Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/slapp-kanslorna-loss-det-ar-var/

Kulturdebatt

Släpp känslorna loss, det är vår!

Emma Thompson och Kate Winslet som de omaka systrarna Dashwood i filmatiseringen av Jane Austens ”Förnuft och känsla”. Foto: Rights Managed

Artificiell intelligens och instrumentell kunskapsmätning gör att den mänskliga faktorn allt mer sätts på undantag. Håller vi på att rationalisera bort vår egen mänsklighet? undrar filosofen och författaren Jonna Bornemark som härmed inleder sitt medarbetarskap på DN Kultur.

Rätta artikel

Var finns kunskapen och förnuftet i dag? Vi placerar dem allt mer på tryggt avstånd från människan. De finns i ”big data”, i marknadens osynliga hand, i det evidensbaserade och i manualerna, och framför allt så finns de i datorn med dess artificiella intelligens. Den mänskliga faktorn däremot gör vi vad vi kan för att bli av med. Är det kanske till och med så i dag att den artificiella intelligensen allt mer uppfattas som den äkta intelligensen, den som människan bör efterlikna?

Teknik förstärker ofta olika mänskliga förmågor: mikroskopet skärpte synen och telefonen förlängde rösten. På liknande sätt skapade sig människan gigantiska räknande och mönsterigenkännande muskler när hon uppfann datorn. Har det smittat vår syn på hur människans förnuft bör vara: neutralt räknande utan känslor, perspektiv eller förnimmelser? Blir vi bättre människor utan dessa sidor? Tanken smyger sig på, vi söker en objektivitet så vi kan komma undan det subjektiva. Odlar vi en människa utan mänsklighet? Kanske måste vi fundera igen på vad det är människan men inte datorn kan?

En dator kan inte känna eller vara osäker. Den kan inte heller förnimma, reflektera eller fälla ett omdöme. Den kan göra sannolikhetskalkyler – och det är något helt annat. Sådana förmågor skulle vi kunna kalla subjektivitet, en levande, rörlig förmåga att förhålla sig till en föränderlig värld. Kanske är det mycket viktigare förmågor än vi hade trott – och möjligen upptäcker vi det först när de är hotade.

Jonna Bornemark. Foto: Fredrik Funck

Men jag undrar om inte subjektiviteten i dag allt för ofta omvandlats till benägenheten att vara subjektiv, det vill säga till ett allmänt tyckande. Är det möjligen så att det endast är tyckandet som återstår när vi inte längre odlar subjektiviteten, utan försöker göra oss av med den? 

Låt oss ta exemplet känslor. Känslor uppfattar vi till skillnad från förnuftet som just något subjektivt. Något som möjligen kan få lite plats i fredagsmyset, men inte bör vara del av våra beslutsprocesser. Det vi då glömmer är att det är med känslorna vi kan uppfatta vad som är viktigt i en viss situation, att känslorna ger oss en massa kunskap. Det innebär inte att vi ska agera på varje känslomässig impuls, eller att känslor är ”oskyldiga” och inte i sig kan vara djupt problematiska, till exempel rasistiska eller misogyna. 

Kanske är vi bara kloka tillsammans, genom att samtala, reflektera, vrida och vända på det svåra: kollegor emellan, medborgare emellan

Det innebär heller inte att öppna fältet för alternativa fakta – det mätbara är fortfarande mätbart. Däremot måste vi bli mer lyhörda för känslornas roll, förstå den, reflektera över den, förhålla oss till den. Klok handling skapar vi inte genom att försöka ta bort känslorna utan genom att använda dem bättre. Om vi bara pressar undan dem kanske de bara har styrka att träda fram i sina allra fulaste former. 

Psykisk ohälsa är vårt snabbast växande folkhälsoproblem, och frågan är om det inte har med det här att göra. Kanske har vi glömt hur vi förhåller oss till oss själva som levande, kännande varelser? Att odla de praktiker som kan göra just det? Vi förlorar orden och kan inte längre tala om en själ – den finns ju inte – utan talar i stället om hjärnan och biokemiska förlopp. Vi gör om oss till objekt och subjektet krymper. Har det blivit dags att befria känslorna? 

Försöken att lägga förnuftet och kunskapen utanför människan blir nog som tydligast inom vissa delar av arbetslivet. En kvinna berättade nyligen för mig hur Arbetsmiljöverket gjorde en granskning på hennes arbetsplats. Allt pappersarbete var välordnat och de fick beröm, fram till granskarens sista fråga: ”Men hur kan vi veta att det ni skriver också sker i verkligheten – har ni papper på det?” 

Det mänskliga misstänkliggörs, kort sagt, men om det bara står ordentligt i några papper, helst snyggt uppställt i Excelarkens dokument: då kan vi lita på det. När personalen ska ägna sin tid åt att göra sig granskningsbara och följa manualer förvisas därmed det professionella omdömet effektivt. För hur skulle vi kunna sätta vår tillit till en viss individs godtycke?

En rot till problematiken kan finnas i vår långt gångna individualism där varje människa uppfattas som en ensam atom, sluten i sig själv. Att några enstaka individer råkar ha omdöme eller vara kloka hjälper oss inte – dessa separata individer är inte att lita på. Men kanske är det ett missförstånd. 

Kanske är omdöme inte något som göms långt inne i en individ, utan något som finns mellan människor? Kanske är vi bara kloka tillsammans, genom att samtala, reflektera, vrida och vända på det svåra: kollegor emellan, medborgare emellan. Var det inte därför vi skapade miljöer, strukturer och organisationer där omdömet kunde få växa? Miljöer som vi kallade för kulturliv, bildningsförbund, universitet, kyrkor, ibland till och med för fackförbund, partier och myndigheter?

Jag tror vi måste återerövra kunskapen och förnuftet i dag. Vi måste vara lyhörda inför känslor och utveckla omdöme. Datorns muskler kräver att vi blir bättre, inte sämre, på att vara människor. 

Jonna Bornemark är författare, filosof och ny skribent på DN Kultur. Hennes senaste bok är ”Det omätbaras renässans” (Volante, 2018).

Linus Larsson: En artificiell intelligens som skriver romaner skrämmer mer än mördarrobotar