territorium kallas det för kolonialism. Ordet används av vissa forskare för att beskriva den svenska centralmaktens relation till Norrland. Stockholm som försörjs av råvarorna därifrån. Spänningen mellan den mediala storstaden och det allt mer osynliga inlandet.

I dag är den konflikten större och tydligare än på flera decennier.

I Norrland pågår en gruvboom och Sveriges ambition är att stärka sin position som EU:s ledande gruvland. Vissa bedömare tror att näringen kommer att ha tredubblats till år 2025.

Utanför Jokkmokk, under myrarna och markerna som samerna har rätt till, finns Skandinaviens största obearbetade järnmalmsfyndighet. Att ha en gruva där skulle kunna skapa många nya jobb i kommunen, vars befolkning blir allt äldre, tycker politikerna.

Iron mines AB, som ägs av det brittiska bolaget Beowulf mining, har börjat provspränga ute i Gallok, eller Kallak som området heter på svenska.

När bolagets vd fick frågan om vad lokalbefolkningen tyckte om den planerade gruvan så visade han leende upp en bild av vildmarken och fjällen och undrade retoriskt: ”Vilken lokalbefolkning?”

Hans fråga har under det senaste året fått starka svar på tal, och särskilt av konstnärerna i området.

Pär Isling Poromaa är textförfattare och frontfigur i bandet Väärt, vars senaste skiva skildrar gruvboomen. Han har själv vikarierat i Malmbergsgruvan Vitåfors.

– Det här är ingen svartvit fråga. Utländska aktörer vill etablera sig och tjänar pengar på de låga skatterna, och ger samtidigt jobb till befolkningen. Och arbeten behövs här uppe. Men klassfrågan är också större än så: de som vill åt malmen har ekonomiska resurser, de som vill behålla sin mark har ingenting, säger han.

– I svensk kultur upplever jag att det kommer ett allt starkare glesbygdsperspektiv på sociala frågor.

Innan vi åker ut mot den planerade gruvan hämtar vi upp 25-åriga Maxida Märak. Hon är skådespelare, konstnär och musiker. I sin blandning av jojk och rap ingår hon i en allt synligare samisk hiphopvåg, lyft av namn som Kitok, Amoc och Slincraze.

– Att rappa är ett naturligt uttryck i en politisk kamp, när ett budskap verkligen måste ut, säger hon.

Maxida Märak är uppvuxen i en konstnärlig familj som i generationer haft renar utanför Jokkmokk. Hon flyttade hem i 20-årsåldern efter ett par år i Stockholm och upplever att man är rörligare och friare som konstnär i glesbygden.

– Jag är ute och spelar och reser väldigt mycket. Här bor man billigt och kan andas, säger hon, vinkar hejdå till dottern och sambon som är renskötare – vilket ungefär tio procent av de svenska samerna är.

Vi åker ännu en bit till konstnären Anders Sunna.

Han har sin ateljé mitt på storgatan, och den är från golv till tak full av svarta sprayburkar, fågelskulpturer och konfliktfyllda målningar av snö, sol, våld och blod.

Intill ligger butiken Fjällriket som säljer traditionell sameslöjd till turisterna.

Att se de två olika skyltfönstren intill varandra säger mycket om den växande motståndsrörelse som han, Maxida Märak och ett nätverk av konstnärer runt dem skapar: Ofta utgår de ifrån traditionella samiska hantverk och symboler för att sedan vända och förvrida dem.

Under Jokkmokks marknad genomförde de en politisk performance: efter den vanliga renrajden, då besökarna tittar på en parad av samer och renar, kom ”den svarta rajden”. Vitmålade, sopsäcksklädda och med skallrande renskelett efter sig gick de genom folkmassan. Tysta.

– Vi ville att de aldrig skulle kunna glömma vad de sett. Ja, turisterna och kommunen älskar rajden och de glada fina färgerna, men det här är vad vi är på väg mot, säger Maxida Märak.

Anders Sunna berättar om hur Sveriges förtryck av samerna berört hans familj. I en bok från Uppsalas rasbiologiska institut hittade han sina äldre släktingar och deras exakta skallmått. Man har stridit för att få tala samiska och mot skogsägarna som tillåtits köpa deras mark.

I dag handlar kampen framför allt om gruvboomen och om en rasism som hopplöst nog tycks växa ikapp med att fler norrlänningar är arbetslösa.

– Vi blir dem man vänder sig emot, de som stoppar jobben i gruvorna. Jag minns att det var först i skolan jag fattade att vårt liv ute med renarna inte var normalt. Jag och mina brorsor kallades för lappjävel. Jag upplever att kunskapen om samer är väldigt låg, säger han och nämner dödade renar, inristade kors på familjens stugor och Sverigedemokrater som paradoxalt nog tycker att det ”daltas” med Sveriges mest ursprungliga befolkning.

– Man föddes in i en fientlighet. Att ha renar är ju inget yrke utan ett sätt att leva.

Har du någon gång känt för att lämna den livsstilen?

– Nej, aldrig: det vore att förneka mig själv och att jag existerar, säger han.

Utanför bilfönstren blänker det av svart vatten mellan mossor och sly. Vi stannar vid en bom, går några hundra meter längs en väg full av stenar med ditmålade namn – en protestlista med tyngd.

I skogen öppnar sig ett läger av egengjorda stegar, rep och järnstänger som aktivisterna kedjade fast sig i för att skydda marken förra sommaren.

Till slut upplöste polisen deras protester och i dag står några av dem åtalade.

Vi står och tittar ner i en krater av sten.

Just nu är det paus i sprängningarna men de, och lägret, kommer att återvända.

– Vi var många på plats: våra gamla som alltid levt här. Och en del så kallade hippies var här dygnet runt. De var extremt viktiga för oss som har renar att ta hand om på andra platser, säger Maxida Märak.

Hon beskriver att de har kontakt med ursprungsbefolkningar i andra länder och vet att de delar flera erfarenheter. Till exempel en ovanligt hög självmordsstatistik, som på mer eller mindre nära håll berör alla renägande samer i Sverige.

– Många jag känner har tagit bort sig. Allt hänger ihop: psyket och att man trängs från alla håll. Min känsla är att de vill fösa ihop oss i en mysig hage, ett reservat som turisterna kan åka ut till, säger hon.

– Vår kultur vilar på rennäringen och genom den har vi rätt till våra marker. Om den dör den ut – vad händer då? Vi ser ju exempel på folkgrupper som saknar land, som romerna. Att de är klassade som ett smutsigt folk, att vi klassas som gnälliga vad vi än säger. Man kan på riktigt bryta ner en folkgrupp, vi vet ju det, säger hon.

Anders Sunna minns sin utbildning på Konstfack.

– När jag sysslade med min verklighet frågade vissa: varför jobbar du inte med något mer globalt? Man riktar ofta den kritiken mot ”samisk konst”, som att det är ett specialintresse. Men frågan om naturen och människan är ju global, säger han.

Solen silas genom trädkronorna.

Retorikern Frida Buhre, som har forskat om samisk retorisk historia, säger:

– Vår tids rasism mot samer liknar 1800-talets och grundar sig på en romantiserad bild av ett ”ädelt naturfolk”.

– Man talar om ursprungsrättigheter och ser inte att det också är mänskliga rättigheter. Ingen skulle storma in på din eller min bakgård och börja bryta en gruva och hänvisa till att det gav arbeten. Vid de tillfällen då man erkänner samernas rätt ses det som en god handling mot ett utsatt folk – när samerna i själva verket bara har lagen på sin sida.

– Av samma anledning tolkas deras protester inte som särskilt politiska, säger hon och exemplifierar med jojken, ett konstnärligt motståndsuttryck som ofta reduceras till gullig naturromantik.

– Gruvan i Gallok beskrivs som en liten fråga om ursprungsrättigheter, och inte utifrån de stora frågorna den berör: miljön och rätten att inte få sitt land och hem invaderat. Vilka värderingar som ska styra i Sverige, säger Frida Buhre.

Mörkret faller inte över Jokkmokks hotell och Sapmí awards. Midnattssolen går inte ner. Upp-ifrån den stora scenen jojkas det ut över unga par och familjer med sura koltklädda barn. Modeskaparen Anna Stina Svakko tar en cigg vid älven och visar mobilbilder av sin nya kollektion: klassiska mönster som möter läder och det burleska.

– Min konst tar ställning mot gruvan. Jag är trygg i min samiska historia och det är därför jag har vågat krascha barriär efter barriär: utgå från traditionen och ta den vidare så att den når ut och är samtida. Men det är klart att vissa provoceras, säger hon.

Två killar kliver fram och frågar vänligt vad jag gör jag här. Jag säger att jag skriver för DN. De ser undrande ut och jag förklarar: ”Dagens Nyheter”.

– Vi skämtar med dig, säger Johan Stålbacke som har en restaurang i Kiruna tillsammans med Johan Lans, iklädd en jeansjacka signerad Anna Stina Svakko. Hans släkt är tornedalingar och han talar helt okej meänkieli men växte upp i sameområdena. (Meänkieli är ett officiellt minoritetsspråk i Sverige, som bland annat innefattar dialekten tornedalsfinska.)

– Man är som i ingenmansland. I minoriteter finns en stark samhörighet. Det första man frågar i byarna är: vilka är dina föräldrar? Har man inget känt namn tar samtalet liksom slut. Jag är välkomnad men inte helt tillhörande i Sapmí och jag känner mig verkligen inte svensk, säger han.

Johan Stålbacke suckar när jag säger att jag ska skriva om gruvmotståndet som tar plats i konsten.

– Det är inne med protester nu, att skriva om identitet och sådant – fast det är inte direkt inne att leva som same. Det är därför stockholmare åker upp för att skriva om ett hål i marken utanför Jokkmokk. Jag känner ju inte att jag måste åka ner från Kiruna när de lägger om tunnelbanelinjen. ”Rädda Södra länken”, säger han.

Öl ställs fram på bordet.

Över Johan Lans knogar är ”Sisu” intatuerat, namnet på en råstyrka man kan hitta när allt hopp tycks vara ute.

– Sverige saknar ord för det: ”jävlar anamma” är inte samma sak, säger han.

Morgonen därpå väntar jag på en buss. Den kommer inte. Ingen människa syns till. Jag ringer det regionala bussbolaget. De har visst skrivit fel på sin hemsida; det går ingen buss i dag. I stället skickar de en taxi som är framme på två minuter och kör mig hela vägen mellan Jokkmokk och Luleå. Ungefär tjugo mil.

Protester mot gruvboomen.

Gruvan

Det pågår en gruvboom i Sverige. Kommunerna hoppas på nya jobb och Sverige har en ambition att stärka sin position som EU:s ledande gruvland. Den planerade gruvan i Gallok har varit omtvistad och orsakat stora protester. Just nu är sprängningarna pausade: gruvansökan som lämnats in har enligt Länsstyrelsen inte visat tillräckligt tydligt hur projektet skulle påverka rennäringen och naturen. Därför måste ansökan kompletteras.

Maxida Märak

Född 1988, är skådespelare, konstnär och vokalist i bandet Downhill Blue Grass Band. De gjorde låten ”The mountain” som ett inlägg i gruvdebatten. Till hösten släpper hon en skiva som blandar jojk och hiphop.

Anders Sunna

Född 1985, är utbildad vid Konstfack. Han kombinerar många olika material och tekniker och hämtar ofta motiv från sina och familjens personliga erfarenheter, vilket också rymmer samisk historia: tvångsförflyttningar, trakasserier och kampen för rennäringen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.