Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Slutreplik. Vi har inte råd att avverka så mycket liv som skogsskövlingen innebär

Other: Helena Larsson / Naturfotograferna / IBL Bildbyrå

Skogsbruket är inte längre en del av någonting, inte en kultur, inte ett samhälle för människor, skriver Thomas Tidholm i sin slutreplik till Karin Perers.

Karin Perers, ordförande i skogsägarföreningen Mellanskog, vill att vi ska se dagens kalhyggesbruk som en del av ett historiskt brukande av skog (DN 22/12). En romantisk tanke. För att inte säga förljugen. Ett sådant synsätt är tyvärr helt omöjligt eftersom skogsbrukets i stort sett allenarådande metod – kalhuggning, markberedning, plantering, gallringar och så kalhuggning igen – för länge sedan har passerat en gräns. 

Vad människor ser för sig och längtar efter när de tänker på skog, brukad eller obrukad, varierar förstås. Gemensamt är ändå känslan av något som faktiskt lever. Alla, inte bara människor, behöver levande natur, ekosystem, mångfald. Det handlar ingalunda om ”urtida stilleben” som Karin Perers får till det, utan ytterst om trygghet, säkerhet, överlevnad. Gränsen som skogsbruket för länge sedan passerat handlar om behov, och om det elementära samspel mellan människa och natur som bygger en kultur, ett samhälle.  

De bondeskogar och vidsträckta skogsbeten som förr omgav byar och fäbodar  hade absolut ingenting gemensamt med de ödsliga plantager som nu anläggs över hela skogslandet. I själva verket flyr kanske människan en kalyta eller en barrplantage av samma instinktiva skäl som de flesta djur, fåglar, insekter. Man är oskyddad och chansen att hitta något att äta är liten.   

Skogsnäringen av i dag vill knappast ha kor i skogen, man missunnar till och med älgar. Den är en industri, syftet är pengar. Alla slags hänsyn blir då avbräck, såvida man inte kan få ersättning av staten för att inte skövla naturen på sin egen mark. 

Det är svårt att se någon ursäkt för ett sådant skogsbruk. Det är asocialt, ingen vill egentligen ha det utom ägarna själva (dock inte ens alla), och där finns förklaringen till den massiva, nu pågående kampanjen ”Svenska Skogen” som egentligen bara vill berätta hur BRA skogsbruket är. Varför skulle man satsa miljoner på ett så simpelt budskap, om inte för att bemöta ett växande tvivel?

Det romantiska talet om familjeskogsägaren som älskar och vårdar sin sedan generationer ärvda skog skorrar numera ganska illa. Jo sådana finns fortfarande, men en ökande andel av privatskogsägarna bor långt från skogen och kanske inte ens har sett den. Ännu färre arbetar själva i skogen. 

När jag för femtio år sedan flyttade till det skogsbruksdistrikt där jag fortfarande bor fanns en självverksam bonde kvar i byn som ibland sågs köra sin häst upp i skogen och komma tillbaka med ett lass massaved. Numera kontaktar många Mellanskog och låter dem göra hela jobbet. De har maskinerna och kan ta flera skiften samtidigt. Det händer också att Mellanskog själva hör av sig och tycker att man ska avverka. Men själv har jag reserverat min skogbit för hackspettarna.

Icke skogsägande grannar hukar sig och håller god min när systersonen skövlar deras blåbärsställen. De är införstådda med att finns någonstans en plats med äldre skog som kan ha uppnått någon slags balans, så är den snart borta. Det är villkoren. Det bästa man kan hoppas på är segslitna arvstvister, dåliga priser eller försumliga skogsägare. Då kan träden bli kvar och landskapet få ha kvar sin struktur en tid. De flesta följer dock strikt skogsbruksplanerna från Mellanskog. De ser ordentliga ut med sina fält i olika färger. Men skog är inte ordning, och landskapet trasas sönder.

När skogen avverkas hörs nattetid dånet från maskinerna och starka strålkastare spelar bland träden. Samtliga av byns gamla stigar är endera sönderkörda eller planterade. Längre upp tar bolagsskogen vid. 

Så ser det ut, Karin Perers. det är inte alls som i de käcka reklamfilmerna för ”Svenska Skogen”. Skogsbruket är inte längre en del av någonting, inte en kultur, inte ett samhälle för människor. 

Inte heller natur, inte mångfald. Biologiskt kan man likna skogsbrukets marker – alltså halva landet! – vid bortfall, trasiga maskor och stora hål i den väv av liv som borde finnas överallt.  Det är skrämmande. Vi har inte råd att avvara så mycket liv.

 

Läs Thomas Tidholms och Karin Perers artiklar om skogen

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.