Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

”Skolan avgörande för att motverka nazism och hat”

Snart tar terminen slut. Skolan är samhällets viktigaste arbetsplats och här kan vi möta det hat som leder till nazism och rasism, skriver Emerich Roth och Petter Jenner.
Snart tar terminen slut. Skolan är samhällets viktigaste arbetsplats och här kan vi möta det hat som leder till nazism och rasism, skriver Emerich Roth och Petter Jenner. Foto: Jan E Carlsson/TT

Vårt främsta verktyg mot hat och extremism är inte polis, fängelser eller motdemonstrationer – utan skolan. Det skriver Emerich Roth och Petter Jenner när terminen närmar sig sitt slut. 

”Vi får lära oss motverka nazister och rasister, men aldrig varför de finns.”

Så skriver en elev i ett brev efter att ha hört en av mina föreläsningar. Klokare än så kan problemet inte beskrivas. Ger vi oss tid att svara på varför det finns nazister och rasister skulle det inte finnas så många nazister och rasister att motverka. Det är märkligt egentligen, att vi inte ställer oss den frågan, ty den är den mest naturliga i alla andra sammanhang. Ingen skulle väl ge sig till att laga ett läckande tak utan att först ta reda på varför taket läcker? Man vill ju gärna vidta rätt åtgärder. Men när det gäller nazister och rasister är det som om det vanliga förståndet inte längre skulle duga. Då bryr vi oss inte om att ta reda på varför de finns, utan går direkt till handling. Utan att rodna föreslås med kraft och eftertryck fler poliser, strängare straff och säkrare fängelser. Att det är lika missriktat som att föreslå fler läkare och modernare sjukhus för att minska trafikskadorna, är det ingen som tänker på. Och något sådant har ännu ingen föreslagit. Det är skönt. Men det gör vårt sätt att förhålla oss till rasister och nazister ännu märkligare.

Vill vi motverka nazism, rasism och antisemitism, som i själva verket är varianter av hat, måste vi ha kunskaper om nazisten, rasisten eller antisemiten och vad som grundlagt hans hat. Jag säger hans hat, ty när det gäller människor som lever ut sitt hat på gator och torg under dessa rubriker, handlar det nästan uteslutande om pojkar och unga män.

Mina erfarenheter vad gäller hatets innersta mekanismer talar främst om två olika sorters hat; hatet som skapats på grund av kärlekslös uppväxt och hatet som är nedärvt genom modersmjölken och har odlats i generationer. Det senare hatet är svårare att komma åt i motsats till det förra, som mer eller mindre kan ”botas” om vi fångar upp hataren innan hatet cementeras. Dock när det gäller hatiska pojkar har jag funnit att orsaken till deras hat främst bottnar i avsaknad av en kärleksfull och närvarande pappa. Det är en gemensam nämnare som sticker ut tydligare än någonting annat. Jag har tagit del av så oerhört många hatiska pojkars berättelser, och även om de skiljer sig åt i detalj, är mekanismen alltid densamma. Hatet kommer sig av en obefintlig eller trasig relation till pappan. Antingen är pappan frånvarande i pojkens liv, eller så är han en supande och misshandlande man som gör pojken och resten av familjen illa.

Viktigt att poängtera är att denna mekanism gäller i alla samhällsklasser. Rikedom är inget vaccin mot hat. Presenter och dyra vanor kan aldrig ersätta kärlek och närvaro, och många är de exempel på rikemanssöner som blivit hatare. I en son, som negligeras av sin pappa, växer ett självförakt som förträngs och tar sig uttryck i ett hat mot andra.

Hatet gror och växer i barnet allteftersom, men redan i förskolan går det att upptäcka en pojke som löper risk att bli hatare. Bristen på kärlek tar sig uttryck i vilja att få uppmärksamhet på annat sätt. Den kärlekstörstande pojken slåss och bråkar och mobbar, allt i avsikt att bli sedd. Detta är ett rop på hjälp men på fel sätt, och så länge pojken förstår att vi inte förstår, vrålar han högre och högre och gör med tiden värre och värre saker.

Liksom hunger botas med mat, måste hat botas med kärlek. Det kan låta banalt och naivt, men är inte desto mindre sant.

Hatiska pojkar som mobbar och slåss blir med tiden allt ensammare, och så småningom utstötta och själva mobbade. I tonåren har de gjort sig helt omöjliga och står då mycket ensamma och helt uppfyllda av hat och självförakt. I den situationen är de ett mycket lätt rov för extremistiska grupper eller kriminella gäng.

Ingen människa vill vara ensam, och vårt behov av gemenskap och sammanhang är så stort att vi är beredda att betala ett mycket högt pris för att erhålla det. De extremistiska grupperna erbjuder hatarna gemenskap, och de känner sig sedda och uppskattade. Om priset för detta är att uttrycka hat för vissa folkgrupper, bekänna sig till viss religion eller politisk uppfattning eller begå kriminella gärningar, betalar hataren det priset. Hatarna beter sig därvidlag som vilken människa som helst, och det är därför ”radikalisering” kan ske så fort. Det handlar inte om tro eller övertygelse, utan om ”pris” och spelregler.

Extremisterna – om det nu är nazister eller rasister – är alltså i grund och botten kärlekstörstande hatare. Så hur botar vi hat? Jo, enligt samma princip som vi botar hunger, och så vitt jag vet har ingen blivit mättare av fler poliser, strängare straff och säkrare fängelser. Liksom hunger botas med mat, måste hat botas med kärlek. Det kan låta banalt och naivt, men är inte desto mindre sant. Men som med många botemedel krävs det att kärleken sätts in i tid för att symptomen ska kunna hävas. Väntar vi för länge, så att hatet hinner cementeras, är det svårt att tränga igenom.

Problemet med nazister och rasister är att de inte lockar till kärleksfulla handlingar. De provocerar och väcker avsky och hämndbegär, vilket leder oss till fler poliser, strängare straff och säkrare fängelser. Det är mänskligt, men ska vi kunna förebygga hat, får vi inte förlora oss i våra känslor. Vi måste vara lika förståndiga som vi oftast är annars. Hatet är en förklädnad med avsikten att lura oss, och när vi agerar på våra instinktiva känslor har hatet lyckats.

Hatarna ryser inför tomrummet. Om deras gärningar och uttalanden inte skulle ges någon uppmärksamhet, om deras demonstrationer inte skulle mötas av motdemonstrationer och polisuppbåd, skulle de inte ha någon mening. Det sämsta vi kan göra är att framställa hatarna som onda och farliga i tidningar och andra medier, och när vi går till motattack på gator och torg gör vi precis som hatarna vill. Nazister och rasister lever i symbios med medierna. Medierna ger dem uppmärksamhet och sprider deras budskap, och det effektivaste sättet att få mediernas uppmärksamhet är att öppet och flagrant begå hatets handlingar. Ju rysligare hatarna beter sig, desto större uppmärksamhet får de.

Vårt främsta verktyg mot hatare är skolan.
Vårt främsta verktyg mot hatare är skolan. Foto: Erik Svensson

När medierna lyfter fram hatarna och hatarnas gärningar, kanske i tron att motverka det onda, har det i själva verket motsatt effekt. Hataren känner ingen skam, ty hellre ökänd än okänd. Av det skälet går det inte att bekämpa det onda genom att ständigt lyfta fram det i rampljuset. När tidningarna i bilagor och mittuppslag hänger ut nazister med bild och personuppgifter i något slags skräckkabinett, stärker det bara hatarnas falska självförtroende och ger viss legitimitet åt deras gärningar. Det gör skalet omkring dem än mer svårgenomträngligt, och de förskjuts ännu längre bort från det vanliga samhället. Avståndet mellan gott och ont blir större, och avhoppet från extremistiska miljöer blir en ännu mer krävande prestation för den som kanske vill hoppa av.

En hatare som kommit långt in i hatet är svår att nå. Det gemensamma hatet förenar hatarna och ger trygghet. Inte desto mindre tär hatet på människan och ingen mår bra av att begå hatets handlingar, vare sig det handlar om att misshandla eller begå andra kriminella gärningar. Törsten efter verklig uppskattning, trygghet och kärlek finns kvar, och får hataren ett tillförlitligt erbjudande om sann gemenskap och uppskattning tar hataren alltid det erbjudandet. Det är förbluffande hur lite som kan behövas för att vända en dålig prognos till en god.

Journalister har en fantastisk förmåga att få fram fakta och uppgifter i alla möjliga sammanhang. Om de skulle kunna använda denna förmåga till att kartlägga nazistens barndom och uppväxt, skulle de hitta vad jag redan har funnit, nämligen hatarnas gemensamma nämnare – bristen på en kärleksfull och närvarande pappa. Om medierna kunde hjälpa till att sprida den sanningen vore mycket vunnet i kampen mot nazister och rasister. Bara att kalla hatarna vid sitt rätta namn, det vill säga kärlekstörstande individer, skulle ha stor effekt. Det är en sanning, som aldrig kan förvandlas till en fjäder i hatten för hatarna, inte ens i de mest destruktiva kretsar.

Vårt främsta verktyg mot hatare är inte polisen, inte lagstiftning, inte fängelser, inte skräckinjagande reportage och inte motdemonstrationer, utan vårt främsta verktyg mot hatare är skolan.

Inga föräldrar gör med vett och vilja illa sina barn, men alla föräldrar förmår inte ge sina barn den uppfostran och kärlek de behöver. I skolan vistas vår framtid fem dagar i veckan, och skolan kan bli det andra hem som många barn så väl behöver. Alla pojkar som saknar en närvarande pappa blir inte hatare. På det finns många exempel. En annan god manlig förebild kan träda i pappans ställe. Det kan vara en idrottstränare, en morfar, en scoutledare, en kamrats pappa eller en lärare. Men som det är nu, kräver det att barnet har ett visst mått av tur. Genom att ge skolan de resurser den behöver, för att kompensera för en frånvarande pappa och kunna fungera som ett andra hem, kan vi systematisera vårt arbete mot hat och slipper lita till turen.

Med framtiden i sin hand, är det ingen överdrift att påstå att skolan är samhällets viktigaste arbetsplats, och därför måste skolan vara en attraktiv arbetsplats och kunna locka till sig kunnig och kompetent personal, som väljer att stanna kvar i sitt yrke. Inte minst behöver skolan kunna locka till sig män som kan vara goda manliga förebilder.

En före detta hatare vet att möta hatande pojkar. Han låter sig inte luras. Han vet vad det handlar om, och hataren vet att han vet.

Lärarutbildningen måste inkludera utbildning i att identifiera barn som är i riskzonen att bli hatare och hur man ska bemöta och ta hand om dessa barn. Det är ju egentligen inte så svårt. Det handlar om att visa att man tycker om barnet för barnets egen skull, och vara där för barnet, så att det känner tillit. För lärare handlar det i stor utsträckning om tid och uppbackning, så att man har möjlighet att vara den lärare många lärare nog innerst inne vill vara.

Skolan måste också ges större möjlighet att kunna integreras med annan verksamhet, så som föräldraföreningar, idrottsföreningar och annan ungdomsverksamhet. Och inte minst med polisen. Denna integration kan inte läggas på lärarna, utan andra yrkeskategorier måste knytas till skolan, så att greppet kan bli bredare. Det är endast genom en helhetssatsning, hand i hand med alla berörda parter som vi kan nå bestående resultat.

I detta sammanhang är Exit värt att nämnas. Det är en organisation som jag har tagit initiativ till, och som hjälpt hundratals pojkar och unga män ut ur hatet till ett värdigt och positivt liv. Min erfarenhet är att dessa före detta hatare är en stor tillgång i skolor när det gäller att hjälpa andra hatare ut ur hatet. En före detta hatare vet att möta hatande pojkar. Han låter sig inte luras. Han vet vad det handlar om, och hataren vet att han vet. Verkligheten visar att före detta hatare kan göra fantastiska insatser, och de allra flesta av dem säger själva att de helst av allt vill hjälpa andra ungdomar ut ur hatet, ty de vet vilket helvete det är att ständigt hata och bli hatad av andra.

Blir denna satsning på skolan inte mycket dyr? Jo, om man har ett kort och snävt perspektiv och bara kan se de pengar man satsar här och nu på skolan, men om man vidgar perspektivet och i beräkningen tar med de pengar man på sikt sparar på minskad skadegörelse, minskade sjukvårdskostnader, mindre förlorad arbetstid och mindre kriminalvård, blir det i stället en mycket god investering. En hatare hinner kosta samhället stora summor, innan han slutligen hamnar i fängelse, där de flesta till slut hamnar. Och där fortsätter han att kosta pengar. Lägg därtill att han heller aldrig bidrar till samhället. Då har vi ändå bortsett från det viktigaste, nämligen allt lidande vi slipper, dels för hatarens alla offer, dels för hataren själv.

En annan effekt vi får, utan extra kostnad, är att vi kan minska nyrekryteringen till extrema och kriminella grupper. Det blir inte lika lätt för gängledarna att locka till sig ungdomar när de redan har en positiv gemenskap, där de uppskattas och älskas som de människor de är. För trygga och positiva människor ter sig extremism och kriminalitet bara bisarrt och motbjudande.

En hatare är skrämmande och hatarens handlingar är avskyvärda, men med kunskap om hataren, kan vi avslöja ondskans budbärare och ge honom ett ansikte och förklara varför just han blivit en hatare. Då blir det lättare att möta hatet och hataren på rätt sätt, ty då har vi en diagnos och kan sätta in rätta åtgärder.

Vill vi motverka rasism, nazism och antisemitism måste vi alltså ha rätt kunskap, arbeta långsiktigt och på bred front, tillsammans med alla berörda parter. Trots allt obehag och all avsky hatarna väcker, måste vi hålla huvudet kallt och hjärtat varmt, ty hatarna är, när allt kommer omkring, helt vanliga människor, som har hamnat snett i livet, och när de förstår att vi har förstått kommer flera att våga hoppa av. 

Emerich Roth är en av författarna till artikeln.
Emerich Roth är en av författarna till artikeln. Foto: Jan Falk

 

Skribenterna

Emerich Roth är författare, föreläsare och socialarbetare. Han överlevde Förintelsen och kom till Sverige 1950. 2017 tog han tillsammans med Hédi Fried emot Olof Palmepriset för ”oförtröttliga insatser som försvarare av alla människors lika värde samt för ett livslångt upplysningsarbete mot nazism och rasism, våld och fördomar”. På hans initiativ instiftades år 1994 Fonden mot våld för medmänsklighet.
Petter Jenner är gymnasielärare.

Läs mer:

”Hatet vinner terräng – nu måste politikerna besinna sig” 

”Nazister marscherar på gatorna – och vi tittar på” 

”Vi har förlorat vår anständighet” 

Läs mer om och av Emerich Roth 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.