Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Sara Abdollahi: Det står dig fritt att säga vad du vill, Bengt Ohlsson

Other: Patrick Miller

Visst måste alla frågor kunna ställas inom konsten – men då måste man också vara beredd på obehaget som följer. Det skriver Sara Abdollahi i sin replik på Bengt Ohlssons uppmärksammade text om rädslan inom kulturvärlden.

Bengt Ohlsson är vanligtvis inte en skribent jag följer. Men helgens text (DN 17/2) läste jag med stor behållning. Inte för exemplet med pjäsen om aktören i burka. Inte för att jag kommer sakna att läsa Staffan Heimersons jämförelse mellan vittnesmål om miljontals sexuella trakasserier och Stalin som mördade fyrtio miljoner människor. Inte heller för att det är stor konst att skriva om en vit tjej som kommer sakna att en svart partner gav henne uppmärksamhet i sociala medier. 

Utan på grund av två anledningar: 1. För att den här debatten tydligen har legat och pyrt under ytan. 2. För att Ohlssons uppmaning ”Undersök det!” – som han i sin tur fick med sig från tiden då Suzanne Osten var hans lärare – intresserar mig.

Bengt Ohlsson: Vad får man egentligen säga nu för tiden? 

Alternativet till att undersöka skulle vara att tänka enligt vad som redan har tänkts klart och just för tillfället erbjuds som sanning i det omgivande samhället. 

Jag tänker på August Strindbergs ”alla rättänkande” som aldrig har varit intresserade av att undersöka smärtpunkter. De har ju redan bestämt sig för hur saker och ting står till!

Det verkar vara liknande typer som Ohlsson tillägnar en 30 000 tecken lång J’accuse. Men i stället kallar han dem för rädda och tysta. Intellektuella som inte vågar skriva det ena och det andra.

Jag uppskattar att han inte som en del andra gräver in sig i pk-maffian-spåret. Jag håller också med honom att konst måste våga undersöka, och att den måste få ställa obekväma frågor. 

Men ju obekvämare frågan är, desto säkrare måste man vara på att svaret också är värt obehaget som kan följa.

Allt detta gör det omöjligt att inte tänka på en av våra främsta vita manliga konstnärer, Lars Norén. Han är superhyllad. Mannen kan trolla med språket. 

På samma sätt besitter han en förmåga att sätta upp en hel pjäs där folk är knäpptysta i flera timmar och bli höjd till skyarna för detta. 

Men, han är också mästare på att skapa dålig stämning i vår kulturvärld. För att han så systematiskt verkligen undersöker smärtpunkter. 

Ett tydligt exempel på detta är pjäsen ”7:3”. Det hela började med att fångar på Österåkeranstalten skrev ett brev till Norén och frågade om han hade skrivit något som de kunde repetera. 

Efter att han besökt fångarna blev samtalet så småningom till en pjäs som sattes upp 1999. 

Lars Norén slutar med ny trilogi 

Varje gång jag pratar om Norén med mina vänner skruvar de obekvämt på sig när vi kommer in på ”7:3”. För etiskt blir det knepigt, är det konst eller är det verklighet eller vad är det när man sätter upp en pjäs där riktiga nynazister får utrymme på scen?

Om ”7:3” fungerar som konst eller inte är vi inte ense om. Vad gäller min egen uppfattning skulle den kunna sammanfattas så här: är det här osmaklig konst? Kanske. Undersöker den någon smärtpunkt? Definitivt. Det är ingen slump att jag slukar allt jag kommer åt av Norén. Han står där på en stinkande soptipp, gräver fram skiten, och jag tvingas konfronteras med den och jag står ut – med god lust. För att han fixar det estetiskt. Jag håller med Erik Beckman som i en recension skrev att Noréns konst inte gör världen bättre utan mer innehållsrik. 

Liknande känsla uppstod när jag för första gången läste Vladimir Nabokovs ”Lolita”. Jag kände mig smutsig men likväl uppmanad att fortsätta läsa. 

”Lolita” handlar om Humbert Humbert. Han är en europeisk akademiker som flyttat till USA och letar boende över sommaren. Han träffar en potentiell hyresvärdinna, fru Haze, och blir genast ointresserad då han ser hennes enkla hem. Men så går han ut i trädgården och ser där hennes tolvåriga dotter. 

Humbert är besatt av flickor han benämner för nymfetter. De är flickor mellan nio och fjorton år. Helst bör de också påminna om hans förlorade ungdomskärlek som dog innan han kunde förföra henne. Han blir ögonaböj förälskad i tolvåringen och gifter sig med fru Haze, enbart för att få vistas i närheten av Lolita. När modern sedan dör i en olycka ger Humbert och Lolita sig ut på vägarna. 

Nabokov har lyckats skapa en berättelse om absolut förbjudna begär och om en civilisation som är på väg att förbytas. 

Bokrecension: Vladimir Nabokov: ”Genomskinliga ting och Förtvivlan” 

Som läsare förvandlas man från betraktare till förövare. Hur ogärna man än vill. Det är precis som Sara Stridsberg en gång skrev så att du blir ”den lättledda dåraktiga läsaren som, när du kommer till slutet av boken, upptäcker att du har följt honom blint.” 

Vilket återspeglar konstnärlig skicklighet. Man vet nämligen inte att man låtit sig luras förrän det händer. Men då är det redan för sent för man har hunnit bli till en del av undersökningen.

Just lusten att undersöka och konstens möjligheter blir jag nyfiken på när jag läser om Bengt Ohlssons pjäs med arbetsnamnet ”Mångfalden”. 

Vilka svar burkapjäsen kan tänkas erbjuda oss och utifrån vilka premisser är svårt att på förhand veta. Kanske tycker vi de här svaren är intressanta, kanske inte. 

Däremot kan man konstatera att det står en vit man fritt att säga vad han vill. Alltid gjort. Men att man får vara beredd på att det i sig inte är någon garanti för bra konst. 

För vari ligger egentligen det konstnärligt modiga eller verkligt storartade i att en vit stjärnskådis känner sig förorättad över breddad rekrytering och därför approprierar en icke-vit kvinna med burka för att bli inkluderad? 

När man hör om ”Mångfalden” låter den spontant snarare Charlie Hebdo-provokativ än som en modig pjäs med estetisk verkshöjd. 

Kärnan i Bengt Ohlssons långa text kan sammanfattas med följande ord ur Strindbergs ”Spöksonaten”: ”Det kommer över mig ibland ett rasande begär att säga allt vad jag tänker; men jag vet att världen skulle störta samman om man vore riktigt uppriktig.” Många av dem som skulle opponera sig mot detta är troll som endast under sin anonymitet vågar säga vad de tycker. Konstnärens uppgift är inte heller att be omgivningen om nåd, även om världen skulle rasa ihop. Därför har vi exempelvis Norén och Nabokov.  

Men vi som värnar konsten bör inte likställa billig provokation med stort konstnärligt mod. 

Sara Abdollahi är frilansskribent och driver podcasten ”Hysteria” 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.