Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 13:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sanna-samuelsson-lat-inte-girigheten-krossa-vara-queera-motesplatser/

Kulturdebatt

Sanna Samuelsson: Låt inte girigheten krossa våra queera mötesplatser!

Queerbaren Bitter Pills stänger i slutet av maj. Foto: Lotta Nordlander

Stängningen av hbtq-baren Bitter Pills är det senaste exemplet på hur Stockholm håller på att gentrifiera sig till döds. Är det dags att införa ett skydd för minoriteters mötesplatser? undrar Sanna Samuelsson.

Rätta artikel

När hbtq-baren Bitter Pills nyligen tillkännagav att den ska stänga gick en sorgvåg genom de mer kulturintresserade delarna av Stockholms queercommunity. Baren öppnades för fem år sedan av Lotta Nordlander och Anna Classon på Verkstadsgatan i Hornstull. Samma duo planerar att öppna ett nytt ställe, när rätt lokal dyker upp. Men eftersom det inte finns någon sådan just nu, stänger Bitter Pills redan i slutet av maj (DN 26/4). Anledningen är klagande grannar och höjd hyra från bostadsrättföreningen – ett belopp som höjts med 17.000 kronor på fem år. Det har inte små barer, queera eller ej, råd med.

Stockholms innerstad börjar allt mer likna ett gated community för bostadsrättsföreningar. Saker ska se söta ut i annonserna men får absolut inte höras, störas eller leva. Föreningarna vill inte hysa verksamheter som kan sänka värdet på huset, samtidigt är det attraktivt med låga avgifter. Ett sätt att sänka avgifterna är att höja hyran för verksamheten som hyr lokalen i huset. 

Därför står vi nu inför en situation där endast kedjor, som kan betala så höga hyror, kan existera. I framtiden kommer vi bara att ha Vigårda, Espresso House samt Pitcher’s att välja på när vi vill gå ut. Är detta något som ens den mest marknadsivrande av liberala ledarskribenter önskar sig? 

Stängningen av Bitter Pills representerar dock en större utveckling, som handlar mer om kapital än om queer. I aprilnumret av tidskriften Ottar skrev Tomas Hemstad om sitt San Francisco, där stadsfullmäktige, i ett försök att skydda stadens hbtq-historia, nu vill skapa ”kulturdistrikt” för bland annat trans- och läderkultur. ”Men går det att bevara en kultur vars förutsättningar inte längre existerar?”, skriver Hemstad och påminner om att många inte ens har råd att bo i San Francisco längre. Han menar att staden behöver en kursändring som ”prioriterar kultur över kapital.”

Också i London har 58 procent av alla hbtq-ställen stängt ner det senaste decenniet. Inte för att alla queers har flyttat därifrån, utan på grund av gentrifiering. Men i London har man organiserat sig. Grupper som Friends of the joiners arms och #WeAreTheBlackCap, har satt press på byggherrar och politiker. De har börjat använda det brittiska begreppet ”Asset of community value” för att rädda sina hbtq-barer, en term som stärker dem juridiskt mot en hänsynslös stadsutveckling och som beskriver värdet på en mötesplats på ett sätt som politiker kan förstå.

Det har delvis fungerat. Londons borgmästare Sadiq Khan tog nyligen initiativ till en kartläggning av hbtq-mötesplatser. Han införde 2016 även en ”night czar”, som ska skydda Londons position som klubb- och nöjesstad. 

Hur skulle det kunna se ut i en svensk kontext? Stockholm har som bekant ett skönhetsråd, som även har i uppdrag att skydda ”kulturhistoriskt värdefulla stadsbilder ”. Kan det gälla även våra mötesplatser? Skulle även hbtq-mötesplatser, fria teatrar eller små bokhandlare kunna erkännas som särskilt värdefulla för en stad? Eller skulle det kunna instiftas ett trivselråd, som ser till stadens mångfaldsbehov? 

Kulturnämnden i Stockholm stad ger ju redan stöd till samlingslokaler i stadsdelar som Rågsved, Älvsjö och Årsta. Kan inte stöd också ges till samlingslokaler för minoriteter, som umgås över stadsdelsgränserna? Kan inte lokalhyrorna bara regleras?

Stockholm skulle kunna gå en annan väg. Det finns en anledning till att så många hbtq-personer flyttar till en storstad. Det är för att vi tror att den ska vara annorlunda än Borås, Mjölby eller Köping, som vi flyttade ifrån. Så var annorlunda, Stockholm. Snälla. 

Sanna Samuelsson är frilansskribent och tidigare chefredaktör för tidskriften Bang.